"Pray for great things, expect great things, and you will receive great things."

- R. A. Torrey -

"Herren är sen till vrede men stor i kraft, han låter ingen gå ostraffad. Herren har sin väg i storm och oväder, och molnen är dammet under hans fötter." (Nahum 1:3)

Sedan 2014 har jag otaliga gånger i detta forum skrivit och refererat till både Anton Johanssons och Birger Claesons profetior och syner utifrån den kultur vi odlat i en avkristnad miljö. "Dom över Sverige", heter en liten skrift från 1950-talet.

Vår kultur har inga tydliga riktlinjer för varken samlevnad eller samvaro längre. Ropen, som stigit upp till Gud, är många. Utvecklingen och förfallet eskalerar. Ja, som ett eko av det ropar nu också de högsta militärerna, Natochefen och regeringsföreträdare om ett förestående krig mot Europa. Civilsamhället rustar yrvaket. Krig står för dörren!

Normalt så är ett eko en efterklang av ett rop. Men ekot avtar inte. Det ökar istället. Det är med stigande tydlighet det som detta forum talat om länge. Nu sägs det rakt ut av våra världsledare. Men inte av pedagogiska skäl och inte heller i brist på försvarsanslag. Försvarsanslagen har ökat i så stor utsträckning att vapenproduktionen inte hinner med. Man hinner inte omsätta medlen. Varför larmar de likt ett återkommande eko? Repetition lär och påminner oss. Men avtrubbar också. Ändå tar man den risken och ropar. Varför? Därför de ser faran som inte längre är en teori eller en arbetshypotes. Man har slutat titta i den trygga välfärdens kalejdoskop. Varför? Därför freden och välfärden hotas! Nu ser man via ubåtsperiskop och med Swarovskilinser kriget närma sig. Hur kan man veta det? Via underrättelser, så klart.

Orättfärdigheten och ondskan måste tryckas tillbaka. Det är en kristens tydliga budskap. Eviga värden står på spel. Så måste det svenska folket åter igen väckas upp. Av nöd-vändighet. Vår sekulariserade kultur har brutit ner alla murar. Moral och etik är snart blott två ämnen för högskolepoäng vid universiteten. Två ämnen fritagna från ett genuint kristet liv och biblisk värdegrund. Ämnen man snart bara kan utbilda sig i. Den självklara och naturliga livshållning vi skulle vara bärare av. Men vi har inga riktlinjer kvar i vårt syndiga livs experiment. Vi har inget som tyglar oss eller håller oss tillbaka. Vi har ingen ledstjärna. Samvetet har inga preferenser längre. Samvetena vet inte vad de ska påminna oss om längre utan sin Guds röst på andra sidan tvåsamheten. Mellanmänskliga relationer och förhållningssätt som så urartat. Vi har blivit laglösa. Därför måste allt regleras med lagar och policyn förordningar in absurdum. Vår nedärvda natur har gått förlorad. Den västerländska kulturmänniskan driver omkring på öppet hav mot branten. Våldet slår alla rekord och fängelserna är överfulla.

En spermabank rapporterade härom dagen om två hundra graviditeter där givaren burit på en gen med svaghet för en aggressiv cancer. Flera födda barn sägs redan ha dött i den dödliga och plågsamma sjukdomen. I så fall en anonym pappa till tvåhundra barn. (...) Så många lidanden med vittgående konsekvenser. Så många barn som ropar i natten på grund av vår omoraliska livsföring under tekniska lösningar. På en annan klinik aborteras istället fostren. Under samma högburna humanism. Egoismen tar inga ansvar. Den är myndig och auktoritär. Och samvetet tondövt.

Utvecklingen måste korrigeras! På många plan. Det sker genom en genomgripande väckelse. En underbar "ekumenisk väckelse" där ropen är kommen ur samma nöd. En kristendom utan hållning. Utan lära. Utan trohet. Utan sanning. Bara en Kristusrelaterad frälsare utan krav... Ett uppvaknande måste komma! Men inte genom sunnanvind denna gång. Utan genom nordanvinden.

Den bär vinterns prägel och är kall och hård.

"Only he who is broken in the hand of God can be a channel of His blessing."

- Watchman Nee -

Det finns ingen publicist som inte är intresserad av upplagan. Det finns ingen förkunnare som inte är mån om att kunna nå ut med sitt budskap. Det ligger i sakens natur. Och jag har så glada nyheter här!

Det är så otroligt stort att detta lilla forum nu på ett kvartal är uppe i över 3600 sidklipp.

Förutom alla följare från Piteå i norr till Malmö i söder så finns ett tiotal och återkommande följare i Tyskland. I Danmark. I Finland, Frankrike, Norge, Israel, USA, Alaska, Canada, Brasilien, Sydafrika, Tunisien, Spanien, Gran Canaria, Lettland, Italien, Belgien, Elfenbenskusten, Hongkong, Kina, Singapore och Dominikanska Republiken har återkommande människor hittat in till artiklarna. Må Guds ord ha framgång! 

Går man in i på de streckade linjerna högst upp i högra hörnet ( om man beser sidan med mobilen) så finns där YouTubeklippen från min förkunnelse. Det står var och en fritt att sprida länkar från dem.

- Tack till alla er som är med och sprider den.

"God never uses a man greatly until He has broken him deeply."

- David Wilkerson -

"Nu var där en kvinna som hade haft blodgång i tolv år, och som hade lidit mycket hos många läkare och kostat på sig allt vad hon ägde, utan att det hade varit henne till något gagn; snarare hade det blivit värre med henne. Hon hade fått höra om Jesus och kom nu i folkhopen, bakom honom, och rörde vid hans mantel. Ty hon tänkte: »Om jag åtminstone får röra vid hans kläder, så bliver jag hulpen.» Och strax uttorkade hennes blods källa, och hon kände i sin kropp att hon var botad från sin plåga. Men strax då Jesus inom sig förnam vilken kraft som hade gått ut ifrån honom, vände han sig om i folkhopen och frågade: »Vem rörde vid mina kläder?» Hans lärjungar sade till honom: »Du ser huru folket tränger på, och ändå frågar du: 'Vem rörde vid mig?'» Då såg han sig omkring för att få se den som hade gjort detta. Men kvinnan fruktade och bävade, ty hon visste vad som hade skett med henne; och hon kom fram och föll ned för honom och sade honom hela sanningen. Då sade han till henne: »Min dotter, din tro har hjälpt dig. Gå i frid, och var botad från din plåga.» (Mark. 5:25-34)

Ett av nya testamentets märkligaste helande är berättelsen om kvinnan som hade lidit av blödningar under tolv år. Under min barndom hörde jag denna berättelse ligga till grund för otaliga appeller och proklamationer. Jag vill inte nedvärdera dem. Men väldigt lite av vad den berättelsen egentligen handlar om fick många gånger sin konkretion. En kvinna blev helad.

Många gånger, för att inte säga alla gånger, så var uppmaningen att sträcka ut sin hand mot Jesus till befrielse och frälsning i ett andligt avseende. Och det är inte fel naturligtvis. Men berättelsen påvisar ju ett fysiskt helande. När vi läser denna berättelse så ser vi att Jesus gör inte något. Han är inte heller initiativtagaren till att kvinnan blev botad. Det kan du inte motsäga mig. Det är kvinnan som tar initiativet här. Hon trodde på att om hon bara fick röra vid Jesus så skulle hennes ohälsa justeras. Gud vare lov! Och Jesus säger så upplysande: "Min dotter, din tro har hjälpt dig." 

Jesus fokuserar inte på sig. Har du tänkt på det? Det kan låta provocerande. För det är underförstått att kvinnans tro var riktad mot och till Herren. Men det Jesus säger det är att undret skedde utan hans påtagliga medverkan. Och nu tycker möjligen de gammaltroende som raspar i urgamla Ep-skivors spår att jag är ute på hal is och vill göra oss själva till gudar. Svar nej. Men vi måste förnyas! Och bibelordet få tala till oss på nytt.

Vad gjorde att kvinnan blev helad? Hon rörde vid Jesus! Här har väckelsepredikanter i alla tider förlagt den handlingen på ett andligt plan - för att Jesus inte är fysiskt närvarande och synlig. Du kan springa omkring tolv varv i kyrkolokalen för att söka snudda vid en osynlig Herre men kommer inte att kunna kopiera eller upprepa undret på den vägen. Utifrån en fysisk verklighet så kan vi inte röra vid Jesus mantel. Därvid lag är berättelsen historia. Men Jesus han pekar här på kvinnans tro. Den är inte fysiskt bunden. Och den är tidlös. Den är undrets kärna eller fortskaffningsmedel om du så vill. Han säger inte ens att det var tron på honom - även om det är en självklarhet. Vi beder ofta ihjäl oss till Herren då vi har fysiska sjukdomar i vår kropp. Intill utmattning. Men hon rörde vid honom i all hemlighet. Inte sant? Hur går det ihop? Var finner denna aktion sin motsvarighet idag, när vi inte har Jesus synlig hos oss - vi som kämpar ihjäl oss med böner utan att vi går till verket? Vi vänder oss uppåt då vi skulle agera utåt.

Då Johannes och Petrus skulle gå förbi den lame mannen i Sköna porten... låt oss läsa sammanhanget:

"Petrus och Johannes gick upp till templet, vid tiden för eftermiddagsbönen. Då bars det dit en man som varit lam från födseln och som man varje dag brukade sätta vid en ingång kallad Sköna porten, så att han kunde tigga av dem som besökte templet. När han nu fick se Petrus och Johannes på väg in bad han om en allmosa. De fäste blicken på honom, och Petrus sade: »Se på oss!« Mannen såg spänt på dem och väntade sig att få något av dem. Men Petrus sade: »Silver och guld har jag inte, men vad jag har, det ger jag dig. I nasarén Jesu Kristi namn: Stig upp och gå!« Så grep han honom i högra handen och reste honom upp, och med ens fick mannen stadga i fötter och vrister. Med ett språng var han på benen och började gå. ( Apg 3.)

Om Petrus och Johannes hade haft samma återhållsamma tro som vi många gånger har, så hade de fortfarande vårdat samma bönämne. Mannen hade till slut dött med sin invaliditet och Petrus och Johannes hade sagt: "Det var inte Herrens vilja". Kvinnan med blödningen handlade i tro. En verksam tro. Hon rörde vid Jesus. Det ser faktiskt ut som att otron har sina bönemöten också. Med en overksam tro. Kvinnan blev helad utan att Jesus ens visste om det. Eller hur? Kraft gick ut från honom, står det. Petrus å sin sida står inte och väntar på att himlen ska gripa in. Han går i Jesus namn och befaller mannen att resa sig. Och griper tag i honom. Han frågade inte ens om han fick göra det i en kränkbar omgivning. Får jag lov? Ordet grep handlar inte det om handfasthet också i beslutsamheten? Var det en temperamentsfråga? Nej. Det låg i missionsbefallningen. Petrus grep in själv och handgripligen reser upp mannen. Då tar den verksamma tron tag i deras verklighet och ett Herrens under sker. Petrus bad inte en enda bön. Har du tänkt på det? Men det gör vi till dödagar - likväl: Bed oavlåtligen. Finns inga motsättning här.

Vi är många gånger likt en nedslagen jordbrukare som sitter vid en mogen skörd och önskar få koka potatis. Kolhydraten finns där i jorden. Men bonden tar inte upp den för han ser den inte. Han kan ju gräva på fel ställe. (...) En stupid tillika målande bild. Undret finns i Jesus namn men den kristne tar inte tag i saken och går i tro. En halsbrytande jämförelse kanske men vi agerar inte där vi ska och vi vårdar endast vår blygsamma fromhet under bekännelser där Herren har gett oss auktoritet i hans namn att vara utövare.

Petrus grep tag i mannen, står det. Ligger det inte några synonyma ord inbakade i det uttrycket? Resoluthet, beslutsamhet och frimodighet. Han var het. Fri, modig och het. "Var brinnande i Anden!", uppmanar skriften oss. "Tjäna Herren!" Och mannen fick styrka i benen. Trons två ben är inte vacklande. De står med övertygelse.

Jesus sa att det finns fall där bön och fasta är det enda som kan lösa ut en situation. Men det var i undantagsfall. Vi har standardiserat undantagsfallen och byggt otrons murar från minsta förkylning och nedåt. Sedan begraver vi nödens barn i kistor och likvakar under from undfallenhet. "Det var inte Herrens vilja.", säger vi. Vi begår majestätsbrott. Detta är tjänstefel! Varför? Vi vågar inte gå i tro. Vi hänskjuter frågan till Jesus på tronen och så missar vi vårt deltagande på jorden. "Såsom i himlen så ock på jorden"... Vem är i himlen? Jesus! Vem är på jorden? Du! Och jag!! Vad vill Herren i himlen? "Ingen syndares död." Då så. Gör då som Jesus skulle ha gjort, enligt missionsbefallningen. "Uppväck de döda!" " Bota de sjuka! " Ja, gör då de större tecken än de Jesus gjorde, för han sa så. Varför? För Jesus gick till Fadern. Han är inte här längre i fysiskt måtto. Men Hjälparen är här - mer än i fysiskt måtto.

Vi sentida kristna är så timida. Vi vågar inget. Vi som inte ens vågar dela en traktat om Jesus till våra medmänniskor - hur skulle vi kunna befalla de lama att gå? Det kommer inte att ske. Vår resignation förblir kronisk. En verksam tro arbetar inte tillsammans med garantier och logiska tillgångar. En verksam tro trotsar bristen på alla möjligheter! I Jesus namn. Det är bara där Jesus kan gripa in. Och det är där vi måste överlämna saken åt honom genom att vi offrar vår egen prestige och anseende. Men vi har aldrig gjort upp med oss själva. Vi vårdar ömt vårt eget rykte och andras nöd går vi oftast förbi som prästen vid den slagne mannen på väg till Jeriko. Därför står Jerikos otrosmurar kvar.

Så hämmas Guds rike i att breda ut sig.

"Those who have stopped short of what God has called them to be will always try to stop you when you step to fight the battle."

"De som inte uppnått det Gud har kallat dem att vara kommer alltid att försöka stoppa dig när du kliver fram för att utkämpa striden."

- Carter Conlon, Times Square Church -

"Jag har hört om Herren Jesus hur han gick på stormigt hav, Hur som vind och vågor tystnat på hans bud. Väl han gjorde hjälpte alla, tröstade på sorgens dag. Jag är glad att jag kan sjunga, Han är likadan idag!

Kör: Han är likadan idag. Han är likadan idag. Söker än förlorade. Frälsaren arma syndare. Ja, han är likadan idag.

"När den blinde Bartimeus hörde han drog vägen fram, Ropte han: "O, Davids son förbarma dig!" Slutet öga då blev öppnat och Timei son blev glad, Jag är glad att jag kan sjunga: Han är likadan idag!"

"Halta, blinda, sjuka, trötta, krymplingar, förlorade. Bjudas alla fram till Jesu hulda bröst. Rör som kvinnan vid hans klädnad och hans helga kraft mottag. Ty han är ännu densamme, han är likadan idag!"

"Jag har hört om Herren Jesus, hur han i Getsemane. Och på korset även bad för bödlarne, Hur han led av törnekronan och de grymma gisselslag. Jag är glad att jag kan sjunga: Han är likadan idag!"

Mr. S. Z. Kaufman - W. O. Ogden.

"Då framställde han för dem denna liknelse; han sade:...  Eller om en kvinna har tio silverpenningar, och hon tappar bort en av dem, tänder hon icke då upp ljus och sopar huset och söker noga, till dess hon finner den? Och när hon har funnit den, kallar hon tillhopa sina väninnor och grannkvinnor och säger: 'Glädjens med mig, ty jag har funnit den penning som jag hade tappat bort.' Likaså, säger jag eder, det bliver glädje hos Guds änglar över en enda syndare som gör bättring." ( Lukas 15 )


I dagen text vill jag stanna vid liknelsen om myntet. Myntet som var borttappat i huset. Vad är huset? Huset, det är vår tillvaro. Det är där vi bor och har vårt egenliv med allt vad det representerar och innebär. Våra liv, helt enkelt. Myntet står för vårt evighetsvärde. Människans själ.

Det står att hon som tappat myntet "tänder ljus" och "sopar huset och söker noga". Så är det med Guds uppsökande kärlek. En människa som är sökt av Herren vet det. Hon blir upplyst om det. Jag säger det igen. En av Gud sökt människa vet om att Herren söker henne. Vem är hon som tänder denna kunskap i liknelsen om jag får pressa den på sina betoningar? Det är församlingen med alla hennes själavinnare i tiden. Evangelisterna. Vittnena. Det är hon som står för den himmelska kunskapen om de eviga tingen. Hon som tänder ljuset. Det är hon som förmedlar och är Guds kallande stämma i tiden. Staden på berget. Ljusstaken som lyser i rummet. I huset. 

Silvermyntet som kommit bort fanns någonstans. Jag kan föreställa mig att hela huset vändes upp och ner för att hitta det. Också det en bild i överförd mening. Angelägenhetsgraden var så stor att hitta myntet att det till och med står att hon sopade och sökte noga. Människan som irrar bort sig ifrån Gud måste för sitt eviga väl komma tillbaka till sin frälsare under jordelivet. Annars är silvermyntet för evigt borttappat. 

Vad motsvarar ordet "sopar och söker noga" i våra liv? Det är det aktiva handlandet från Guds sida i en människas liv. Händelser som vill föra människan till ett möte med Jesus. Människor hamnar i livets turbulenta omständigheter när mattan bildligt talat rycks undan deras fötter, tillvarons damm röres upp och allt möbleras om i tillvaron. Gud söker människan till frälsning genom att försöka väcka henne. Den ena olyckan efter den andra kommer endast för att väcka människan över de eviga frågorna. Veritabla jordbävningar på det mänskliga planet. Hälsa eller ohälsa. Förluster. Olycka efter olycka kan drabba. Likt kvinnan i liknelsen så letar Herren efter ditt rätta värde. Silvermyntet. Ett evigt värde i huset. En människas själ. Ett annat bibelord talar så starkt om samma sak; "Och vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen, men förlorar sin själ? Eller vad kan en människa giva till lösen för sin själ?" (Matt.16:26) Det återfunna eller förlorade silvermyntet.

Människan har sin fria vilja. Den våldför sig Jesus inte på. Så högtståendes är vi positionerade inför Gud. Men med oerhörda konsekvenser, så klart. Liknelsen är som alla andra liknelser illustrationer som vill betona något särskilt. Här handlar det om ett stort värde som var saknat och den enorma aktivitet men också glädjen över varje silvermynt som blir hittat då någon människa kommer tillbaka till sin Gud. Så förstår vi bibeltexten.

"Om någon hör min röst och öppnar dörren, ska jag gå in till honom och hålla måltid med honom och han med mig."(Upp. 3:20)

Ditt hjärtas dörr är nog upplåst. Du har inte reglat din dörr på insidan. Men dörren är ännu stängd. Du är väckt av evangelium. Du har ljus över de eviga frågorna. Du vet att förhålla dig till Jesus och din synd. Det är den upplysthet du äger hämtad ur liknelsen om silverpenningen. Ljuset är tänt. Herren har låtit svåra prövningar drabba dig för att väcka dig och du har sett hans hand då han har hjälpt dig vidare. Inte tu tal om annat! Ditt inre hus är således upplyst i den frågan. Men Herren står utanför din dörr och kallar dig. Han står fortsatt utanför. Han har bildligt talat både tänt ljuset och rumsterat runt i din tillvaro för att väcka dig. För att hitta silvermyntet. Din själ inför honom. Men han står fortfarande utanför din dörr och kallar. Det är du som måste ta steget och öppna för honom. Ditt självbestämmande, din fria vilja, din vetorätt, din stängda dörr är ditt företräde. Herren kommer inte att öppna dörren utifrån. Aldrig. Det initiativet måste du ta genom att besvara hans kallelse för ditt liv. "Herren här är jag! Fräls mig! " Dörren måste öppnas på insidan. Av dig. Herren kommer inte att bryta sig in.

Vad är en människas sökningstid? Det är då ljuset och kallelsen når människan. Kvinnan som tände ljus i huset. Det är då Guds kärlek kan vända upp och ner på tillvaron. Om det behövs. Är det verkligen en älskande Gud som kan agera på det sättet? Ja, allt står i relief till ditt eviga väl. Eller inte. Om Gud inte älskade dig skulle han kunnat låta dig gå evigt förlorad utan att göra något åt det. Men nu söker han väcka dig på alla tänkbara sätt. Det kan ske på många vis och inom olika områden. Och du kan inte anklaga honom på evighetens morgon. Han kallade på många sätt på dig och du hade att gensvara. Valet är slutligen ditt. Hur länge ska du stå emot hans kallande kärlek, obesvarad? 

Vi kan gått förstå bilden av när någon står utanför vår dörr och kallar som när en besökare ringer på vår ytterdörr. Man ringer inte på en dörr hur länge som helst. Bilden är därför lätt att förstå. Vi talar om en Jesus sökningstid i ditt liv. Öppna för honom medan tid är, min vän! Öppna ditt hjärta för Herren. Han vill hålla måltid med dig. Och vet du vad Jesus säger mera? "Och han med mig. " Det talar för ett gensvar. Jesus kallar dig.

Sveriges Överbefälhavare Michael Claesson uppger nu i en intervju med tidningen Politico att Ryssland troligen inom en snar framtid kommer att testa Natos försvarsgaranti artikel 5. Artikel 5 som aktiveras när något Natoland blir angripet. Då hamnar Nato i praktiken i fullt krig med stridande part. (Michael Claesson som har samma efternamn som profeten Birger Claesson på 1950-talet.) 

Militära bedömare har sedan kriget med Ukraina utbröt ansett att den ryska flottan så väl som deras flygvapen är helt intakta. Den numerären har ingenting med kvaliteten på vapensystem att göra. Här handlar det om överlägsenhet i förstörelsekraft.

Under denna höst har både Sverige och Frankrike undertecknat ett avsiktsavtal där båda länder kommer att verka för att leverera upp till 250 jaktflygplan till Ukraina. Detta under det dagsaktuella beskedet att Amerika kohandlar med Ryssland om ett fredsavtal där till och med det ryska språket ska vara det centrala språket i Ukraina. Det är verkligen att avsvärja sig synen på ett fritt lands självbestämmande och okränkbarhet! En oerhörd provokation. Och det uppbådar EU att än mer ge sig in i konflikten. Sverige som har att följa både Natos och EU:s intentioner. Sverige som skrämdes in i Nato. Det gör inte utsattheten mindre!

Den 28 februari 2022 meddelades det att Sverige skulle skicka 5.000 hjälmar till Ukraina samt ett antal av den äldre versionen av granatgeväret Carl Gustav. Nu tre år senare ska vi bygga vapenfabriker i Ukraina. Vi utbildar ukrainska soldater både hemma och borta och har intentionen att leverera JAS Gripen plan till kriget. Hur nära en konflikt kan man var utan att direkt bli angripen? Hur nära en profetias uppfyllelse kan man vara utan att man vaknar över sambanden?

De profetior och syner som Birger Claesson såg och som han har skrivit om i sin lilla skrift "Dom över Sverige" äger nu alla de militära förutsättningar för att vi ska drabbas av krigets fasor. Inte bara indirekt under neutralitet - för glöm inte att vi varit en vapensäljande nation även under fredstid.

Är detta att vara alarmistisk? Nej. Jag har under elva år oberoendes blåst i "Hesa Fredrik" i denna fråga. Verkligheten överträffar nu dikten. Nu råder inte fredstid. Det är inte ens efterkrigstid.

Det är förkrigstid!

I dag har jag blivit påmind om alla de äldre som jag mött i traktatmissionen. Flera av dem har redan lämnat jordelivet. De män som gick ut på stan med sina rullatorer under dödsångest. De som försökte släcka orons eldar i själen över ett kommande slut genom att försöka fly ut och bort från sin tillvaro utan något egentligt ärende på stan. De som hade bränt alla illusioner om ens någon framtid. De som hade kunskap om de eviga tingen men som hade skjutit på kallelsen under livets gång och som fram till dess inte fann någon utväg. De som grät under lugg. De som under sin medelålder brottades med Gud men aldrig fick knutarna lösta. Vi människor har så lätt att skylla omständigheterna på Herren då det inte blev som vi ville eller tänkte. De äldre människor som likt rövaren på korset gav mitt vittnesbörd sitt ja till slut. De jag råkade möta där på stan av en händelse. En grupp människor som möttes av Jesus uppsökande kärlek - som av en tillfällighet. De gensvarade och jag är förvissad om att de väntar hemma hos Gud i detta nu i en stor glädje över att de tog steget och överlämnade sig till Herren med sina liv. Det fyller mig och griper mig med en så stor tacksamhet och en fortsatt rastlös verksamhetslust. 

Jag upplever mig stå på randen mellan tid och evigheten. Jag sitter bildligt talat inomhus med skorna på inför uppbrottet då inträdet i den eviga världen ska ske. Där kyrkan egentligen skulle stå. Kyrkan som mer och mer liknar ett Jehovas Vittnens och ett Rikets sal. Ett samfund där långsiktigheten här i tiden är inriktningen. Där den inre uppbyggelsen och gemenskapen betyder allt. En pastors livselixir. Där läran gräver ner samfunden i ett navelskådande på teologins område. För att ha något att säga. Vem ska tala klarspråk med människor på stan? De som inte är betjänta av analogier och halsbrytande reflektioner. De som inte lever i vårt teologiska tankemönster. "Du går förlorad! Livet är allvarligt och synden för dig till helvetet." Det har väldigt lite med liturgi att göra. Eldens färg är röd. Som kärlekens. Den bryr sig inte om retorisk ornamentik och briljans på filosofins område. 

Arbetet på stan är så oändligt stort. Men inte övermäktigt. Varje själ, varje människa som man möter är av ett så stort värde för Gud att massan eller brist på att nå massan bryter mängdens inverkan och hypnos. En enda människa! Var det inte så Jesus arbetade? På det personliga planet. Så mötte han Sackeus i trädet. Han såg bort ifrån massorna. Jesus som borde ha blivit desperat i sin gärning fattade kärlek till en enda. Där och då. 

Jag har satt min ära i ett vardagsrum i Stockholm för de troende. Jag är övertygad om att det skulle fylla en mycket viktig funktion. Gud har visat mig vad han förmår. Det har jag berättat om i mina YouTubeklipp. Vi behöver ett missionscenter igen. Men inte för att stänga in oss som de första kristna gjorde under en tid. Då Gud sände en svår förföljelse och alla blev kringspridda. Agapemåltider där tjiv och bråk mellan de grekisktalande judarnas änkor och de hebreisktalande blev slutet på inre trivsamheter. Vi är inte i himlen än! Där ska vi sitta till bords och umgås evigheten lång. Vi har ett brådskande missionsuppdrag här i tiden. Där passar kyrkorna inte in idag. De är alldeles för inriktade på sitt eget föreningsliv. Den mänskliga sammankomsten där de tappar bort det egentliga uppdraget. Guds rike är inte primärt en social inrättning. Guds Ande kan aldrig stängas in i en flaska. I våra modeller.

Idag hade jag en ledig dag men är inte kry i halsen. Annars hade jag gått ut igen med traktater på stan. Jag vet inför Gud och himlens alla änglar hur påtagligt viktig denna mission är. Jag har sökt väcka andra inför metoden, om vi kan kalla traktatmissionen för det. Men mött ett svalt intresse. Några har applåderat. Men man har inte själv förstått kallelsen bakom beundrarbreven.

Gode Gud! Äldre människor har ofta kommit till vägs ände med sin brottning med Gud. Men de behöver bli lösta av en kärlekens makt. För dem finns det inget att hymla om. Det finns inget sedan eller några illusioner för en äldre människa. Här kan evangelisten tala klarspråk utan några diskussioner. " Du får inte ta med dig synden in i gaten! Har du inte lämnat ditt liv åt Jesus så har du ingen access in i himlen. Gud tar inte någon synd in dit. Då får vi samma elände där också. Som här. Guds eviga reningskrav är fullbordat genom Jesus blod. Det är bara genom hans blod vi har täckning för våra liv och synder. Lämna ditt bagage åt honom. Han tog det upp på korsets träd. Han vill möta med dig."

En dag ska vi få möta de vi vann för Jesus inför tronen. Vilken glädje! Och vilken glädje hos de som i sin tur vann oss. Att vi fullföljde vår missionsbefallning och vann andra åt Gud, genom att vara vägvisare. De kommer att bli våra innerligaste vänner i evigheten. Det lilla vi gjorde fick en så avgörande betydelse för deras väl.

Gode Gud!

" Before God will use a man in public, He breaks him in private."

-A.A Allen-

"...och nu förnyens genom Anden som bor i edert sinne" Ef. 4:23

Vi människor är som blomstren. Vi blommar upp och vi blommar ut. Vi åldras och vår yttre skepnad sviker oss. Vi blir stela och skrynkliga. Vår muskulatur tvinar bort och defekterna ställer sig på kö. Men vår invärtes människa verkar stanna i växten. Jag har inte mött en enda äldre människa som inte vidhåller att de fortfarande känner sig som trettio år på insidan. Människan i gemen som kämpar för att hålla sig "fräsch".

Dagens bibelord är hämtat ur en rik undervisning av Paulus till församlingen i Efesos. Han uppmanar här de troende att förnyas. Det är ett mycket intressant ord. Egentligen så är den rätta översättningen att föryngras. "Föryngras genom Anden som bor i edert sinne." Hur gör man då?

Ja, på det andliga området så kan livet också där gå på slentrian. Vi tappar styrfart i bönen. Vårt böneliv kommer in i ett gnällbälte där bara bönämnena och livets jobbigheter ligger som ett enda stor berg mellan oss själva och Herren. Vi tappar bort vår tacksägelse. Vilka tråkiga möten för Herren, om jag får uttrycka mig så. Bön handlar också om att umgås med Herren. Jesus lever högst påtagligt men vill ha vår gemenskap. Den sker genom bönen. Jesus är inte bara vårt "försäkringsbolag" dit vi går med allt jordiskt elände. Det får vi också göra men förstå gärna min infallsvinkel här. I en parrelation gnäller vi ju inte bara över livets besvärligheten all vår vakna tid. Vi gläds också med varandra. Ibland åtminstone. Eller hur? Så ska det vara med Herren också. Vi underlåter också många gånger att nära vårt andliga liv genom bibelläsningen. De två viktigaste förråden för att hålla vårt andliga liv brinnande. Bönen och Ordet. Under tacksägelse. Att vara aktivt tacksam, betyder det.

Paulus uppmanar oss här att föryngra oss genom anden. Är det genom vår egen ande vi föryngras? Genom människoanden? Nej, det skulle på sikt vara tämligen utsiktslöst. Vår ande utan Guds Ande skulle med tiden få soppatorsk i liv och i kraft utan kontakten med Herren. Livet kan aldrig förnyas utan kontakten med Gud. Det är alltså igenom den Helige Ande vi förnyas. Och vad mer då? Jo, vi kan föryngras genom den Helige Ande som bor i vårt sinne. Där sker det.

Men det låter som att det är vi själva som tar initiativet till det. Eller hur? Eller helt enkelt låter bli att förnya oss. Uppmaningen var ju inte riktad till Herren utan till mottagarna i Efesos. Alltså människorna där. Och vidare ut till oss. Här vill jag påstå att Andedopet har en given plats och en central roll i våra liv. Tänk att få vara Andedöpt och tala i tungor. Anden som bor, står det, i vårt sinne. Han är alltså inte bara på besök. Han bor och är mantalsskriven där. Gud vare lov! Men han ska inte vara instängd längst inne i något rum. Lås upp för honom. Låt han få tala till Gud genom dig. Genom ditt Andens dop.

Det fina med den Helige Ande och tungotalet är att gåvan är underställt dig. Ja, faktiskt. Men många gånger i mitt liv så initierar inte jag tungotalet. Det vill ut ändå. Då kommer det bara. Gud vare lov! Och då blir jag riktigt berörd till mitt inre. Tungotalet försätter ingen först i trans och sedan talar man ett främmande språk och obegripliga ord. Istället är det människan som får ta initiativet. Gud våldför sig aldrig på oss. Då förstår vi instruktionen bättre. Vi läser bibelordet igen:

"Föryngras genom Anden som bor i edert sinne."

Det är alltså en aktiv handling från vår sida. Varför då? För att bli förnyade och för att föryngras! Det vitaliserar oss. Det gör oss skickliga att tjäna Herren på nytt. Och vi blir glada i Gud igen. Det gör oss nykära, om jag får använda ett så profant ord om relationen med Herren. Det här brottas de ofrälsta människorna med sju/tjugofyra, för att inte säga 365 gånger 70 år plus några skottår. Den opånyttfödda människan kan inte föryngras. Det finns bara temporära lösningar i världen för det - för vad är en fylla om inte ett evigt påfyllande av botox för din törstiga själ och ditt skrynkliga själsliv. Ruset och statinerna slår tillbaka och du returneras med vändande post till samma elände du sökte fly ifrån, med en alldeles för tom tillvaro i dina intressen och din förkärlek till kulturyttringar. Det förslavar människan under återkommande vomeringar. Och gör henne på sikt tom. Den opånyttfödda människan som är som en gatufotograf som planlöst går omkring i livets stad och dagdriver för att leta fotografier han kan ta för att få en kick i själslivet. Min vän, med tiden bleknar också de printarna. Men inte så med Guds Ande! Han föryngrar oss. Om vi vill. Initiativet ligger i våra händer. Han kastar sig inte över oss. Men bjuder in oss!

När talade du i tungor sist? Om ens någonsin. Ivra efter gåvan! Den är dig given. Det är en ofantligt rik gåva i Gud. Den gör dig salig, min vän. Den gör dig så berusad att den inneboende kraften strömmar till dig. Och du kan få erfara just det som Paulus så tydligt uppmanar: 

"Föryngra dig genom Anden som bor i ditt sinne."

" Jesus Christ knows the worst about you. Nonetheless he is the one who loves you most."

- A.W. Tozer -

En modern kristen är väl ändå en hillsångare, för vår tid. Förlåt min travestering av varumärket då det mer handlar om en företeelse - för visst är det ett varumärke bland de karismatiska idag. De som döper hundratals åt gången - som om det var en väckelse man närde då det istället är en ungdomskultur man odlar i Jesus namn - i en tid av brist på sammanhang och sociala tillhörigheter. Den kristna människotypen som ena dagen kan gå på Ullevi och lyssnar på vad som helst. Nästa kväll hillsånga på andra arenor i sin frälsta oövervinnerliga frigjordhet. Därför att man är helgad. Helgelsen är en status. Ett status quo. Helgad i alla läger. I alla hyddor. Konsertkristna med attityder. De sjunger mycket om helighet. De viftar gärna med uppsträckt hand som om de inte räckte upp. Eller bara ville synas i takt med musiken. Nej, det är konsertkänslan! Med ett pekfinger under rytmik åt Gud. Oövervinnerliga. Men det är inte responsen på en stor helighet man mött. Det är bara sången som går så. Textraderna. Och den höga, höga bekännelsen. Man har Jesus som vän och pekar finger åt himlen i sin upprymdhet. Och uppblåsthet. "Se mig. Här är jag. Jag är rätt ute. Och rätt inne. Jag bekänner mig till det."Den moderna saligheten utan korsets kraft. Vad är korsets kraft? Det är lidandet. Finns inget kors utan lidanden. Korset är uttrycket för en långsam död. Självlivets död. Men sådan är konsert kristendomen. Den är självmedveten och den är det i Jesus namn. En helig Gud är inte föremålet för ett utpekande på estrader med all teknisk rekvisita som förförelsemetod. Den hör endast den själiska människan till. Attitydkristendomen som tror sig vara rik i Gud men som aldrig gått igenom eldens förminskning. Elden uppblåser inget. Den äter upp allt syre. Den bränner ner och förtär allt slagg. Den reducerar allt eldfast. Men inte under estradörers kosmetik. Eller under krokodiltårar.

Låt mig få mynta några meningar av en profetröst A.W.Tozer. Han måste ha sett företeelsen långt innan Gud tog hem honom. Den moderna kristna människan som inte är reducerad och sedan upprättad. Men uppblåst. I sig själv. Det troendes samkväm som mer liknar ett amerikanskt gymnasium under 1980 talet. Ett FAME. En kristen populärkultur. Vad har den att skaffa?

"Christians don`t tell lies they just go to church and sing dem."  - A. W . Tozer -