Din tro har hjälpt dig!

"Nu var där en kvinna som hade haft blodgång i tolv år, och som hade lidit mycket hos många läkare och kostat på sig allt vad hon ägde, utan att det hade varit henne till något gagn; snarare hade det blivit värre med henne. Hon hade fått höra om Jesus och kom nu i folkhopen, bakom honom, och rörde vid hans mantel. Ty hon tänkte: »Om jag åtminstone får röra vid hans kläder, så bliver jag hulpen.» Och strax uttorkade hennes blods källa, och hon kände i sin kropp att hon var botad från sin plåga. Men strax då Jesus inom sig förnam vilken kraft som hade gått ut ifrån honom, vände han sig om i folkhopen och frågade: »Vem rörde vid mina kläder?» Hans lärjungar sade till honom: »Du ser huru folket tränger på, och ändå frågar du: 'Vem rörde vid mig?'» Då såg han sig omkring för att få se den som hade gjort detta. Men kvinnan fruktade och bävade, ty hon visste vad som hade skett med henne; och hon kom fram och föll ned för honom och sade honom hela sanningen. Då sade han till henne: »Min dotter, din tro har hjälpt dig. Gå i frid, och var botad från din plåga.» (Mark. 5:25-34)

Ett av nya testamentets märkligaste helande är berättelsen om kvinnan som hade lidit av blödningar under tolv år. Under min barndom hörde jag denna berättelse ligga till grund för otaliga appeller och proklamationer. Jag vill inte nedvärdera dem. Men väldigt lite av vad den berättelsen egentligen handlar om fick många gånger sin konkretion. En kvinna blev helad.

Många gånger, för att inte säga alla gånger, så var uppmaningen att sträcka ut sin hand mot Jesus till befrielse och frälsning i ett andligt avseende. Och det är inte fel naturligtvis. Men berättelsen påvisar ju ett fysiskt helande. När vi läser denna berättelse så ser vi att Jesus gör inte något. Han är inte heller initiativtagaren till att kvinnan blev botad. Det kan du inte motsäga mig. Det är kvinnan som tar initiativet här. Hon trodde på att om hon bara fick röra vid Jesus så skulle hennes ohälsa justeras. Gud vare lov! Och Jesus säger så upplysande: "Min dotter, din tro har hjälpt dig." 

Jesus fokuserar inte på sig. Har du tänkt på det? Det kan låta provocerande. För det är underförstått att kvinnans tro var riktad mot och till Herren. Men det Jesus säger det är att undret skedde utan hans påtagliga medverkan. Och nu tycker möjligen de gammaltroende som raspar i urgamla Ep-skivors spår att jag är ute på hal is och vill göra oss själva till gudar. Svar nej. Men vi måste förnyas! Och bibelordet få tala till oss på nytt.

Vad gjorde att kvinnan blev helad? Hon rörde vid Jesus! Här har väckelsepredikanter i alla tider förlagt den handlingen på ett andligt plan - för att Jesus inte är fysiskt närvarande och synlig. Du kan springa omkring tolv varv i kyrkolokalen för att söka snudda vid en osynlig Herre men kommer inte att kunna kopiera eller upprepa undret på den vägen. Utifrån en fysisk verklighet så kan vi inte röra vid Jesus mantel. Därvid lag är berättelsen historia. Men Jesus han pekar här på kvinnans tro. Den är inte fysiskt bunden. Och den är tidlös. Den är undrets kärna eller fortskaffningsmedel om du så vill. Han säger inte ens att det var tron på honom - även om det är en självklarhet. Vi beder ofta ihjäl oss till Herren då vi har fysiska sjukdomar i vår kropp. Intill utmattning. Men hon rörde vid honom i all hemlighet. Inte sant? Hur går det ihop? Var finner denna aktion sin motsvarighet idag, när vi inte har Jesus synlig hos oss - vi som kämpar ihjäl oss med böner utan att vi går till verket? Vi vänder oss uppåt då vi skulle agera utåt.

Då Johannes och Petrus skulle gå förbi den lame mannen i Sköna porten... låt oss läsa sammanhanget:

"Petrus och Johannes gick upp till templet, vid tiden för eftermiddagsbönen. Då bars det dit en man som varit lam från födseln och som man varje dag brukade sätta vid en ingång kallad Sköna porten, så att han kunde tigga av dem som besökte templet. När han nu fick se Petrus och Johannes på väg in bad han om en allmosa. De fäste blicken på honom, och Petrus sade: »Se på oss!« Mannen såg spänt på dem och väntade sig att få något av dem. Men Petrus sade: »Silver och guld har jag inte, men vad jag har, det ger jag dig. I nasarén Jesu Kristi namn: Stig upp och gå!« Så grep han honom i högra handen och reste honom upp, och med ens fick mannen stadga i fötter och vrister. Med ett språng var han på benen och började gå. ( Apg 3.)

Om Petrus och Johannes hade haft samma återhållsamma tro som vi många gånger har, så hade de fortfarande vårdat samma bönämne. Mannen hade till slut dött med sin invaliditet och Petrus och Johannes hade sagt: "Det var inte Herrens vilja". Kvinnan med blödningen handlade i tro. En verksam tro. Hon rörde vid Jesus. Det ser faktiskt ut som att otron har sina bönemöten också. Med en overksam tro. Kvinnan blev helad utan att Jesus ens visste om det. Eller hur? Kraft gick ut från honom, står det. Petrus å sin sida står inte och väntar på att himlen ska gripa in. Han går i Jesus namn och befaller mannen att resa sig. Och griper tag i honom. Han frågade inte ens om han fick göra det i en kränkbar omgivning. Får jag lov? Ordet grep handlar inte det om handfasthet också i beslutsamheten? Var det en temperamentsfråga? Nej. Det låg i missionsbefallningen. Petrus grep in själv och handgripligen reser upp mannen. Då tar den verksamma tron tag i deras verklighet och ett Herrens under sker. Petrus bad inte en enda bön. Har du tänkt på det? Men det gör vi till dödagar - likväl: Bed oavlåtligen. Finns inga motsättning här.

Vi är många gånger likt en nedslagen jordbrukare som sitter vid en mogen skörd och önskar få koka potatis. Kolhydraten finns där i jorden. Men bonden tar inte upp den för han ser den inte. Han kan ju gräva på fel ställe. (...) En stupid tillika målande bild. Undret finns i Jesus namn men den kristne tar inte tag i saken och går i tro. En halsbrytande jämförelse kanske men vi agerar inte där vi ska och vi vårdar endast vår blygsamma fromhet under bekännelser där Herren har gett oss auktoritet i hans namn att vara utövare.

Petrus grep tag i mannen, står det. Ligger det inte några synonyma ord inbakade i det uttrycket? Resoluthet, beslutsamhet och frimodighet. Han var het. Fri, modig och het. "Var brinnande i Anden!", uppmanar skriften oss. "Tjäna Herren!" Och mannen fick styrka i benen. Trons två ben är inte vacklande. De står med övertygelse.

Jesus sa att det finns fall där bön och fasta är det enda som kan lösa ut en situation. Men det var i undantagsfall. Vi har standardiserat undantagsfallen och byggt otrons murar från minsta förkylning och nedåt. Sedan begraver vi nödens barn i kistor och likvakar under from undfallenhet. "Det var inte Herrens vilja.", säger vi. Vi begår majestätsbrott. Detta är tjänstefel! Varför? Vi vågar inte gå i tro. Vi hänskjuter frågan till Jesus på tronen och så missar vi vårt deltagande på jorden. "Såsom i himlen så ock på jorden"... Vem är i himlen? Jesus! Vem är på jorden? Du! Och jag!! Vad vill Herren i himlen? "Ingen syndares död." Då så. Gör då som Jesus skulle ha gjort, enligt missionsbefallningen. "Uppväck de döda!" " Bota de sjuka! " Ja, gör då de större tecken än de Jesus gjorde, för han sa så. Varför? För Jesus gick till Fadern. Han är inte här längre i fysiskt måtto. Men Hjälparen är här - mer än i fysiskt måtto.

Vi sentida kristna är så timida. Vi vågar inget. Vi som inte ens vågar dela en traktat om Jesus till våra medmänniskor - hur skulle vi kunna befalla de lama att gå? Det kommer inte att ske. Vår resignation förblir kronisk. En verksam tro arbetar inte tillsammans med garantier och logiska tillgångar. En verksam tro trotsar bristen på alla möjligheter! I Jesus namn. Det är bara där Jesus kan gripa in. Och det är där vi måste överlämna saken åt honom genom att vi offrar vår egen prestige och anseende. Men vi har aldrig gjort upp med oss själva. Vi vårdar ömt vårt eget rykte och andras nöd går vi oftast förbi som prästen vid den slagne mannen på väg till Jeriko. Därför står Jerikos otrosmurar kvar.

Så hämmas Guds rike i att breda ut sig.