Låt de mindre ljusen lysa!

En sång har sjungit under dagen. Inom mig. Jag blir då utom mig. Så är det när något är levande. Jag har ingen annan förklaring än att det är den helige Ande som sjunger inom mig. Och så har jag lärt mig: den helige Ande är inte till för sig själv. Annars brukar människor sjunga på sång. Jag sjunger inte. Det är den som sjunger. Varför sjunger en sång av sig själv och verkar angelägen på det här sättet? Oförtrutet! Förlåt om jag verkar teatralisk... Jag kan inte beskriva det på annat sätt.

Jag har tröskat sångtexten och tycker den är viktig. Men det är ändå angelägenhetsgraden som verkar starkast i denna sång, idag. Atmosfären i och omkring den. Vilken angelägenhet? Ja, det sången förmedlar, så klart. Annars vore det bara melodiöst. Det gör varken från eller till. Det kan om möjligt skapa en förstämning. Det här är mer än en förstämning!

Det verkar som, att ju närmre vi kommer himlen, så sjungs det. Har du tänkt på det? Den mesta förkunnelsen är då förbi. Men det sjungs! Det sjungs ovanför altaret. Under altaret. Och runt däromkring. 

"Låt de mindre ljusen lysa... klart utöver vredgad sjö". Kanske någon nödställd sjöman, frälsas räddas från att dö".

Så lyder sångrefrängen. Det är en sång som bygger på en berättelse om en sjömans liv och faror över tidens hav på väg till himlen. Bildberättelsen skall illustrera vikten och nödvändigheten av att vara en ljusbärare. Att ge ljus och kunskap för vårt liv här i tiden och inför evighetens val. Att vittna om Jesus, helt enkelt. Det är en sång för en redan kristen som ifrågasätts eller tröstas.

Fyren, det upplysande ljuset vid klippor och skär. Fyren som alltid står nära farorna. Fyren, som är bilden på något helt livsavgörande - för andra. En nedsläckt fyr vore blott ett minnesmärke över omkomna själar. Ack, så förfelat.

Har du bränt ut dig? Förlåt min billiga jämförelse. Den var inte sökt. Det är inte heller någon billig ordvits på någons bekostnad. Ej heller någon ordlek. Det är ett vedertaget sjukdomstillstånd, vet vi. Man kan bränna ut sig, så ingen behöver hymla eller ifrågasätta uppsåtet av mitt ordval.

Säg mig... finns det där mellan svans och huvud en ren och vit tvinnad tråd kvar? En ren och vit veke? Veken, det är din längtan och önskan det. En veke är aldrig styv. Den är mjuk och foglig. Den kan bära upp ett livsavgörande ljus på tidens hav. Eller osar du de sista resterna av ett slocknat andligt liv och bäddar för andras undergång? Sot och bitterhet...felsteg och tillkortakommanden. Svart och missfärgat. Avfärgat och nedsotande... Ack, hur går det då till slut?

En färdigt osande veke förblir bara ett minnesmärke över de som kört på grund i tiden. Och missledde andra. Elden kan bränna bort sotet. Värmen, kan på nytt skapa kontakt med den friska veken igen. Du kan få skina. Att sätta under skäppan är en sak. Men ack så många osande ljus som slutat skina för Jesus.

En nyspänd silvertråd kan glöda utan att gå av. Den skiner bättre än den förra.


"Låt de mindre ljusen lysa, klart utöver vredgad sjö, kanske någon nödställd sjöman, frälsas räddas från att dö."



 

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

  • Stina » Skriv till församlingens ängel :  ”I den kyrkliga liturgin är lila sorgens färg. Den enda färg som passar till den ..”

  • Märta » Skriv till församlingens ängel :  ”Läser och tar om det igen... Min enda vokabulära möjlighet Oj oj oj! Inte som en..”

  • Märta » Guds närvaro:  ”Tack käre bror för ännu en uppmuntran! "Han är med Han är med Vilken tröst! Han ..”

  • Märta » Vintappare:  ”Oerhört stark och skakande text! Jag läser den om och om igen. Tack Thommy!”

  • Lennart » Försvarsmakten kallar in civila fordon:  ”Thommy! Jag liksom Du har ingen önskan om krig men inser ändå att tiden är kort ..”

Bloggarkiv