"Innan solen gick ner på sjunde dagen, gav männen i staden honom sitt svar: " Vad är sötare än honung, och vad är starkare än ett lejon?" Då sa han till dem: " Hade ni inte plöjt min kviga, hade ni inte gissat min gåta." Herrens ande kom över honom, och han gick ner till Askelon och slog ihjäl trettio män och tog deras kläder och gav högtidsdräkterna åt dem som hade sagt lösningen på gåtan. I stor vrede vände han tillbaka till sin faders hus. Och Simsons hustru gavs åt den av hans bröllopsvenner som hade varit hans marskalk." Domarboken.14: 18-20.
Det är skiffer av sanningar i bibeltexterna. Gud har plöjt ner allt som hela mänskligheten i alla tider behöver för att finna svar och vägledning i sina liv. Ja, svar i varje situation. Därför är Guds ord så massivt och dyrbart. Liksom guldet måste utvinnas och järnet smälts fram ur berg. Så är det med Guds ord. Det går att utvinna rikedomar.
Innan solen gick ner. Vi känner igen samma formulering från 1 Moseboken 15:12. "När solen höll på att gå ner, föll en tung sömn över Abram." Och han får ta del av tråkiga nyheter. Nyheter om en lång framtida fångenskap. Solen hade nästan gått ner, står det. Och nu var den på väg efter sju dagar att gå ner över Simsons liv. Festen slutar i katastrof på det personliga planet. Domarboken är ingen av de poetiska böckerna. Finns väldigt lite av poesi i den. Simson försökte möjligen men misslyckades vid stupet av en rebus. Domarboken avhandlar en tidsperiod av 400 år. Gud har sak mot filisteer! Det är det övergripande. Och Simson är hans nasir. Gud behöver tjänare. Man kan undra: Varför står det att Guds ande kom över Simson, där vi förstår att han blev ursinnigt vred? Är det synonymt med Guds ande att bli vred? Det står också: "I stor vrede vände han tillbaka till sin fars hus." Borde inte Guds ande vara skön och vänlig, förbindlig och förstående till den havererade gemenskapen under svensexan? Nej. Gud hade sak emot. Mot och emot.
Simson bär ensam ett nasirat. Ingenting på denna tid kunde legitimera honom. Ingen mer än Gud. Möjligen Mose tal om nasiratet som företeelse. "Men inte Manoas son!" "Denne vettvilling!" "Han är som en elefant i porslinshus. Mentalt som fysiskt." Gud hade tidigare instiftat prästerskapet och tempeltjänsten. Senare uppväckte han enskilda profiler som står i bjärt kontrast till alltsammans. Profeterna. Profeterna kunde inte heller alltid luta sig emot någon organisation och som de kunde trygga sig till. Bara till Gud själv. Gud uppväckte individer som sina kanaler. Profeterna blev med tiden ett religiöst skrå och erkända. Men nasirer är något extra ordinärt. De har varken gesällbrev eller rekommendationer. De framstår som tillfälliga konstitutionsutskott, från Guds sida. Med långtgående befogenheter. De profeterar inte. Profeterna varnar åtminstone. Men inte nasirer. De river ner. Simson var en sådan.
Det är något apostoliskt över nasiratet. Motsagda till tusen. Simsons privatliv blir den tändande gnistan. Eller kanske bristen på ett. Förklara något annat ni religionspsykologer. "Och Simsons hustru gavs åt den av hans bröllops-svenner som hade varit hans marskalk." Vilka oerhörda djup av lidanden. Profeten Amos, han som inte var en profet enligt honom själv, säger just ifråga om nasirer; "Bland era söner väckte jag upp profeter, bland era unga män nasirer." Amos 2:11.
Amos är mannen att profetera. Han som inte anser sig att vara. Gud kan använda vem han vill. Och han uppväcker. Hur går det till? Först är man ingenting. Sedan blir man utan att vara. Ja, det vet bara den som är. Vad blev slutet på denna sju dagars fest annat än ett bryskt uppvaknande för Simson. Ett uppvaknande då Gud uppväckt en son till Manoa till nasir.
En vädjan från Nya Testamentet ekar mot väggarna i Askelon och slår fullständigt hål i rappen: "Gå inte i ok med den som inte tror. De blir omaka par." 1 Kor. 6:14.
Men det hör inte Simson.
Lägg till kommentar
Kommentarer