Varför blir de sjuka inte friska?

"En annan sabbat gick han in i synagogan och undervisade. Där fanns en man vars högra hand var förtvinad. ⁷ De skriftlärda och fariseerna iakttog Jesus noga för att se, om han skulle bota någon på sabbaten. De ville få något att anklaga honom för. ⁸ Men han visste vad de tänkte och sade till mannen med den förtvinade handen: "Stig upp och kom hit." Då reste han sig och gick fram. ⁹ Jesus sade till dem: "Jag frågar er: Är det på sabbaten mera tillåtet att göra gott än att göra ont, att rädda liv än att döda?" ¹⁰ Och han såg sig omkring på dem alla och sade till mannen: "Räck ut din hand." Mannen gjorde det och hans hand var nu frisk. ¹¹ Men de blev fullständigt ursinniga och började diskutera med varandra vad de kunde göra med Jesus." (Luk 6:6-11)

Varför blir de sjuka inte friska? Det är en evig frågeställning bland trons människor. De olika förklaringarna som ges över varför sjuka inte blir friska är ibland lika svårbehandlade som de svåraste av sjukdomar i sig. 

I dagens berättelse från Jesus liv och gärning som är väl känd så tar vi ofta fasta på Jesus relation till de religiösa och att de försökte snärja Jesus. Och att Jesus botade mannen med den förtvinade handen, så klart. Men vi missar en mycket viktig sak i Jesus bemötande av behovens barn.

Vad är det att ha en förtvinad hand? Ja, sjukdomen kan vara neurologiskt betingad men varför skulle det inte också kunnat handla om att mannen här hade råkat ut för en stroke? Begreppet stroke fanns inte på den här tiden. Det som möjligen talar emot den spekulationen att mannen hade haft en stroke är att stroken dra med sig mer än bara handen då den sätter in. Inte sant? Genast inställer sig frågan: - Skulle Jesus kunna rätta till en patient med en stroke diagnos? Jag provocerar!

I kristen verksamhet och jag har sett det så många gånger, så gör vi precis som Jesus gör här i berättelsen. Vi identifierar behovets barn och vi bjuder in till förbön precis som Jesus gjorde här i texen: "Stig upp och kom hit." Här har du inbjudan till en frivillig förbön för en sjuk i våra sammankomster. Men vad händer sedan i våra ofta kraftlösa verksamhetsradier? Vi lägger händerna på den sjuke och blundar unisont så mycket vi bara kan för att slippa se det uteblivna undret, för att sedan återgå till status quo. Inget att undra på att ingenting händer. Den sjuke fortsätter i sitt sjukdomstillstånd. Ingens tro har hjälpt honom!

Lägg gärna märkte till här hur Jesus ställer behovets barn i centrum - för det står ju så att han ber honom stiga upp och kom hit - om vi nu ska söka efter en Jesus metodik här. Men här upphör vårt omhändertagande i kristen verksamhet. Vi skjuter över helande undret på Herren och alla åker sedan lika fromt hem igen med en bitter eftersmak - "Det var inte Herrens vilja."

Det allt väsentliga och avgörande här i Jesus segervissa utövande - för Jesus var en människa som du och jag - det var att han bad mannen med den förtvinade handen att räcka ut den. Räck ut din hand! Det är ett imperativ. Men var det inte just det som var problemets kärna? Han kunde inte räcka ut sin hand... Den var ju förtvinad. Just det. Här springer vi och gömmer oss i konfrontationen med behovets barn. Vi blundar under bön som om våra knipanden med ögonen ska avhjälpa lytena eller åtminstone så kan bönesvaret förläggas till de med-bedjande under en större tro. Vi får aldrig något uträttat.

Gode Gud! Den lame måste få börja gå och den blinde börja se. Hur ska det gå till? Ja, vi måste närmare problemet och den som vi ställt i mitten av vår krets under en frivillig förbönsakt, måste också få hjälp upp den sista biten - i Jesus namn.

Nej, vi har länge nog vårdat vår egen feghet. Vår otro. Vår bekännelse saknar täckning i våra liv. Vi konfronterar aldrig sjukdomstillståndet. Varför gör vi inte det? Därför att vi inte går hela vägen ut - i tro. Den förtvinade handen får inte hjälp att räta på sig. Vi tappar den sista nödvändiga biten i att fördriva sjukdomstillståndet i Jesus namn, genom att befalla till åtgärd. Jesus har all makt. "Men tydligen inte genom oss." Vi som är så ödmjuka inför vår egen hjälplöshet.

Herren sitter på sin tron och all makt är honom given i himlen och på jord! Vi skulle som han vara Guds rikes ambassadörer i tiden. Här måste det till ett starkare incitament. Här måste det till en mycket djärvare utövning hos de kristna. Och jag är en av er. Jag ser behovets barn varje gång jag delar traktater och det är som att en psykiatrins tvångströja var snärjd över min ande. Samtidigt vilar en rubrik över varje troende medmänniska: - Vad vill du att Jesus ska göra för dig?

Gud vill inte att någon människa ska gå omkring med en förtvinad hand. Det är provocerande bara att säga så. Om han hade velat det så hade han skapat oss alla med vridna händer oförmögna till normal funktion.

- Gode Gud!