Jag har bjudit

Det finns ett synsätt som handlar mer om än att äga en positiv inställning eller negativ hållning i livet. En del människor kan ju vara så positiva i alla livets förhållanden att de till och med blir besvärliga att vara tillsammans med. Den senaste sekunden är glömd och nästa vet de inte av. Medan andra letar fel i det mest gudomligt uppenbara.

För den troende som äger en levande tro på Herren så är varje inslag i livet där vi i realtid men också i efterhand kan se Herrens fotspår i våra liv, det mest betydande. När Gud möter våra behov med överbevisning riktigt gläds vi åt hans omsorg och tillvägagångssätt. Ja, varje hans ängels vingslag blir till en fläkt i hettan och varje tappad fjäder ett dun för vår kudde. 

Hur var det inte för Elia, gudsmannen? Gud sände torka i landet men han fick en egen källa, en vilostad vid bäcken Kerit. Där skulle han uppehålla sig. Gömma sig. Gud bjöd korpar komma med bröd och kött, morgon och kväll. Korpen var en oren fågel. Det är den väl än idag? Asätaren som upptäcker kadaver långt innan örnen fattar intresse för detsamma. 

Om Herren sände en korp till försörjning ser inte den troende då Herren i allt? Jo, en korp är intelligent. Men någon måste ha dresserat den. Lärt den. Undervisat den. Var fick korpen köttet ifrån? Låt mig spinna vidare och gräva djupare. Var det en överkörd grävling - om det nu hade funnits några i Israel på den här tiden som korpen hämtade upp i portionsbitar. Var fick asätaren brödet ifrån? Ett bröd är en produkt skapat av människohand - så vida det inte gick under änglamatens recept - likt mannat. Gode Gud, det nyper i bröstet på mig likt Johannes spratt till i Elisabeths moderliv då jag tänker på Herrens omsorg. Av en brinnande kärlek till hans godhet.

Korpen skulle komma varje morgon och kväll. Varför då? Vid ett senare tillfälle i Elia liv fick en ängel styrka honom. Varför kom inte han redan här vid bäcken Kerit? Det hade väl vara flottare och mer välsignat. Var arbetsfördelningen bland de himlaburna sändebuden så ansträngda under den här tiden att det inte fanns någon ledig ängel för den återkommande uppgiften att tillse Elia med mat? Uppgiften syntes ju inte vara Gud för liten. Och fanns det inte en risk att korpen glömde bort uppgiften och hittade på annat i sin natur att upprätthålla sin nyfikenhet på allt?

Varför kom korpen bara på morgonen och på kvällen med kött och bröd? Var är mellanmålet? Lunchen som hjälper till att mätta krävan inför en dåsig eftermiddags tupplur. Det hade hjälpt profeten att få tiden att gå. Trons välsignade acceptans för omständigheterna under den högstes beskärm är allt för en sådan trons människa.

Ohh, min troende vän som tappat den första kärleken till Herren...men för den som ser Guds hand bakom brödstycket, för den som ser proteinet på andra sidan en omhändertagande Gud, han ser bara storheten i välsignelserna. Han ser bara storheten i Guds omsorg.

Hade Gud låtit desinficerat näbben på korpen innan han fick hämta upp brödet och köttet till Elia? En korp är trots allt en korp med en farlig bakteriehärd. Gömde Gud sig bakom en otrolig insats i att först avloppa fjäderdräkten på korpen - av hänsyn till hans profet - bara för att låta insatsen få vara så exklusivt arrangerad som den trots allt var? Vi ser Guds ofattbara kreativitet i skapelsen. Vi kan aldrig sluta förvånas över hans höga och välregisserade vägar. 

Elia djupt präglade förtroende för Herren lät honom gå både emot förordningen om orena djur och förbud om att i ett senare skede förtrycka en änka, det som lagen talade emot. Allt som kom ur Herrens hand blev till mer och övernog för hjälten. För det var han. Finner vi inte dessa andliga giganters rika relation uppenbarad också hos en annan Herrens profet och på ett ännu påtagligare sätt, hos Hesekiel? Mitt öga tåras och jag grips. Magnituden av en sådan upplevelse faller tillbaka på förvissningen om att det Herren gör alltid är det bästa och att det ruvar på välsignelser framför. Oavsett. Och oaktat. Gud kan ibland behöva rädda den som rycks bort. Ingreppet är inte alltid menat för den som blir kvar - även om det är där smärtan uppstår under en barmhärtig Gud.

Jag vill sluta med att citera de bibelsammanhang från Hesekiels bok som jag tänker på. För en man är hans kvinna en antydan om en moder. De är av samma art med en förnyad betydelse. Så djupt rotad. Låt oss läsa och baxna. Det här är ingen uppgift på Herrens vägar för "en armviftande lovsångsledare under en estradörs njutningar under en halvtimmas framförande i en gudstjänst". Det är det inte. Det här är det höga kallets pris. Gud vare lov - trots allt dets djupa ingrepp.

"Du människobarn, se, genom en plötslig död skall jag taga ifrån dig den som är dina ögons lust, men du må icke hålla dödsklagan eller gråta eller fälla tårar. Tyst må du jämra dig; men du skall icke hålla sorgefest såsom efter en död. Nej, sätt på dig din huvudbindel och tag skor på dina fötter; skyl icke ditt skägg, och ät icke det särskilda bröd som eljest är övligt. Sedan talade jag nästa morgon till folket, men på aftonen dog min hustru; och följande morgon gjorde jag såsom mig var befallt." (Hes. 24:15-25)