Låt det stå ett år till!

"En man hade ett fikonträd planterat i sin vingård, och han kom för att se om det fanns frukt på det, men han fann ingen. Då sade han till sin trädgårdsmästare: I tre år har jag kommit och letat efter frukt på det här fikonträdet men inte hittat någon. Hugg ner det! Varför skall det få suga ut jorden? Men trädgårdsmästaren svarade honom: Herre, låt det stå kvar även i år, tills jag har grävt omkring det och gödslat. Kanske bär det frukt nästa år. Annars skall du hugga ner det". Luk. 13:6-9.

 

Låt trädet stå kvar i ett år till.  Jag kan höra väckelse predikanten ropa ut budskapet med stegrad intensitet. En enda mening som i sig rymmer en tillflyktsort. Ett värn. Versen räcker med sin förkunnelse ut sina armarna och vill skona från förgörelse. Förkunnelse som vill invända och benåda. Nåd vad är det? Ja, i detta fall är det att rädda trädet från yxan. Med alla medel. Med rätta medel! Men fruktlösheten talar emot trädets fortsatta existens. Om yxan slår mot roten är det kört. Nådens tid är nu. Inte sedan.

 

"Jag är stammen, ni är grenarna", sa Jesus på ett annat ställe. Bilderna harmonierar och hamnar i samma fil mapp i en HDR upplaga. Med förstärkta färger i fullformat.

 

Fikonträdet i dagens text, står inför beslutet att antingen fällas eller att genomgå en radikal förnyelse. Vad är förnyelse? Uppluckring och gödsling av gammal jord. Näringsfattig jord. Det är det osynliga problemet. Är inte den radikala förkunnelsen ett vändande av mylla vid hårt trampad jord? Hans ord bearbetar samfundsträd där de står kala om hösten med verksamhetsgrenar som gapar tomma på frukt. "Dubbelt döda, uppryckta med rötterna", rungar Judas och exemplifierar. Men i dagens text finns det ytterligare ett tillfälle till bättring. Förbättring! "Låt det stå ett år till. Annars må du hugga ner det". 

 

Mannen som besiktigade fikonträdet ville att trädgårdsmästaren skulle hugga ner trädet. Av rätt orsak men med fel insikt. Förvaltaren hade blivit en "herre". Säger inte texten det? Jo, trädgårdsmästaren säger så. Trädets ägare tyckte inte att trädet skulle suga ut jorden i onödan. I onödan...!? Det är ett träds hela existens att dra näring från jorden! Mannen rörde vid problemet men var ingen mästare. Han var en mästrare. Han var "herre" och inte längre en tjänare eller fantast. Han var ovis och fel ute. Trädet saknade näring. Fikonträdet behövde bara mer näring i form av gödsel. Trädgårdsmästaren behövde röra om i omgivningen! Guds ord är för oss till näring. Jorden som har blivit mager, gödselfri och utarmad. Hård av all upptrampad dekadens. Låt trädet stå ett år till. 

 

Hur skall en förkunnelse vara? Jo, den skall vara påtaglig. Klar. Intensiv. Uppmanande, uppfordrande, uppmuntrande, förmanande...Orden räcker till och bärs upp av kraft. Gödslet skall ryka och koka av energi och näring. Se på gödselstacken. Den ångar och andas i atmosfären. Nästan hotfullt redo för tillväxt. Kultivera och blanda! När regnet kommer sjunker näringen ner genom marken till hela rotsystemet. Trädet spirar vid processen. Knoppar brister.

  

Jag kan då se det till synes destruktiva ur trädets synvinkel. Det brutala ingreppet då trädgårdsmannen går lös på trädets omedelbara omgivning. Ända in på barken. Det handlar om att skapa förutsättningar för ett fruktbärande liv. Men vi tycker inte alltid om Guds vägar för vårt vidkommande. Vi ser och begriper inte alltid sambanden i Guds handlande med oss i realtid. Inte nu men sedan.

 

När Gud gör något nytt kan det vara omvälvande. Guds vägar - som alla vägar - är till sitt utförande alltid framkomliga. Det är själva vägens funktion och ändamål. Att komma framåt. Begreppet "väg" innefattar att hindren redan är undanröjda och att vägunderlaget är bättre än allt bortom dikeskanten. Annars vore det ingen väg. Full fart efter påbjuden hastighet!

 

Vägar byggs på skiftande underlag. Typografiskt och geologiskt kan det vara på en ursprungligt eländig terräng. Inte sant? Gud är också i överförd mening mäktig att lösa in de lagfarter som står ivägen för framkomligheten i våra liv. Det är kännetecknen som föregår en vägs tillkomst. Begreppet väg begagnas också av Gud då han gör någonting som vi skall utföra tillsammans med honom. Och fullfölja. På den smala vägen. Allt för att vi skall förstå att den är framkomlig men också svår att hålla sig på. De flesta vandrar på den breda vägen som leder till fördärv. Och fördärvet. Bilderna är lätta och fullt begripliga. För du har väl inte satt dig ner under vägen?

 

Tillkomsten av en väg äger högsta prioritet. Den går över gårdar och genom berg. Genom tunnlar och i dalar. Inte sant? Inga enskildheter kan hindra Guds vägar att förverkligas i en människas liv som överlåter sig. En väg står över alla andra omgivande intressen och är en riksangelägenhet. Skulle inte Guds sak och väg med våra liv vara fullt genomförbara? Den frågan är för stor för mig att ställa. Den utmanar både Gud och människor. Ja, men den är framkomlig och är en genomfartsled här i tiden. Lika visst som att en väg är en uttänkt resa. Dikesmänniska! Upp ur diket. Ett dike är till för dräneringen och inte för dig.

 

Gräv och gödsla, du åkerman! Använd inte konstgödsel i en modern ytlig form. Blase`och blast främjare. Logiska och retoriska resonemang intill döden fyllda av egna berättelser. De väcker ingen tro! Kör fram gödselkärran och sprid ut den rykande näringen. Evangelium framburet i kraft. Gräv och kupa! Däri lägger man ordet. Trons ord.

 

Det biter på fruktlösheten.

 

 

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln