Vad initierar Guds tilltal i våra liv?

Vad initierar Guds tilltal i våra liv? Ja, så vill jag rubricera denna blogg. 

Jag lämnade jobbet, satte foten på rulltrappsavsatsen på väg ner till tunnelbaneperrongen då en gammal sång från min barndom bröt fram inom mig. Och det utan anledning. Det var som om trappavsatsen hade varit en mekanisk strömbrytare till själens högtalare, där allt var förbikopplat min mentala och intellektuella förmåga, och volymen slogs på. Det bara sjöng till och jag kände igen överraskningsmomentet. Jag kan inte beskriva det på annat sätt. Så var det. Det tog tag i mitt inre. Sången började inte från början utan gick rakt på kören, att jag var tvungen att lyfta upp den i huvudet och granska texten (mekaniskt beskrivet men så funkar det). 

Så här är det ofta då det händer att jag måste analysera textraderna i efterhand. Vad initierar dessa plötsliga himmelska besök? Jag kallar dem för det. Ja, säg det. I detta jordeliv är det timliga så dominerande och upptar oss alldeles förskräckligt mycket, att den andliga sidan av livet kommer i andra hand. Det är ingen klagan. Bara ett konstaterande. Jag stortrivs med mina arbetsuppgifter för övrigt - så det är ingen verklighetsflykt eller starten på en smygande nervkollaps. Men i mitt dagliga arbete finns det egentligen inget som korresponderar med den andliga sidan av verkligheten. Därför blev och blir jag så överrumplad och överväldigad. Sången har en text med rötter i gamla testamentet. Den handlar egentligen om Jesajas syn in i himlen. Kung Ussia hade dött och Jesaja får se Gud på sin tron. Det finns många sidor av den text jag gärna skulle vilja pennitrera och tala med dig om, men det får inte plats här. Texten finns att läsa i Jesaja bok det sjätte kapitlet, om någon vill förstå sångens bakgrund. 

Nåväl.

Sångtexten som vällde fram med refrängen så pockande: "Tala Gud, tala Gud, låt en altarglöd beröra mig, tala Gud, glad jag svarar, här är jag sänd mig", började jag högljutt sjunga på därnere i tunnelbanevalvet. Ingen annan var där. Men den helige Ande var där på blixtbesök. "Tala Gud..."  Vilken mäktig bön! Vilken märklig uppmaning till store Gud! Vem har skrivit denna sång och diktat detta poem? "Låt en altarglöd beröra mig"...

Nu för tiden är de flesta kristna sånger lovsånger. De innehåller ungefär samma återkommande meningar i olika tappningar. Förlåt mig, men jag säger inte det i negativ anda. Det är viktigt för mig att poängtera det. Men jag konstaterar: "Jag vill lova dig" är en alltför vanlig nutida refräng. Men denna?: "Tala Gud, tala Gud, låt en altarglöd beröra mig!" Det är ju något helt annat som påkallar en sådan refräng av en sångare. 

Sången är av gammalt datum och hör till väckelsemötets genomförande och eftermötet i synnerhet. En bön. Den äger en makalös anspråksfullhet. Som om Gud skulle ge sig till känna för sakens egen skull eller höra av sig på en människas uppkomna kommando. "Tala Gud..." Gud vill ha ömsesidig gemenskap och inte bara en mängd lovord. Jag blev inte avvisad av honom. Sela.

Den helige Ande manar gott för oss. Han kan med ojämna mellanrum göra sin stämma hörd. Bli inte frustrerad om det dröjer mellan gångerna. Med tiden lär du dig att låta honom ha fri tillgång till dig och komma när han vill i ditt liv - utan att du uppgivas mellan gångerna. Han följer inga tidsscheman. Sången drar då ner himmel till jord och den retoriska frågan uppstår: Har du Gud någonting att säga till mig? Om mig? Om andra - till andra?

Här är sången. Du som kan den. Sången kan förflytta dig in i ett centrum vi så ofta hamnar utanför. Den provocerade mig att väcka frågan till Gud: Kanske du i detta år skall skicka mig till en plats du förberett och inväntat i många, många år - i tjänst för dig? Det behöver inte heller vara så drastiskt. Man kan också bli riktigt fyllt och nöjd över budskapet som sådant. Berikad! Och välsignad! Håll till godo. Den helige Ande är så enastående när han gör dessa besök. Han tar sången från himlen, lägger den i ett tilltagande bultande hjärta och genom tonsvag röst. Kan du sången? Sjung den! Den tar inte hänsyn till tid och rum. Den är ingen slager. Det är en bön.


Skördens Herre hörs ljuvligt kalla. Vem vill gå för mig på fältet ut? Själar synda och i döden falla, Sänd dem bud att nåden ej är slut.

"Tala Gud, tala Gud! Låt en altarglöd beröra mig! Tala Gud, tala Gud! Glad jag svarar: Här är jag sänd mig!"

Guds profet som för hans anlet´ träder, Oren och ovärdig känner sig. Men berörd av glöden han sig gläder, Svarar: Herre, här är jag, sänd mig!

Millioner dö i hedniskt töcken, Utan evig frälsning, utan Gud. Skynda ut i denna världens öken! Bringa dem Guds återlösnings bud!

Skördens korta timmar snart försvinna, Åkermännen draga hem till sig. Mästarens: "Väl gjort" skall mången hinna. Må i nåd så ock han hälsa mig!

/: Speak, my Lord/ Speak my Lord:/ Speak and I`ll be quick to answer Thee/: Speak my Lord:/ Speak my Lord:/ Speak and I will answer " Lord, send me!"