I dag var jag inne med Jesus-traktaterna på stan igen. Men jag kom en halvtimma för sent till mitt evangeliska arbete. Ja, egentligen var jag bara tio minuter sen men det skulle visa sig att jag ändå kom i rätt tid.
Jag gick upp som jag brukar vid den södra uppgången mot Centralstationen där Vete-Katten har ett litet hak vid T-centralen. När jag kommer upp på markplanen och passerar en man i 35 års ålder, en man som stod där ensam mitt vid ingången till tunnelbanan, då säger han rätt ut i luften mig oaktad: " Jag behöver hjälp. Hjälp mig. Jag behöver en ny chans. " Jag som precis plockat upp mina inplastade traktater stannade till. Ett måste barn, tänkte jag. Hur kunde jag komma så exakt i tid till honom?
"Hur är det , min vän", sa jag till honom. Det fanns ju ingen annan där han hade kunnat tilltala. Vi var ju ensamma där, jag och han. "Jag behöver hjälp", sa han. "Vad behöver du hjälp med.", frågade jag. "Jag känner mig fördömd men en röst sa åt mig att åka in hit till T-centralen och då gjorde jag det." Och där kom jag precis i rätt tid. Här hade fem eller tio minuter gjort avgörande skillnad. Då hade vi kanske aldrig träffats.
Jag talade inträngande och tog tid med mannen för att förstå hans livssituation. Och han behövde verkligen hjälp. Han var också plågad av andliga makter. Det förstod ganska snart. Men en röst hade han lytt och på så vis kunde vi sammanföras.
Vi samtalade under en halvtimma. Jag frågade om jag fick be för honom där i tåghallen. Det får du, sa han. "Bra, då ska du börja be till Jesus med egna ord.", sa jag. Du ska nämna om din livssituation inför honom. "Sedan ska jag be för dig." Och han började vara till Herren. Jag fick ge mannen de handfasta råd jag kunde ge honom. Mänskliga som andliga. Och jag fick betona för honom att när mörkret kommer över dig då ska du bedja till Jesus högt och ljudligt. "Då kommer makterna fly ifrån dig! De klarar inte av namnet Jesus. Det är din trygghet, min vän." Och jag bad där för honom.
Det var omöjligt för mig att kunna rekonstruera hans liv där och då. Men jag fick rejält trampa upp en stig till Herren i hans liv. Vi blev sammanförda av Herren. Och jag rådde honom att han skulle börja ta ett steg i taget, en dag i taget, för att lösa sin livssituation. Och inte låta sig psykas eller tappa hoppet i en svår livsskris. Annars kan situationen få dig att drunkna. Ett steg i taget. Lovat vare Gud! Du ska vara med honom och stilla hans hjärtas oro och låta demonerna tystna undergivet vid ditt namn, oh Herre!
Det blev sedan några timmar på stan med flyers. En man kunde inte tro på Jesus. Han ville inte, sa han. Men han kunde tänka sig att vid dödsbädden ropa på Herren. " Ja, det är du alldeles välkommen att göra.", sa jag. "Det är bara på jorden som Jesus har makt att förlåta synder. Men om du redan nu ser det som en möjlig utväg - varför ska du vänta med att upprätta ett liv med Jesus? Du har ju ett visst mått av tro - trots att du motsäger det själv!?" Mannen avslutade ganska snart samtalet och gick vidare. Herrens Ande fångade in honom och kommer att efterpredika för honom! Gud vare lov. Det Helige Ande fångar de visa i deras klokskap.
Ja, det är ett spännande liv att få gå Herrens vägar. Den Helige Ande leder arbetet. Det ser jag på så många och skilda sätt.
- Herrarna är nöjda!
Lägg till kommentar
Kommentarer