Mannen med flätorna. Del 4.

Det finns en detalj som är intressant i det som ängeln säger till Simsons mor, när hon får beskedet att hon skall bli med barn och föda en nasir. Det är att  Simson skall vara en nasir till hans död. ( Dom.13:7. ) Ängeln säger ingenting om livslängd eller förkortad livslängd. Bara att han skulle vara en nasir

från det att han föds. Alla nasirer är väl nasirer tills de dör?

Ängeln säger att han skall "påbörja räddningen av Israel." Påbörja. Vem skall fortsätta? Vem skall slutföra? Ingen. Simsons liv står där ensamt. Men ängeln talar om ett påbörjande. Gud vet om framtiden. Och Simsons mor fick med sig kunskapen om ett hastigt och intensivt nasirat. Till hans död. En helt utomordentlig insikt för henne. Gud är hänsynsfull och det är som om den kunskapen skapar sina egna psykologiska ramar i familjelivet. En psykologi som är dold men kan skärskådas. Den är inte i fokus men den finns där som en bidragande faktor. Vi är ju alla människor. Det står att ängeln som kom två gånger till henne innan hon blev gravid, inte dök upp något mer. Så orden var viktiga för Simsons mor. Och hon fattade galoppen. Han kommer att dö tidigare än vanligt. Han skall vara en nasir tills han dör.

Simson har nu slagit ihjäl ett lejon. Men berättar det inte för sina föräldrar. Han kommer nu till Timna för att knyta en relation med kvinnan. Bibeln ger henne inget namn. För det är inte Delila det är frågan om. Det är en annan relation. Nej, hon kommer bara att kallas för "hon" eller "kvinnan". Som Lots hustru. Eller som ett synonymt begrepp för det Gud var ute efter: att skapa konflikt med filisteerna. Det finns historiska figurer som bibeln inte

ens förärar deras namn. De intar en negativ särställning.

" När han därefter en tid kom ner talade han med kvinnan, och hon var den rätta i Simsons ögon. En tid därefter vände han tillbaka för att hämta henne och vek då av vägen för att se på det döda lejonet. Och se, det fanns en bisvärm och honung i lejonets kropp. Han skrapade ut honungen i sina händer och åt av den medan han gick. Han kom till sin far och mor och gav till dem, och de åt. Men han talade inte om det för dem att han hade skrapat

honungen ur lejonets kropp." Dom. 14:7-9.

Jag älskar den noggrannhet som bibeln är skriven med. För det står att han gick ner. Gud är medveten om att han byter position och att den är farlig. Gud är inte nervös. Han kan låta den blinde uträtta mer än den seende! Han är inte beroende av våra begränsningar. Och han kan vaka över dig som han sörjde för Simson. Har du ett uppdrag? Gå! Gå vart Han än sänder dig. Han

vet vad som finns att göra! Själva livet är ditt utrymme.

Simson skall gå ner till Timna. Men han vek av. Han vek då av vägen! Det är en predikotext i sig. Alla detaljer i beskrivningen larmar att hit borde han inte gå eller befinna sig. Så din iakttagelse är riktig - honungen till trots!

Simson åt av honungen medan han gick. Gud följer med oss under vår färd. Han låter våra tidigare erfarenheter bli till välsignelser. Honung vid getingboets Sorga. Han gav åt sina föräldrar och de åt. Är det något att skriva om i bibeln? Att de råkar äta honung. Javisst! Det är en bild som rymmer så

mycket.

Det står inget om någon konversation Simson och föräldrarna emellan. Varför? Här ligger en hund begraven. För när Guds ande kom över honom och han slår lejonet, så är det naturligt att berätta för föräldrarna vad Guds ande utfört i och genom hans liv. Men han berättar inget. Nu hämtar han honungen som är Guds välsignelse i det timliga, över hans liv. Han är tyst

igen.

Bibeln säger; Han talade inte om att han hade skrapat honungen ur lejonets kropp. Denna isolering är viktig för Simson. Men den är också farlig. Farligare än Delila. Han berättar ingenting om sitt nasirats verksamhet för föräldrarna, som annars har en sådan central plats i bibeltexten. Men snart

kommer han att spricka av berättar lust. För fel människor.

"Från storätaren utgick ätbart. Från den starke kom sötma."