" Jesus Christ knows the worst about you. Nonetheless he is the one who loves you most."

- A.W. Tozer -

En modern kristen är väl ändå en hillsångare, för vår tid. Förlåt min travestering av varumärket då det mer handlar om en företeelse - för visst är det ett varumärke bland de karismatiska idag. De som döper hundratals åt gången - som om det var en väckelse man närde då det istället är en ungdomskultur man odlar i Jesus namn - i en tid av brist på sammanhang och sociala tillhörigheter. Den kristna människotypen som ena dagen kan gå på Ullevi och lyssnar på vad som helst. Nästa kväll hillsånga på andra arenor i sin frälsta oövervinnerliga frigjordhet. Därför att man är helgad. Helgelsen är en status. Ett status quo. Helgad i alla läger. I alla hyddor. Konsertkristna med attityder. De sjunger mycket om helighet. De viftar gärna med uppsträckt hand som om de inte räckte upp. Eller bara ville synas i takt med musiken. Nej, det är konsertkänslan! Med ett pekfinger under rytmik åt Gud. Oövervinnerliga. Men det är inte responsen på en stor helighet man mött. Det är bara sången som går så. Textraderna. Och den höga, höga bekännelsen. Man har Jesus som vän och pekar finger åt himlen i sin upprymdhet. Och uppblåsthet. "Se mig. Här är jag. Jag är rätt ute. Och rätt inne. Jag bekänner mig till det."Den moderna saligheten utan korsets kraft. Vad är korsets kraft? Det är lidandet. Finns inget kors utan lidanden. Korset är uttrycket för en långsam död. Självlivets död. Men sådan är konsert kristendomen. Den är självmedveten och den är det i Jesus namn. En helig Gud är inte föremålet för ett utpekande på estrader med all teknisk rekvisita som förförelsemetod. Den hör endast den själiska människan till. Attitydkristendomen som tror sig vara rik i Gud men som aldrig gått igenom eldens förminskning. Elden uppblåser inget. Den äter upp allt syre. Den bränner ner och förtär allt slagg. Den reducerar allt eldfast. Men inte under estradörers kosmetik. Eller under krokodiltårar.

Låt mig få mynta några meningar av en profetröst A.W.Tozer. Han måste ha sett företeelsen långt innan Gud tog hem honom. Den moderna kristna människan som inte är reducerad och sedan upprättad. Men uppblåst. I sig själv. Det troendes samkväm som mer liknar ett amerikanskt gymnasium under 1980 talet. Ett FAME. En kristen populärkultur. Vad har den att skaffa?

"Christians don`t tell lies they just go to church and sing dem."  - A. W . Tozer -

"Can't you get healed in your church, get out of that mausoleum. Get out of that icebox. It's time to stop playing church!"

 - R.W Schambach -

Jesus vill möta oss till ande, kropp och själ. Det gäller än idag! Det finns inga begränsningar ifråga om det - lika visst som vi uppbär alla tre dimensionerna i våra kroppar. Jesus var mycket engagerad i de sjukas situation. Alltifrån mental ohälsa som många gånger hade en andlig orsak.  Jesus var underbar i sitt bemötande. En gång frågade han en blind; - Vad vill du jag ska göra för dig? Den blinde som lätt hade kunnat snöat inne på sina sedvanliga önskningar om att få en allmosa, bad om att få sin syn. Det uppvisar ändå ett visst mått av tilltro till frågeställaren. Och han blev helad!

Jag har svårt att finna någon mening med alla de "falla till golvet upplevelser" som en del predikanter ägnar sig åt. Varför skulle helbrägdagörelsens gåvor vara i funktion "i en falla omkull tjänst" när det finns sjuka och funktionshindrade i gudstjänsterna som inte blir hjälpta? Det helar ju ingen. Att ramla är bara farligt i en fysik värld. Och för att häckla företeelsen; Änglarna får bara merarbete under sensationen. Det är något som inte stämmer här. En gåva är i funktion men den missbrukas. Därför ser vi ingen frukt därav. 

Herren vill möta med de sjuka och lytta - precis som han gjorde genom de första apostlarna. Varje troende har ett mandat att få vara ett redskap för Herren på detta sätt. Men vi har så många trösklar att komma över. En sådan tröskel - ja, en dubbeltröskel den är av psykologisk art. Men dess träslag är hyvlad av tvivel och otro. Vi vågar inte ta steget över och be för de sjuka och lidande ifall inget under sker. Vi tror så mycket negativt om oss själva. Det handlar inte om oss! Det handlar om Guds möjligheter genom oss. Men vi befaller inte sjukdomen att ge vika. Det här måste vi börja sätta ord på! Mycket av Guds rikes utbredande eller rättare sagt bristen på det, har med dessa innerliga frågor att göra. Det är bara här i tiden vi är betjänta av ett gudomligt helande för de drabbade. Vi borde ägna mer uppmärksamhet åt frågan. Den är en vägröjare för Guds rikes utbredande.

Jag vill samtidigt mynta några meningar sagda av Robert William Schambach som var en medhjälpare till A.A Allen på sin tid. Han hade sett så mycket konkret av Guds ingripanden till människor, att han genom sina bevingade ord ville fjärma sig från all religiös verksamhet. Vi har ofta en benägenhet att peka på helande predikanters ensidighet, att de inte betonar också andra sidor av evangelium. Men allt hör oss till och det ligger mycket i de ord han myntade här, även om de inte är från Guds ord.

Det var inte heller profeternas svidande formulerade kritik heller från början. Men sanningen kom ifatt samtiden.

R.W Schambach var en evangelist som arbetade tillsammans med A. A Allen på hans tid. Han berättar om en kvinna under ett möte i Chicago som kom fram till förbön för sin ena fot. Men problemet var att den var amputerad. Kan du se bilden framför dig? Trons ande var så stark i mötet att kvinnan fick tilltro till Jesus förmåga att hela och hjälpa henne med en ny fot, att hon gick fram till förbön. Schambach tog upp henne på estraden och de dansade där på plattformen, evangelisten och hon. På en fot och en benpipa. I tro! Hur många rationella och psykologiska trösklar måste inte detta ha uppväckt! En verklig grogrund för tvivel.

Schambach berättade vidare att hela församlingen satt som fastgjutna i tvivel på det som de såg. "Människor kan plantera selleri och potatis men ingen mer än Herren kan få en fot att växa ut", poängterade han. Men det gjorde den inte. Inte då. Det hela såg ut som ett nederlag. Det är bara att sätta sig in i den upplevelsen. Det är bara en bärande tro som kan få någon evangelist att återupprepa något liknande. Fötter är bekant inte som tänder och naglar i flera uppsättningar.

Fyra månader senare kom han tillbaka till den församlingen igen och predikade. Då kom samma kvinna fram under mötet. Mycket glad. Hon var så glad. Hon bar på två skor. Två likadana. Hon drog ut det benet som tidigare saknade en fot - för att den var amputerad. Nu hade det vuxit ut en fot med begynnande tår på. Kan du tänka dig?! Trons bön och gärning!

När Reinhard Bonnke började sin evangelistgärning i Afrika kom det endast tio personer till hans första möte. Och han hade gått på Guds kallelse. Vi måste få tro honom när han säger så. Ingen av de tio gav sina liv till Jesus. Ingen! Vilket bakslag för en som upplevt att han gått på Guds kallelse.

Nästa gång kom han till Botswana och Gud sa till honom att ha möten i den stora stadion som rymde åtskilliga tusen människor. Endast en liten församling på 40 personer ville ställa upp tillsammans med honom. Helt orimligt. Men han gjorde det ändå! När mötet hade börjat räknade han till 100 stycken där på den stora arenan. Inkluderat honom själv. Men plötsligt i mötet ropade en mötesbesökare rätt ut i luften att han hade blivit helad från någon sjukdom. Och flera följde efter. Reinhard som inte hade predikat om något helande för en i skriften okunnig publik, blev mycket förvånad. Herren själv stadfäste ordet. Nästa dag och mötestillfälle så var hela arenan fullproppad med ofrälsta afrikaner. Ryktet hade gått ut över staden som det en gång gjorde på grund av den Samaritiska kvinnans vittnesbörd om Jesus. En väckelse bröt ut.

Mina vänner! Tron måste alltid prövas. Och bäraren måste lydigt följa med. Den prövas bäst då vännerna sviker. Då framgångarna uteblir och då alla plusvärden står på minus. Då står en kvar! Han heter Jesus Kristus! Han förmår att göra det. Och han har en förkärlek till att manifestera sitt ord då vi inte kan ta oss själva äran därför. Pris ske Gud! Gud har sedan urminnes tider haft en förkärlek till det omöjliga och han har inte ändrat sig där.

Min vän! Är du ensam i din kallelse - ge inte upp! Allt är i sin ordning. Först måste alla kryckor och alla billiga försäkringar och så kallade vänner lämna dig, så att till slut om så är, bara en står kvar. Människor kommer att vända sig emot dig och leta efter sakfel i ditt liv. Och de kommer att hitta massor. Låt dem hålla på och leta. Det gör också gamarna - "ty där åteln är skola rovfåglarna församla sig ". Vi har nämligen dött med Kristus. Därför heter det: "Nu lever inte längre jag utan Kristus i mig." Låt människor få leva på dina gamla rykten. Låt dem få dem. De står i värde och i parameter till deras eget ljumma Kristusliv. Men "Han som är trofast och har kallat eder skall också slutföra sitt verk genom eder."

Varför använde Paulus just benämningen trofast? Därför att Jesus är trofast! Han rör sig på trons område. Där är han fast. Trofast. Och det är bara där vi kan nå honom och genomleva de visioner han lägger ner i våra hjärtan i hans efterföljd. 

Motgångar är inte en kvittens på att något är fel. Motgångarna och bristen på mätbara framgångar är bara passager till förverkligandet av det Gud har lovat!

Men tron måste prövas så att vi blir ett med Guds tanke och förverkligandet.

Nu på onsdag, om vädret tillåter, så kommer jag att stå i korsningen Gamla Brogatan - Drottninggatan i evangelisationen. Det är verkligen buret av en gudsfruktan om att tiden är kort och att vi inte vet hur många tillfällen vi har kvar att påminna människorna om att möta Jesus till frälsning. Det är ett högt kall och en hedersuppgift!

"Då vi nu veta vad det är att frukta Herren söka vi vinna människor. ", uppger Guds ord. Den minsta gemensamma nämnaren med all gudsfruktan är att "söka vinna människor". Hade det stått försöka så hade förmågan till detsamma kanske varit ifrågasatt. Men ordet klandrar ingen. Därför söka vi vinna människor! Det är en god inställning och utgångspunkt.

Herren är den som skriver in människor i Livets bok. Han vet om alla de som genom våra ansträngningar manat människor att förlika sig med Gud och blivit frälsta. Det är ett verk genom den Helige Ande.

Vi kommer att bli förvånade en dag hemma hos Gud, då han kommer att presentera alla de som blivit räddade för evigheten genom vårt trägna arbete för Herren. Det ligger nämligen i sakens natur att vi inte har insyn i de enskilda människornas förhållande till Gud.

Det vet Herren allena om!

"Men Jesus sade: "Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör." (Luk. 23:34)

Vilken är den största förlust vi människor kan göra? Förlusten av vårt eget liv. Jesus förlorade sitt liv som människa genom flertalet svek. Romarna dödade till slut honom i en smutsig process. Att förlora sitt liv på grund av någon annan är det värsta vi kan råka ut för, då döden är oåterkallelig. Inte sant?

Vi kan av andra bli berövade annat som inte direkt behöver inskränka på livet. Vänskap. Vår heder. Vårt jobb. Vårt företag. Vi kan bli berövade alla våra ägodelar. Vår bil. Eller annat materiellt. Vi kan förlora vår partner eller förlora vår relation till barn och barnbarn. Vi kan förlora det mesta här i livet men där livet själv är det dyrbaraste. Andras antipatier kan förkläda sig på det mest sofistikerade sätt och motivera sina ställningstaganden i en aldrig utövad eller tidigare känd ondska. Du kan till och med bli sinnets sjukförklarad. Och utfryst. Ondskan har så många förklädnader och ett offer drabbas.

Jesus ger oss en mycket viktig lärdom då han hängde på korset och som vi missat för att vi bara tillämpar den på Jesu liv. Men den gäller också oss! Jesus lär oss något ända in i döden. Ja, det är en bön som är minst lika viktig som det "Fader vår" han lärde sina lärjungar; " Förlåt oss våra skulder såsom och vi förlåta dem oss skyldiga är. " Det är en bön lätt att be då vi har frid och ro med alla människor. Men om du hänger på ett kors och bödlarna inte förstår den ondska de själva utövar - hur ska man då förhålla sig och hur ska man då kunna väcka deras samveten innan man själv förblöder? Det finns kanske inte alltid tid till försoning under en uppgörelse. Men det finns ett dyrbart förhållningssätt, min vän.

Jesus beder för dem! Inte till dem. Inte med dem. Han ber till sin Fader; "Förlåt dem ty de vet inte vad de gör." Medmänniskor kan vara exponenter för ren ondska utan att de själva vet om det. Annars hade de ju inte dödat Jesus. Då är det mer än befriande för den som är ett offer att kunna framlägga sin sak inför Gud. Det räddar den drabbade ifrån bitterhet och livslångt hat. Gud är mäktig att ta hand om offret och den bönen och så befria den drabbade. Det är därför Jesus beder så. Men också för att det fanns sanning i bönen, naturligtvis.

Vi har ett annat fint sådant exempel till vår lärdom - vi som lever och inte fysiskt blivit dödade av någon ännu. Det är berättelsen om Stefanus. Han blev stenad av de religiösa - de som borde förstått hans intentioner i livet. Men istället stenade man honom. Står det inte det om Jesus också? "Han kom till sitt eget men hans egna tog inte emot honom. " - de som borde förstått honom tog istället avstånd ifrån honom. 

Om Stefanus står det;

"Så stenade de Stefanus, under det att han bad: "Herre Jesus, tag emot min ande." Sedan föll han på knä och bad med hög röst: "Herre, ställ dem inte till svars för denna synd." Med de orden insomnade han." (Apg. 7)

Stefanus bar inte på hat. Men han fann ytterligare frid genom de försonande orden; "Herre ställ dem inte till svars för denna synd. " De visste inte heller hur fel ute de var ifråga om Stefanus intentioner då stenarna haglade över honom.

Varken Jesus eller Stefanus behövde invänta någon ånger eller förlåt av de som dödade dem - även om det naturligtvis hade varit idealt för de vållande. Märk väl det. De fick nu istället gå en svårare tid till mötes utan en uppgörelse. Men Jesus och Stefanus kunde framlägga saken inför Gud. På så vis blev de både fria från insmygande bitterhet men även beskyddade ifrån det hat som annars ofrånkomligt tar sig in i människans livsrum. Så aktiveras det andra budordet ur Jesus bön och får liv. "Och förlåt oss våra skulder såsom och vi förlåta dem oss skyldiga är " får sin tillämpning.

Det är inte alltid de vållande ber om vår förlåtelse då de gjort oss illa. Då får vi be Herren förlåta dem. Och be Herren att inte ställa dem till svars.

Ty de vet inte vad de har gjort. 

" If Christ loves me, does it matter who hates me? If He smiles on me, does it matter who frowns on me? If he says I'm His, does it matter who rejects me?

 - Leonard Ravenhill -

"En tid därefter gick ammoniterna i strid med Israel. Men när ammoniterna gick i strid med Israel, kom de äldste i Gilead för att hämta Jefta från landet Tob. De sade till Jefta: ”Kom och bli vår anförare, så ska vi strida mot ammoniterna.” Men Jefta svarade de äldste i Gilead: ”Har ni inte hatat mig och drivit ut mig ur min fars hus? Varför kommer ni till mig nu när ni är i nöd?” De äldste i Gilead svarade honom: ”Just därför har vi kommit tillbaka till dig. Kom nu med oss och strid mot ammoniterna. Du ska bli huvud över oss alla som bor i Gilead.” Jefta svarade de äldste i Gilead: ”Om ni tar mig tillbaka för att strida mot ammoniterna och Herren ger dem till mig, så ska jag sedan vara ert huvud.” Då sade de äldste i Gilead till Jefta: ”Herren är vittne mellan oss om vi inte gör som du har sagt.” Jefta följde då med de äldste i Gilead, och folket satte honom till huvud och anförare över sig. Och Jefta uttalade allt som han hade sagt inför Herren i Mispa."  (Dom.11.)


Jefta, var en troshjälte. Det säger Hebreerbrevet. Vi lär känna Jefta genom hans livs omständigheter i Domarboken där för övrigt många originella och egensinniga profiler och gestalter visat prov på stort mod och tro på Gud. Herren behöver sådana också för vår tid!

Jefta var son till en prostituerad. Hans pappa var inte heller något särskilt föredöme för honom. Var hade Jefta fått sin modiga och uppriktiga tro till Gud ifrån? Ja, det kan man undra. Så fort det var möjligt drevs han nämligen ut ur familjen och ingen kom till hans försvar. Det står att han höll ihop med "löst folk". Det säger och läser in så mycket. Är det här du rekryterar dina tjänare, Gud? Bland de misslyckade? Ja, du som upphöjer den ringe ur stoftet och sätter honom vid furstars bord, för ditt namns skull. Jefta är en mänsklig tragedi. Så långt ifrån Samuels tillrättalagda berättelse och livshistoria man kan komma men med den gemensamma nämnaren; de bar båda på en kallelse över sina liv. Det är där Gud finner dem. Han som gör något av det som ingenting var.

Vi förstår av sammanhanget att pappan Gilead fick vårdnaden om Jefta efter att han föddes. Lättfotade kvinnor är upptagna med andra. Jefta kom att bo med sina halvbröder och sin pappa och halvsyskonens mor. En oäkting. Hur upplever en sådan människa livet till skillnad från de som inga negativa referensramar har? Bröderna drev bort honom från familjen, står det. Och Jefta flydde. Det är inte svårt att läsa in hur Jefta kan ha haft det på ett mänskligt plan. En utomäktenskaplig pojk. Ett liv som kom i vägen för sin äkta mors liv och en son som blev symbolen över en pappas misslyckade livsföring bland halvsyskon. Halvt och brutet. Hemmet blev till en sovplats där förhållningsregler rådde och inte fullt naturliga band.

Men Jefta fick en uppgift inför Gud - trots hans bakgrund. Det berodde mycket på honom själv, vill jag säga. Hans övergivenhet lät han inte tära på gudsrelationen eller förstöra tilltron och förtröstan på Gud. Han lät sig bevaras och tog med sin tillflykt till Gud i livet. Det förstår vi av hans val. Därför kunde han bli brukbar. Det är det stora i Jeftas liv. Han ställde sig till Guds förfogande och Gud brukade honom. Här har vi en troshjältes exempel för oss.

Vi vet också att Jefta fick en dotter. En enda dotter som han under en ed själv gav löfte om. Vilken han sedan förlorade. En lång berättelse som återges i Domarboken. Vi kan bara göra ett försök att sätta oss in i Jeftas själsliv när han ropar inför sin dotter och när hans liv än en gång drabbas djupt på ett personligt plan. Hans barndom under ett främlingskap bland halvsyskon och en oäkta mor drabbade honom igen och raset inom honom föll nog inte bara en våning ner. Själens hus rasade ända ner i botten. Hans syntetiska relationer där blod skulle vara tjockare än vattnet men utan erfarenhet av en verklig mors värme och famn. Förlusten blev inte bara förstärkt. Den mångfaldigades. Du kan tro att det slog hål på den sköra själens golv som han hade försökt röra sig på i personligheten. Gudsmänniskor är också människor. Men hans tro var stark. Möjligen liten. Men stark. De är inte varandras motsatser.

Det är trots allt inte de personliga svårigheter som gjorde Jefta till en troshjälte - även om den mäter styrkan på tron. Nej, det är hans tro - svårigheterna till trots - som gör det. Titta också på den mening som jag har markerat i bibeltexten. Vad säger Jefta? "Om ni tar mig tillbaka "... "Om Herren ger dem till mig "... Är det verkligen en visionär troshjälte som talar så i underläge? Ta mig hit. Ta mig dit. Jo, det är det! Det är en trons man som vilar i den tillförsikten att Gud är mäktig att föra den som har beredvillighetens skor på sina fötter vidare i Herrens skola för mäktiga segrar. Ett formbart kärl till hedersamt bruk.

Jag önskar att få träffa Jefta hos Gud en dag. Och här vill jag verkligen sakta ner och vrida ner megahertzen betänkligt i mina imperativ och utkast. Varför? Jo, för det står att Jesus skall torka alla tårar på andra sidan evigheten, en dag. Där skall de sista sorgens tårarna torkas av vår kind. Det sker inte här.

Men där. 

"Men Jabes var mer ansedd än sina bröder. Hans mor gav honom namnet Jabes, ”för jag har fött honom med smärta”, sade hon. Jabes ropade till Israels Gud och sade: ”O att du ville välsigna mig och utvidga mitt område och låta din hand vara med mig! O att du ville göra så att jag slipper olycka och smärta!” Och Gud lät det bli så som han bad." (1 Krön. 4:9)

Bland namnkunnigas släktregister som kung David och Salomons ättlingar omnämner bibeln Jabes bland Juda släkt. Ett släktregister som följer den gängse stringenta släktuppräkningen men som plötsligt blir meddelsam och börjar biografera. Likt en kyrkobokföring radas namnen upp och avhåller sig ifrån att presenterar deras individuella levnadshistoria. Vi förväntar oss heller inte det i en presentation av ett släktled. Men mitt i denna tradiga namnangivelse bryter skriften ändå av och omnämner mannen Jabes och berättar lite om honom. Så fullständigt oakademiskt.

Jabes, det betyder ”smärta”. Hans mor gav honom det namnet, står det. Gör inte alla mödrar det, ger sina barn namn, tillsammans med fäderna? Jo. Men betoningen ligger på smärta här. Namnet han fick. 

Vem var Jabes mor? Det får vi inte veta - trots att det är ett släktregister. Varför? Det är dolt. Skriften som annars är så noggrann. Släktregister som till sin genre varken får hitta på eller utelämna namn. Bibeln uppger att Ashur av Juda släkt hade två hustrur: Naara och Hela. Från en av dessa mödrar härstammade möjligen Jabes mor som bibeln inte direkt pekar ut. 

Följ Jesu släktled. Där kan man på intet vis hoppa över varken Rahab eller Rut i släktledet. Då hamnar man fel och historiskt sett blir då inte Jesus Davids son. Något fullständigt otänkbart. Nej, namnen har sin givna plats och får inte negligeras. Alla namn måste med och stavas rätt. Annars kan det bli fel person som avses. Men inte här i släkten kring Jabes som står där ensam omnämnd. 

Hur många bröder hade Jabes? Det får vi inte veta. Inte heller vad de hette. Var Jabes yngre eller äldre än sina bröder? Det vet vi inte. Var Jabes den förstfödde och därmed blev drabbad av förlossningsskador? Är det så vi ska förstå det? Det vet vi inte. Jabes, hans mor och hans bröder som mitt i ett släktregister får stå där ensamma, utlämnade som representanter för ofullständiga namn i relationen i ett isolerat släktled. Varför omnämns man annars inte vid namn? Det är mer än ett stilbrott. Men Bibeln gör inget omedvetet!

Jabes mor kallade honom för Jabes - ”för jag har fött honom med smärta”. Hon födde honom inte under smärta - vilket ju är språkligt rätt och normalt vid förlossningar. Och varför i så fall poängtera det normala? Men hon hade fött honom med smärta, står det. Det talar möjligen om en uppväxt under smärta - för alla barn smärtar vid förlossningar. Inte sant? Jabes är därvidlag inte unik här. Och inte Jabets mor heller.

”Jabes var mer ansedd än sina bröder”, står det. Alltså måste hon fött flera barn. Smärtade inte de vid förlossningen? Jag frågar. Smärtar det inte alla kvinnor, för övrigt, att föda barn? Varför är skriften så märkvärdig över Jabes historia relaterat till hans mor och retar våra tolkningar mellan de två olika och tillämpade prepositioner i textens betydelse? ”Under” eller ”med”. Ja, vi finner något dolt här. Något svårt. Något som undviks men får sin förklaring under begreppet ”smärta". Namnet han bar. 

Fick han det namnet från början eller gav hon det senare utifrån den smärtsamma upplevelsen under uppväxten? Det självklara växlar över i det fördolda och skapar dimbankar under de okända omständigheterna - för alla mödrar föder väl sina barn med smärta - livet ut… Och alla barn smärtas väl vid den brutala födseln vi alla lagt bakom oss - trots att vi inte minns den! Varför skulle Jabes vara den första att registrera smärta under sin födsel, om jag får fråga? Smärtan under en födsel skapar väl inte "ett livslångt ältande” om den inte är en återkommande belastning i livet? Smärtan är snart glömd vid förlossningar - åtminstone hos modern, säger skriften. Jabes bad att bli fri från smärtan. Alltså fanns den kvar upp i åren.

Här finner vi en djupare mening. Det kan inte förstås på annat vis. Hon säger det ju själv: Jag har fött honom med smärta och inte under smärta. Och Jabes själv ville bli fri från sin smärta. Alltså hade moderns smärta fått genomslag i pojken.

Den sista meningen i skriften lägger ytterligare betoningen på Jabes. Där står det att Jabes blev bönhörd. Det var alltså han som var föremål för smärtan. Inte primärt modern. Föräldrar som föder barnen och inte tvärtom. Hade Jabets mor varit objektet för smärtan hade hon haft en svår förlossning. Men så står det inte. Hon hade då möjligen dött i barnsäng eller avhållit sig från ytterligare födslar. Men så skedde inte. Det var Jabet som var född med smärta inför en bönhörande Gud. Och med hans moders goda minne. Varför skulle hon annars kallat honom för Jabes?

Berättelsen om Jabes är så unik i skriften. Berättelsen frångår alla gängse presentationer och släktträd och låter mannen stå där ensam men namngiven. Hans far är onämnd. Hans mor och mormor förblir namnlösa och hans släktträd kommer oredovisat från två oprecisa håll. Likt en isolerad företeelse står Jabes där - likt en fördriven Jefta - försvagad ur sin kontext. 

Men Gud bönhörde honom. Det är bibelns crescendo. Det är alla lidandes och ensammas stora tröst. Herren är inte slarvig med den enskilde. Han ser inte bara till massan och han låter inte den ensamme få utgöra ett överkomligt svinn - som bland människor. Låt oss läsa vad som står. Vad gjorde Gud för Jabes? Han gjorde allt vad Jabes bad om. Har du läst det? Det är mer än nog - för vad bad Jabes om? ”Välsignelse.” ”Utvidgning av hans område”. ”Gud skulle vara med honom”. ”Göra så att han slippa olycka och smärta”.

Gud lät det bli så som han bad honom om. Gud som är seendets Gud. Han som såg Hagar i öknen och hörde Ismaels gråtande ljud och gav framtida löften åt honom.

Bibeln anser att det är viktigt att framhålla Jabes anseende. ”Han var mer ansedd än sina bröder ”, står det. Vad ska vi med den informationen till? Vi som inte får veta vilka bröderna var - för däri ligger inte betoningen.

Hela berättelsen om Jabes handlar om lidande och smärta. Det står i direkt korrelation till det anseende han fick. Smärtan var inte ett hinder för hans anseende men det föddes därur. Vi vet inte om några bragder. Eller någon särskild gärning på trons område. Det allt väsentliga är att Gud hörde alla hans böner och svarade honom.

Så står Jabes portal för alla som kommit ur trasiga förhållanden men som Herren förbarmat sig över.

"Modern religion focuses upon filling churches with people. The true gospel emphasizes filling people with god."

- A.W. Tozer -

"När en befallning ljuder, en ärkeängels röst och en Guds basun, då ska Herren själv komma ner från himlen, och de som har dött i Kristus ska uppstå först. Därefter ska vi som lever och är kvar ryckas upp bland skyar tillsammans med dem för att möta Herren i rymden. Och så ska vi alltid vara hos Herren." 1Thessalonikerbrevet 4:16

Jag vaknade denna morgon med en triumfatorisk vallfartssång som sjöng i hela mitt inre. En sång vi sjöng i min barndom och alla inplanerade dagar och veckor - ja, till och med pensionsåldern som rycker allt närmre tappade helt plötsligt sin attraktionskraft och blev fullständigt obetydlig. Vår person eller själ är lika invävd i vår kropp som våra liv är insyltade i en massa kalender relaterade händelser. Många av dem måste och kommer att ske. Många av dem kommer inte att ske och oförutsedda händelser kommer att möta oss människor på livets väg.

Men det finns en händelse som för oss är lika stor som vår födelse och död. De är väl ändå de mest genomgripande händelserna för vår person. Vår födsel och vårt frånfälle. Och det är att Jesus ska komma tillbaka. Det är det som texten här ovan föraviserar.

"En befallning ska ljuda." I himlen. Det är Gud själv som kommer att ge den ordern. Ärkeänglar gör inget på eget bevåg. De vet mycket om Gud men de är till skillnad från djävulen som också var en ärkeängel och gjorde uppror, mycket angelägna om att himlens härlighet bevaras genom Guds helighet. Vi brukar på jord kalla det för harmoni. Därför kan vi förstå att det är Gud som initierar denna överhistoriska händelse. Det är också så att det är bara Fadern som vet tiden och stunden för detta. Det sa Jesus. Då är det så.

"En ärkeängels röst", står det i nästa beskrivning. "Och en Guds basun." Vad är en basun? Det är en trombon som man höjer tonarten med. Ljudet från denna tar sig över det vanliga sorlet och bruset, min vän. Den får Herren Jesus Kristus att i fysiskt måtto resa sig från sin varaktiga tron. Då ska han komma ner från himlen och min pensionslängtan blev helt plötsligt ingenting värd där sången fortfarande ljuder inom mig: " I en förvandling underbar, i en förvandling underbar. Basunen man hör, De döda står upp i en förvandling under." Halleluja!! Halleluja - ett underbart uttryck som de ofrälsta har stulit då de hånar de troende. Det ska vi ta tillbaka.

Min vän, jag ömmar särskilt för dig som en gång upplevt frälsningens genomgripande förvandling men som kommit bort ifrån Herren. Och det är så illa beställt med dig att du inte ens tror på den frälsningen och upplevelsen längre - fastän du själv har erfarit den. Allt som därefter hänt dig har förmörkat både ditt inkännande minne över denna sak. Och djävulen hjälper dig att håna den i ditt sinne. Livets besvikelser på andra men också dina egna tillkortakommanden har sänkt dig över tid - likt en båt som genom små hål tagit in vatten och frälsningen ark sjönk istället för att bära dig, genom livets omständigheter.

Jag ville så gärna nå dig med Herrens kärleks röst. Den som vill ge dig nytt mod under ett tjockt täcke av bitterhet och aversioner mot Gud. Det är slutligen först som sist så att det är inte värt för dig att framhärda i det tillstånd du nu lever i. Du går förlorad min vän. Och du missar denna underbara händelse som när som helst kan ske. Jesus ska komma tillbaka! Och om du hinner avlida före det så kommer du ändå inte ifrån detta livs faktum att vi är evighetsvarelser och får inte gå in i "gaten" med synden i våra liv. 

Om jag kunde spränga bort det hårda höljet runt dig. Runt din person, din själ, ditt vara. Att du åter kunde få le av äkta frid och fröjd. Den som du glömt sötman av. En inre frid och fröjd som inte är av yttre påverkan men av en genuin Jesus relation.

Kom till Jesus! Han står där som en riktig far med de utsträckta händerna. Gå inte förlorad i evigheten för timliga besvikelser eller annat. Du har kunskap om de eviga tingen och du kommer inte att kunna överklaga någonting från jordelivet, om du inte fått renat din själ på nytt i Jesus blod. Han är inte din fiende. Han är din vän. Någon måste ha förtalat honom i ditt sinne. Och han vet vi mycket väl vem han är. Slit dig loss ur dina fastlåsta egna bortkomna positioner. Jesus ska hjälpa dig. Följ hans röst.

Annars går du förlorad, min vän...

"Han tillstadde ingen att göra dem skada, han straffade konungar för deras skull: »Kommen icke vid mina smorda, och gören ej mina profeter något ont." Psaltaren 105

När min pappa var nyfrälst så blev han döpt av en brinnande evangelist. En broder jag också träffade under hans sista år i livet. Han hade en utpräglad evangelistgåva men han ägde också en profetisk gåva över sitt liv. När den var i verksamhet då ingav den stor respekt, vill jag lova. Jag minns en gång min pappa i hans verksamhet. Han hade en broder han inte kunde få grepp om, om vi uttrycker oss så. Min pappa hämtade evangelisten för att sammanföra dem utan några särskilda förhållningsregler. Evangelisten hade ett inkännande, ja, en bedömningens gåva buren med en mycket vänlig och gentil hållning. Men du kunde riktigt ta på den rannsakande blicken i honom. En inre blick. Jag häpnade över tilltaget. Och över både det stora förtroende min pappa hade för evangelisten men också över den förmåga till genomlysning i en andebedömnings gåva. Verkligen. Jag såg det med egna ögon.

En gång berättade han för mig och många år hade gått sedan dess. En troende kvinna talade med dubbla tungor, som vi brukar säga. Det är ofta kvinnors lyte. Bibeln är bekant med det och är därför sträng vid uppmaningarna. Denna syster var något av en sladdrets tacka. Evangelisten sa åt kvinnan, berättade han för mig: - Du talar med kluven tunga, syster. Ingen pastor i världen skulle inleda ett själavårdssamtal idag, på det viset. Men vad värre var, det var att kvinnan efter en tid kom gråtande till "profeten" och bad om förlåtelse och om förbön. Hennes tunga hade nämligen rämnat i två delar. Från spetsen och inåt. Hon hade rent fysiskt fått två tungspetsar av det övernaturliga ingreppet i andens värld. Likt en orms. Jag minns inte hur det slutade. Berättelsen tog oss alla som hörde om det, att jag glömt utgången.

Evangelisten som nu är hemma hos Gud sedan många år hade ett grusat äktenskap bakom sig. Han hade fem barn. Det finns lika många historier om det äktenskapets upplösning, som han hade arvtagare. Och avståndstagare på trons väg. Hans hustru var en varmt troende och när vi besökte deras hem under min barndom så var det en mycket varm och väl fungerande familj. Men hans hustru lämnade honom av skäl vi inte har inblick i. Men evangelisten...han var en profet!

Detta följer med profetens tjänst. Ett förakt. Och vad säger Jesus själv? 

"Och de tog anstöt av honom. Men Jesus sade till dem: "En profet föraktas inte utom i sin hemstad och i sin egen familj." Och han gjorde inte många kraftgärningar där, eftersom de inte trodde på honom." Matteus 13.

Förakt har många verktyg till sitt förfogande. Men skriften varnar för att inte göra Herrens smorda något ont.

Ta denna kvinna till ett varnade exempel i ditt liv. Du har inte inblick i andras liv. Och glöm inte att det står nästan överdrivet uttryckt här av Jesus. Vaddå? "I sin egen familj!" Det är alltså inte din familj. Det är hans familj. Så sladdra inte. Gud är mäktig att skydda sina redskap och sitt ord väldigt långt gående. Se upp, min vän! Din tunga kan få låda vid din gom att du aldrig mer kan få slarva med ting du inte har den blekaste aning om. Ditt talorgan är inte skapat för det.

Bed till Gud att du får ett rent hjärta och ett renat sinne. Och en glödgad tunga! Fri ifrån skvallrets förbannelser.

" If the Holy Spirit was withdrawn from the church today, 95 percent of what we do would go on and no one would know the difference."

-A.W. Tozer-

Väckelserörelsernas sångböcker blir med tiden det slutliga bokslutet över en svunnen tid. Läsarsångerna. En andlig rörelse under några årtionden sänd av Gud. Väckelse är förnyelse bland människor. Ett uppvaknande ur gamla och förstelnade sammanhang. Det är möjligen bara svenska kyrkans psalmbok som under återkommande revidering överlever från tid och till annan men till priset av en fullständig urartning. De himmelska tingen och symbolerna byter plats med de jordiska. Människan hamnar i centrum istället för Gud. Språket byter ord och valör. Gud måste av hänsyn till tidsandan bli en Gudrun tills neutraliseringen fullständigt tagit över och ett förvärldsligande är ett faktum. Till slut blir sanden och gräset symbolerna för Guds kärlek. Inte Jesus offerliv. Jesus får till sist representera allting - även de mest motsatta uppfattningarna inom teologierna och under skenet av att inga motsättningar finns i de olika antagna lärorna. Vilket hyckleri! Jesus går inte i god för allt. 

Väckelserörelsers sångböcker tenderar med tiden att falla i glömska. Ingen kan till slut melodierna då endast texterna finns kvar - väl ihopbundna över en välsignad epok som går i graven med bärarna. Det finns inga andliga konservatorer på området som kan hålla liv i församlingskroppen om inte blodomloppet får fortgå, om inte livet i Gud ständigt når ut till de ofrälsta. De ofrälsta som måste blir vunna för Gud! De väckelsekristna var oftast inte musikaliskt skolade. Därför notsattes inte melodierna. Sångerna går förlorade i rader av ord. De notlösas sångutövare tar elden och väckelsen med sig hem till Gud. Texternas språkbruk å sin sida låser in dem i en annan och svunnen tid. Kvar blir bara boken.

Om inte evangelium når andra människor dör väckelserna ut! Det är en sanning sällan definierad för den verkar så politisk. Men det går faktiskt hand i hand med själavinnandet. Evangelium kan aldrig att dö ut. Men våra sammanhang och fina gemenskaper med dyrbara erfarenheter av Gud, de kan dö ut. Evangelium måste vidare! Ut bland människorna!!

Jag såg på ett YouTube klipp från ett väckelsemöte i Sionförsamlingen i Viksjöfors, i Hälsingland. Orten har bara 10971 invånare. Jag togs av deras hängivna kärlek till Jesus, till himlen och de eviga tingen. Det fanns inget tungt över gudstjänsten. Det var levande och friskt. Sångboken Särlaregn med eviga sånger får där möjligen sin utrotningshotade sista gestaltning. Där behövdes inte trettiotvå bibelstudier över Hesekiels bok för att försöka hålla en tynande verksamhet uppe. Ett ord, en mening var levande. Och det kändes! När elden falnar har vi en tendens att bli teologer. Vi tappar vårt primära uppdrag och börjar tillfredsställa vårt eget intellekt istället. Vi blir föreläsare. Vi slutar själavinna och de flesta begriper inte längre vad vi säger. Men inget nytt liv kommer till. Inga barnljud.

Den eld som en troende bär inom sig måste ut. Orten blir för liten och "rummet blir för trångt". En evangelisk verksamhet måste alltid vara missionerande. Den får inte stängas in i slutna rum. Kommer inte människorna till våra gudstjänster - då måste vi gå ut till dem! Den uppsökande verksamheten var Jesus och apostlarnas tydligaste metod. Alla dagar i veckan.

Profan verksamhet i form av fotbollsentusiaster engagerar till slut så många människor i ett gemensamt intresse att en enda spelare kan köpas in av en klubb för miljardbelopp. Allt kretsar bara kring en boll. Men de fria kristna i Stockholm med vår frälsare i centrum klarar inte av att äga en offentlig lokal i citykärnan för evangeliskt arbete. Staden har hundratals döda kyrkor. Men inget vardagsrum för de väckelsekristna. Bed över den saken! Jesus kommer snart eller ännu fortare. Men under tiden behöver vi en verksamhetsform.

- Utåtriktad evangelisation!

"Därefter uppenbarade sig Jesus åter för lärjungarna, vid Tiberias' sjö; och vid den uppenbarelsen gick så till: Simon Petrus och Tomas, som kallades Didymus, och Natanael, han som var från Kana i Galileen, och Sebedeus' söner voro tillsammans, och med dem två andra av hans lärjungar. Simon Petrus sade då till dem: »Jag vill gå åstad och fiska.» De sade till honom: »Vi gå också med dig.» Så begåvo de sig åstad och stego i båten. Men den natten fingo de intet. När det sedan hade blivit morgon, stod Jesus där på stranden; dock visste lärjungarna icke att det var Jesus. Och Jesus sade till dem: »Mina barn, haven I något att äta?» De svarade honom: »Nej.» Han sade till dem: »Kasten ut nätet på högra sidan om båten, så skolen I få.» Då kastade de ut; och nu fingo de en så stor hop fiskar, att de icke förmådde draga upp nätet." Johannes 21

Igår fick jag några timmar i evangeli tjänst på stan. Jag träffade en tidigare chef till mig som jag fick ge ett färskt vittnesbörd om vad Gud gör på stan, bland människorna. Jag fick också tala några viktiga meningar med en äldre man som inte tog emot någon traktat. Han hade haft troende föräldrar under uppväxten, uppgav han. Mannen var säkert över sjuttio år gammal. - Då är du ett bönebarn, sa jag till honom. - Dina föräldrar har tveklöst bett många böner över dig. - Ta emot Jesus i ditt liv, fick jag säga medan han lämnade mig. - Det är allvarligt att vara människa, hann jag tillägga. Bara några få meningar sagda.

Vänner! Det är omöjligt att på denna sidan evigheten kunna avläsa betydelsen av dessa möten. Bara Gud vet. Han som känner allas hjärtan. Men jag är tacksam för varje tillfälle. Vem skulle annars ha sagt mannen dessa påminnande ord och möjligen störa hans väg mot fördärvet? Guds Ande kan sedan arbeta med människorna. Gud vare lov!

Nu till dagens bibeltext. Den börjar med ett "Därefter".

Jesus var inte längre bland lärjungarna och det gamla livet gjorde sig påmint för de före detta sjömännen. Lärjungarna hade gått tillbaka till sitt tidigare livsförvärv. Deras uppgivenhet var svårligen blandad med längtan tillbaka till det gamla livet under förlusten av en framtidstro. Fiska. De kunde inget annat. Uppgivenheten som alltid har sina nödutgångar bakåt i tiden. Lärjungarna med Petrus i spetsen fick iordningställa allt som i tre år hade blivit eftersatt bland redskapen. Båten behövde säkert tätas och behandlas. Månader av solgassande timmar hade torkat ut båten av akacieträ. Klykorna för årorna hade möjligen gått av. Träslaget - vilket var detsamma som den förgyllda arken i tabernaklet grinade hånfullt ifrån trons område. Men utan plätering. Bottenbrädorna hade säkert ruttnat i kontakt med marken. Näten hade torkat och öglorna vittrat sönder. Årorna var kanske spruckna. Seglen mögliga. Och repen hade någon annan tagit. Det låg mycket möda bakom deras återvändande till ett normalt liv. Materialbristen kan ha tvingat dem till nyinvesteringar, vilket stod i proportion till deras fattigdom. Men inte på trons väg.  

Den natten fick det intet, står det. Intet.

Märk väl att Jesus inte kom till dem gåendes på vattnet denna gång. Igenkänningsfaktorn hade varit omedelbar. Det är bara Jesus som kan gå på vatten. Men Jesus kom inte så. Det undret hade legat alldeles för långt ifrån deras behov just då. Ett mirakel av den sorten som upphäver tyngdlagen - vad skulle de med det till i den situationen? Och vattnet låg säkert stilla som filen i en bunke, tidig morgon. Nu var frågan existensiell. Jesus kom inte heller till dem under de dagarna då de planlade sitt återtåg som fiskare i det naturliga. Hade inte det varit bättre? Att förekomma återtåget. Då hade de sluppit bli besvikna på utebliven fångst. Och sluppit ett onödigt arbete i det naturliga. Ett misslyckat nattarbete. De missriktade investeringarna... Lärjungarna som hade varit med Jesus och rest de lama... De som hade varit med och gett blinda sin syn i Jesu namn... Reträtten måste ha sänkt den sangvinske Petrus till botten av hans impulsiva själ och den melankoliske Johannes började säkert dikta. Profant. Av värk i själen. Och hittade säkert nya kulörer av svärta under grubblande tungsinne.

Men Jesus kom därefter, står det. Det är så talande och trösterikt. När våra ansträngningar tar slut då kommer Herren med ny kraft och förnyar kallelsen! Jesus kommer när han vet att det är bäst så. Och han genskjuter hela deras projekt: "Har ni något att äta? " Jesus som lämnat jordelivet inriktar sig på den mest existensiella frågan som finns. "Har ni mat att äta". Tala om förgängliga men inte eviga värden. Den uppståndne frälsaren distanserade sig inte ifrån deras behov i det timliga, från en andlig sfär. Märk väl det.

Gick lärjungarna tillbaka för att fiska för att få något att äta eller var det för att åter försörja sig på heltid? Ja, de två ingångsvärdena går i varandra. Man försörjer sig för att kunna äta. Och äter då man försörjt sig. Det är underförstått. Men Jesus hade ju kallat dem till att vara människofiskare och försörjningsfrågan blev då det begav sig sekundär. Här mötte Jesus dem i det timliga. "Har ni något att äta? " Och han vänder på projektet. Han behövde nå dem där de befann sig.

Min vän, Jesus kommer oavsett hur det ser ut i våra liv. Han kan möta farorna i grind. Men han kan också komma då allt tagit fullständigt slut i vår egen kraft. Det ser vi här i berättelsen om lärjungarna. Kallelsen förnyades. Och näten blev överfulla av fisk. Behoven blev mer än tillgodosedda. Det räckte och blev mer än över.

Jag tänker så här. Man sålde säkert den fisk man fick upp med Jesu hjälp och kunde sedan tillgodose de existensiella behoven för en tid framåt. Eller återbetala det man hade behövt låna ihop för att reorganisera sitt fiske. De fick 153 fiskar, står det. Översätt de i färsk lax med dagens pris så ser du att intäkterna var rätt så ansenliga. Jesus löste det timliga behovet. Men Jesus kom också med en fördjupad kallelse till lärjungarna. Petrus kastade sig i vattnet när Johannes påtalade att det var Jesus som stod där på stranden. För han kände inte igen honom. Något är fel i denna beskrivning eller alldeles, alldeles rätt. Vad står det?

"Den lärjunge som Jesus älskade sade då till Petrus: »Det är Herren.» När Simon Petrus hörde att det var Herren, tog han på sig sin överklädnad -- ty han var oklädd -- och gav sig i sjön." Johannes 21:7

Petrus var oklädd, står det. Han tog på sig sin överklädnad och hoppade i sjön. Borde han inte gjort tvärtom? Kläderna blir ju blöta om man hoppar i vattnet med dem. Tillvägagångssättet är ju bakvänt. Det finns många fina betydelser här. Det vi här ska ta fasta på är den genom-djupa kärlek Petrus hade till frälsaren. Men han kände sig naken i sitt inre. Han som hade lämnat allt och följt Jesus med en enda mening. Han behövde skyla sig - likt de första människorna i Edens lustgård. Han visste att han stod i ett nederlag. Han som i Jesu namn hade varit med om så mycket. Han klädde på sig så gott han kunde för att skyla sig. Och hoppade i. Men om så alla fikonblad i världen hade funnits där tillstädes så kunde de inte skyla hans nakenhet. Jesus kallar Petrus på nytt. Han förebrådde honom inte. Just han hade ju tagit initiativet till återgången till fisket. Men nu är det inte fiskare av människor som är föremålet för Jesus illustration. En förnyad kallelse! Nu var det boskapsherdens roll. - Älskar du mig? Älskar du mig? Älskar du mig mer än alla de andra? Föd mina får! Var en herde!

Jesus kom till dem i deras nederlag där de befann sig och löste situationen rikligt med fisk. Han förnyade kallelsen och återupprättade de som hade lidit nederlag eller som hade lidit skeppsbrott i sin tro. De skeppsbrutna i tron kan aldrig förebrås. De kan bara lyftas upp i ett förnyat möte med frälsaren. Det var ju inte deras ursprungliga mening att gå under av skeppsbrott. Inte sant?

Därför förebrådde Jesus dem inte. Han väckte upp deras kärlek på nytt. Och gav dem en ny tro och en ny håg.