Ett de troendes vardagsrum

I dag har jag blivit påmind om alla de äldre som jag mött i traktatmissionen. Flera av dem har redan lämnat jordelivet. De män som gick ut på stan med sina rullatorer under dödsångest. De som försökte släcka orons eldar i själen över ett kommande slut genom att försöka fly ut och bort från sin tillvaro utan något egentligt ärende på stan. De som hade bränt alla illusioner om ens någon framtid. De som hade kunskap om de eviga tingen men som hade skjutit på kallelsen under livets gång och som fram till dess inte fann någon utväg. De som grät under lugg. De som under sin medelålder brottades med Gud men aldrig fick knutarna lösta. Vi människor har så lätt att skylla omständigheterna på Herren då det inte blev som vi ville eller tänkte. De äldre människor som likt rövaren på korset gav mitt vittnesbörd sitt ja till slut. De jag råkade möta där på stan av en händelse. En grupp människor som möttes av Jesus uppsökande kärlek - som av en tillfällighet. De gensvarade och jag är förvissad om att de väntar hemma hos Gud i detta nu i en stor glädje över att de tog steget och överlämnade sig till Herren med sina liv. Det fyller mig och griper mig med en så stor tacksamhet och en fortsatt rastlös verksamhetslust. 

Jag upplever mig stå på randen mellan tid och evigheten. Jag sitter bildligt talat inomhus med skorna på inför uppbrottet då inträdet i den eviga världen ska ske. Där kyrkan egentligen skulle stå. Kyrkan som mer och mer liknar ett Jehovas Vittnens och ett Rikets sal. Ett samfund där långsiktigheten här i tiden är inriktningen. Där den inre uppbyggelsen och gemenskapen betyder allt. En pastors livselixir. Där läran gräver ner samfunden i ett navelskådande på teologins område. För att ha något att säga. Vem ska tala klarspråk med människor på stan? De som inte är betjänta av analogier och halsbrytande reflektioner. De som inte lever i vårt teologiska tankemönster. "Du går förlorad! Livet är allvarligt och synden för dig till helvetet." Det har väldigt lite med liturgi att göra. Eldens färg är röd. Som kärlekens. Den bryr sig inte om retorisk ornamentik och briljans på filosofins område. 

Arbetet på stan är så oändligt stort. Men inte övermäktigt. Varje själ, varje människa som man möter är av ett så stort värde för Gud att massan eller brist på att nå massan bryter mängdens inverkan och hypnos. En enda människa! Var det inte så Jesus arbetade? På det personliga planet. Så mötte han Sackeus i trädet. Han såg bort ifrån massorna. Jesus som borde ha blivit desperat i sin gärning fattade kärlek till en enda. Där och då. 

Jag har satt min ära i ett vardagsrum i Stockholm för de troende. Jag är övertygad om att det skulle fylla en mycket viktig funktion. Gud har visat mig vad han förmår. Det har jag berättat om i mina YouTubeklipp. Vi behöver ett missionscenter igen. Men inte för att stänga in oss som de första kristna gjorde under en tid. Då Gud sände en svår förföljelse och alla blev kringspridda. Agapemåltider där tjiv och bråk mellan de grekisktalande judarnas änkor och de hebreisk talande blev slutet på inre trivsamheter. Vi är inte i himlen än! Där ska vi sitta till bord och bara umgås evigheten lång. Vi har ett brådskande missionsuppdrag här i tiden. Där passar kyrkorna inte in idag. De är alldeles för inriktade på sitt eget föreningsliv. Den mänskliga sammankomsten där de tappar bort det egentliga uppdraget. Guds rike är inte primärt en social inrättning. Guds Ande kan aldrig stängas in i en flaska. I våra modeller.

Idag hade jag en ledig dag men är inte kry i halsen. Annars hade jag gått ut igen med traktater på stan. Jag vet inför Gud och himlens alla änglar hur påtagligt viktig denna mission är. Jag har sökt väcka andra inför metoden, om vi kan kalla traktatmissionen för det. Men mött ett svalt intresse. Några har applåderat. Men man har inte själv förstått kallelsen bakom beundrarbreven.

Gode Gud! Äldre människor har ofta kommit till vägs ände med sin brottning med Gud. Men de behöver bli lösta av en kärlekens makt. För dem finns det inget att hymla om. Det finns inget sedan eller några illusioner för en äldre människa. Här kan evangelisten tala klarspråk utan några diskussioner. " Du får inte ta med dig synden in i gaten! Har du inte lämnat ditt liv åt Jesus så har du ingen access in i himlen. Gud tar inte någon synd in dit. Då får vi samma elände där också. Som här. Guds eviga reningskrav är fullbordat genom Jesus blod. Det är bara genom hans blod vi har täckning för våra liv och synder. Lämna ditt bagage åt honom. Han tog det upp på korsets träd. Han vill möta med dig."

En dag ska vi få möta de vi vann för Jesus inför tronen. Vilken glädje! Och vilken glädje hos de som i sin tur vann oss. Att vi fullföljde vår missionsbefallning och vann andra åt Gud, genom att vara vägvisare. De kommer att bli våra innerligaste vänner i evigheten. Det lilla vi gjorde fick en så avgörande betydelse för deras väl.

Gode Gud!