Guds vägar...

"Hustrun blev havande och födde en son. Hon såg att det var ett vackert barn och höll honom gömd i tre månader. Men när hon inte kunde gömma honom längre, tog hon en korg av papyrus och strök på jordbeck och tjära, lade barnet i korgen och satte den i vassen vid Nilens strand." 2 Mos. 2:1-2.


Det är mamman till bibelns Mose vi läser om och som agerar i texten. Vi får veta att Mose är åtminstone tre månader gammal, när Jokebed tvingas lämna bort sin son åt ett okänt öde. Rakt ner i krokodilnilen. Sätt dig in i situationen! Här upphör alla normala reaktioner. Mammor som fått ta beslut som inte är önskade men som är den enda utvägen. Är det Guds folk som får genomgå sådana svårigheter? Ja det är det. Karaktärer hos Gud växer inte som bambu. Den som är buren av en levande tro på Gud kan få vara med om svåra passager och livsvillkor här i tiden. Svårigheter som himlens Gud en dag skall bekänna sig till.


Jag vill i anslutning till det här berätta om en missionärs familj som åkte till Afrika. Det var under kriget på tidigt 40 - tal. Makarna hade en kallelse över sina liv. Vad är en kallelse? Det är en helt överväldigad dragning till ett arbete man skall utföra för Gud, i något avseende. Man drabbas. Det finns inget bättre ord. Den drabbar någon och är en ynnest att få utföra. Den som bär på en kallelse och flyr undan den, blir aldrig lycklig. Att utföra ett kall blir för den människan själva meningen med livet. Men det är alltid Gud som kallar.


De här makarna hade fått en rastlös, outsläcklig kärlek och nöd för ett afrikanskt folk. Gud hade talat till dem, menade de. Så de ville åka iväg och vinna människor för Honom. Vi befinner oss också i en tid då kommunikationerna var annorlunda. Det blivande missionärsparet hade inte heller någon organisation som backade upp dem ekonomiskt. Och på den tiden var man hänvisad till en lång och farlig båtresa på obekväma lastfartyg.


Men paret hade småbarn...


Här vill jag stanna upp och legitimera mig. Jag har också empati och ett hjärta i kroppen - precis som du. Det hade dessa föräldrar säkert också. Varför ska vi betvivla det? Men de beslutade ändå att barnen inte kunde följa med till Afrika. Resan dit var för farlig. Och tillvaron därnere var minst lika utsatt som resan. Så de beslutade att skydda barnen och låta de stanna hemma. Malaria tog vid den här tiden resolut livet av människor i Afrika. Men även andra sjukdomar. Särskilt missionärer från Norden med en helt annan bakterieflora. Så de lämnade sina barn till ett barnhem i Sverige för en tid. Och reste till Afrika.


Man kan inte berätta sådana här verklighets berättelser. De framstår så hemska. Och fanatiska. Måste jag legitimera mig igen? Okey. "Nej, jag tycker inte det var ett rätt beslut att lämna bort barnen!" Jag bär på samma känslor för de här frågorna som du. Och som missionärsparet. Det är jag övertygad om. Men vad är då en kallelse? Är det barbari med gudomligt ansikte? Nej. När makarna kom ner till det land dit de upplevt att Gud hade sänt dem till, stötte de på tusen problem. Tror inte du att de led i sina beslut att lämna barnen hemma? Beslut som var en följdverkan av deras kallelse. Vad är en kallelse från Gud, för någonting?


Det berättas att de vid ett tillfälle blev attackerade av illasinnade stamfolk med spjut och pilbågar. Situationen var riktigt allvarlig. De var hotade till livet. Deras missionsstation blev omringad och slutet var oundvikligt. Då berättar mannen i missionärsparet att de såg en ring av väldiga änglar ställa sig runt missionsstugan, med dragna svärd. De hade slagit en beskyddande ring mellan krigsfolket och missionärerna. Missionären berättar att det var änglar som var olika höga. Fullt synbara. En del var omkring 180 cm långa andra var 4 meter höga.


Men vänta lite...borde inte Gud på ett tidigare stadium förebrått föräldrarna i sina planer genom åtminstone en av änglarna, istället för att legitimera deras flytt från barnen? Barnen som var kvar i Sverige grät säkert sig till sömns många gånger... Jo det tycker säkert du. Och det tycker jag! Men vi ser inte alltid ur ett evigt perspektiv. Det gör Gud. Gud som visste om alltsammans beskyddade missionärsparet som vann afrikaner för evigheten. På barnens bekostnad, kan tyckas. Vem kan förstå något sådant? Vem vill gå i god för liknande? Ingen. Likväl finns det profiler som genomlidit sådana omständigheter. Varför? De har burit på en kallelse!


Jokebed, Mose mamma hade också en smärtsam kallelse. Kallelsen att vara mor till Mose. Mose som blev upptagen ur Nilen och tvångs adopterad av faraos dotter. Hur känns det för en biologisk mor?! Gudsmannen Mose, å sin sida, behövde smärtsamt skiljas ut från allt och alla för att bli ensam med Gud i öknen. Bibeln bekänner sig till dem. 


En dag skall Gud kalla fram de som lidit för Hans sak. Då skall Han avtorka alla tårar. Och det som är brutet kommer att helas. Där kan jag se Jokebed stå. Mose mamma. Hon gråter av samma djupa deltagande. Dessa gestalter har något att säga oss om vad det vill säga att följa Gud - med konsekvenser. Det vet de flesta av oss ingenting om. Vår tro är oftast konsekvenslös och ytlig. Guds vägar är inte människovägar. Men Hans vägar har i mörkret ett alldeles utomordentlig ledljus.


Det är Hans härlighet till pris!

Kommentera gärna inlägget:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

  • Siri » Gå in i din Herres glädje:  ”Mer välsignat än så kan det inte bli!”

  • Märta » De säregna :  ”Frid Broder! Så befriande! Sällan utvald och bjuden kan säregenheten smärta unde..”

  • Claes » Kanal 10:  ”Kan vi komma och spela hos er. Tack på förhand// Claes Mård SOUND OF SCANDINAVI”

  • Märta » Drick vatten ur din egen brunn:  ”Välkommen hem och tack för svalkande och läskande tankar! ”

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln