Gud kan komma på många sätt

För många år sedan gjorde jag en upplevelse under en svår period i mitt liv. Den hör till mitt eget Gudsliv och erfarenhet. Det är en enastående upplevelse men för utomstående kan den säkert ifrågasättas.

Ja, det är vanskligt att berätta om personliga upplevelser. Det hjälper inte att vara verbal. Ibland räcker det inte ens med ett gott förtroende. Det är också svårt att legitimera övertygelser som sedan skall beskrivas till andra som står utanför upplevelsen. Vi brukar möjligen placera liknande intryck bland de inbilskas. Men ingen med gott förstånd skulle berätta vidare om man inte var övertygad. Övertygelse är å andra sidan inget hälsointyg. Det är risker man får ta när syftet att berätta är något helt annat än att själv bli bekräftad via spektakulära händelser.

Jag var i uselt skick. Mycket dåligt skick. Det är några år sedan nu. Livet balanserade och det fanns ingen utväg. En total livskris slog sönder allt i allas frånvaro. Det tog sig sådana uttryck att en geografisk sträcka på två hundra meter kunde vara omöjlig att genomföra. Själens svaghet tog sig rent fysiska dimensioner. Kroppens energi kunde dräneras på ett ögonblick. Det kan låta flummigt. Men så var det. För den som tidigt lärt sig i livet att ha Jesus med sig - även då man inte alltid förstår Hans vägar - så är det livsavgörande. Överleva eller försvinna. Ibland måste Gud gripa in. Och det gör Han.

I kriser ser Herren oss. Vi tror inte alltid att Han ser oss. Men vi måste hålla fast vid att Han verkligen gör det. Det vill jag säga till dig här och nu. Att hålla fast vid Honom är vår flytväst i kriser och när vi kommit över på andra sidan av svårigheterna, förstår vi att han burit oss över riktigt djupa vatten. Det är vår livförsäkring och det är det hopp vi kan klamra oss fast vid. Jesus kommer vid svårigheternas slut genomstråla dig med sitt välbehag.

Jag lämnade min bostad och skulle ta mig ner till vattnet. Men inte för att avsluta det. En livsgnista kan ändå vara rejält nedsläckt av hopplöshet. Jag gick en hundra meter från min bostad. Alltså halva sträckan. Där tog mina krafter slut. Jag kom ingenstans. Längre ner i backen ser jag en gammal kvinna med rullator komma mot mig, i min färdriktning. Det fanns ingen anledning att överhuvudtaget ta notis om henne. Hon var obekant för mig och rörde sig som riktigt gamla människor brukar göra. Hon var långt bortom min sinnevärld. Jag bar i min själ ett sista rop och det var riktat till Gud. Det var lika långt hem igen som ner till vattnet jag ville ta mig till. Jag var som strandsatt.

När kvinnan med rullatorn passerar mig, kvinnan som böjd klamrade sig fast på sin mobila hängställning, stannar hon till, tittar på mig och säger: "Jag har berett en plats för dig". Det var det hela. Kvinnan som överhuvudtaget inte hade flyttat sig åt sidan gav mig bara detta besked och gick vidare. Meningen var inte relevant ur några som helst fysiska perspektiv eller av utrymmesskäl. Jag hade heller aldrig sett henne förut. Men rösten kände jag igen på någotvis.

Mitt innersta rop under en lång tid och mitt sökande i alla bibelns berättelser om Guds tillvägagångssätt med människor i historien, hade inte kunnat hjälpa mig i min situation, tyckte jag. Jag som då verkligen behövde hjälpa andra var själv totalt hjälplös. Det enda som fanns att tillgå var Gud. Då är det svårt kan jag säga dig. Vi föds i sociala sammanhang och lär oss tidigt att hjälpen borde finnas bland människor.

Den här kvinnan - som naturligtvis efter alla rimliga rationella förklaringar bara i full senilitet och demens gav uttryck för en tillfällig sinnesnärvaro och uttryckte att hon flyttat lite på rullatorn för att släppa fram mig på gångbanan, så att jag skulle kunna gå förbi henne, kunde naturligtvis bli precis så här ifrågasatt av mig. Men så skedde inte. Inte för ett ögonblick. Jag vände istället på mig och iakttog denna gestalt. Hennes mening gav ett rejält anslag inom mig. Den träffade mig. Det tog tag i mig. Det fanns ett tilltal i orden som låg utöver det sagda. Tveklöst. Det fanns ett budskap i meningen som var förutsägande. Det förstod jag trots att jag var oskärpt och illa förberedd. Meningen var koncist och frankt framfört. Möjligen var den kryptisk. Men det är en annan sak.

Jag tänkte för ett ögonblick konfrontera henne. Fast inte av tvivel för det hade jag inga. Men jag ville möjligen få veta mer. Få veta varför hon kom just nu och inte tidigare och på detta sätt. Jag hade ett behov av att få henne att stå staty över min egen upplevelse i det hon sagt, trots att jag egentligen inte behövde det. En stark inre övertygelse sa mig: går du tillbaka och frågar henne nu så devalverar du värdet på det sagda och byter ut det mot tvivel. Hon kommer inte att varken förtydliga eller lägga ut texten. Men jag var i och för sig inte rädd för att fråga henne. Jag ägde en hundraprocentig förvissning om att allt var sagt, där och då. Och att det betydde något mer. Pressar jag henne kommer jag möjligen bara att få samma besked. Eller ett dement besked. Det stod klart för mig som en ytterligare inre förvissning. Ja, den förvissningen var lika tydlig som kvinnans hörbara mening. Det rådde ingen skillnad i uppfattningen hos mig. "Gode Gud", tänkte jag. Sånt har jag ju läst om i bibeln. Ett tilltal där budbäraren säger något, förseglar budskapet och försvinner. "Eller far upp till himlen genom eld eller rök". Här försvinner istället min budbärare över krönet hängande på en rullator. Händer sånt mig i denna ynkliga position, tänkte jag. Ja, när skall det annars hända dig, du klentrogne?! Och jag är fortfarande lika osvärmiskt övertygad om sammanhanget. Gud gick förbi mig där och då.

Jag satte mig på en bänk bredvid och tittade på kvinnan tills hon försvunnit över krönet. Fullt medveten om vad jag varit med om. Otroligt svag men stärkt i ett vidare perspektiv. Jag förstod att Gud hade koll på mitt liv. Det ingav hopp. Det fanns ett annat perspektiv än mitt dåvarande. Meningen hon överlämnade till mig var så avgörande att ingen - varken under senilt eller under vitalt tillstånd skulle kunnat imitera med vilket anslag det gavs mig och togs emot. Främlingen kom med ett kerygma. Den övertygelsen är för all framtid inte till salu. Inte ens i tvångströja. Den är oantastbar. Möjligen kan min berättarkonst vara bristfällig. Det är en risk.

Gud har sina sändebud! Du som erfarit vet vad jag talar om. När alla andra utvägar är slut då har Gud ett rikt register av dolda tjänare. De kommer inte alltid som vi tänkt oss. Men de kommer när vi minst anar det och när vi som mest behöver det!

Du som nu kanske har det svårt, håll fast vid Gud! Han kan synas dröja. Men ditt lidande korresponderar med Honom. Han kan inte bara se på hur du lider. Människor kanske blundar eller har tröttnat på dig. De är bristfälliga som vi alla är. Vila i att Gud har en lösning bakom knuten. Anropa Honom. Han hör dig.

Det är ett av Guds underbara tillvägagångssätt i mitt liv. Det kan jag försäkra dig om.

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

  • Märta » De säregna :  ”Frid Broder! Så befriande! Sällan utvald och bjuden kan säregenheten smärta unde..”

  • Claes » Kanal 10:  ”Kan vi komma och spela hos er. Tack på förhand// Claes Mård SOUND OF SCANDINAVI”

  • Märta » Drick vatten ur din egen brunn:  ”Välkommen hem och tack för svalkande och läskande tankar! ”

  • Märta » Kanal 10:  ”Så bra Thommy! TACK för att du säger ifrån!”

  • Susan Anderberg » Tack för mig:  ”Tack än en gång broder! Följer dina inlägg med stor behållning! Likt dig, så äls..”

Bloggarkiv