Mannen i drömmen

En natt i Thailand hade jag en stark dröm. Jag drömde att en man som stod i omedelbar beroendeställning till mig kom och frågade om han kunde få mat. Han var hungrig och försänkt. Han kom emot mig i drömmen och hela mitt inre tyngdes av hans situation. Jag minns så väl både hans utseende men också hans karaktär och de ärrade men läkta sår han hade på kroppen. Drömmen sänkte mig verkligen. Jag minns att jag hjälpte honom på något sätt i drömmen. Men inte hur. Därefter vaknade jag. 

Två dagar senare åkte vi taxi mellan Ao Nang och Krabi. Taxi i detta fall är en pick-up minibuss där två bänkar är monterade på flaket mitt emot varandra med ett soltak ovanför. Enkelt, sinnrikt och ett billigt sätt att samåka på. Man betalar tjugo kronor för två mil, enkel färd. Vad som tillhör bilen eller vad som är specialmontage är inte alltid så lätt att urskilja i denna del av världen. Men det fläktade bra i värmen på flaket.

Hur som helst.

Jag och Anne hoppar på först. Anne längst in och jag bredvid. Efter vägen hoppar fler liftare med. Vi satt nog sex stycken på varje säte. Två stod desutom på kofångaren eller trappsteget. Och en satt bredvid chauffören.

När vi åkt ett bra tag så känner jag igen mannen jag drömt om. Han sitter mitt emot mig! Såren på hans ben. Hans hårda yta bakom en egentligen snäll själ. Hans ögon som vädjade ordlöst om sin utsatthet. Det var som om jag förstod hans levnad alltigenom. Men ordlöst. Vad är det här? Där sitter ju killen i drömmen mitt emot mig! Han hade korta slitna shorts. Helt fel för kroppsarbete. Ben och armar var mörkt solbrända som många av de haitianer jag mött då jag bodde i Västindien. Allt tydde på att han jobbar utomhus under stark sol. Mer än andra. Han bar på gamla slitna blå badtofflor. Han gav intrycket av att vara en byggarbetare i fel mundering. Den fattiges mundering. Kort sagt: kroppen och skadorna talade för att han var en kroppsarbetande man under povra förhållanden.

Jag konfererade med mig själv. Vad skulle jag göra? Han var ju hungrig i drömmen... Han slog in alla väggar till mitt inre. 

Vi kom fram till Krabi och vi skall då betala för resan. Jag rotade efter taxi pengarna. Jag hade då intentionen att hjälpa mannen med något. Men jag var orolig för att han skulle hinna försvinna innan jag hann tala med honom. Jag ville inte utöva bistånd inför allas ögon. Det är förödmjukande. Kan vara.

Jag kommer av taxin sist av alla. De flesta drog iväg åt var sitt håll. Anne försvann också. Kvar står mannen och tittar på mig. Jag går fram till honom. Talar du engelska? Han bara ruskade på huvudet med sina sorgsna ögon och av sin av livet hårt prutande mun. Jag räcker honom beloppet motsvarande ett helt häfte rikskuponger i thailändskt pengavärde. Han var ju hungrig i drömmen... Han sträcker fram handen och tar dem. Räcker sedan ut den andra handen för att tacka med. Jag visar att det kom från mitt hjärta med en gest som inte kan missförstås. Då omfamnar denne starke man mig som om han var en liten pojke och som om jag var hans pappa. Sådan var känslan. Han var senig och stark till det yttre men punkterad till det inre. Han gick iväg och jag såg på honom tills han försvann. Det var samme man jag hade mött i min dröm. Märkligt. Och märkligt att ha varit med om. 

Jag är övertygad om att jag blev honom till hjälp. Varför vet jag inte.

Man blir förkrossad av dylika.

 

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv