"Målet är att ni ska leva värdigt Herren och behaga honom på alla sätt, genom att bära frukt i alla slags goda gärningar och växa i kunskapen om Gud. Då ska hans härlighets makt styrka er och ge er all kraft till att vara uthålliga och tåliga i allt. Med glädje ska ni då tacka Fadern, som har gjort er värdiga att få del i det arv som de heliga har i ljuset." Kolosserbrevet 1:10-12
Livet har många mål och delmål, minsann. Vi som är frälsta väntar på vårt slutmål - att vi ska vinna våra själars frälsning. Men här skriver Paulus till församlingens om ett ständigt pågående mål, hur konstigt det än kan låta. Är inte ett mål som begrepp en slutstation, en slutdestination för det och den som det gäller? Jo. En maraton löpare stannar inte vid fyra mil. Han fullföljer loppet för att komma i mål. Och den som sprungit fyra mil kan aldrig säga att den nått målet bara för att det fattas 195 meter. Inte sant? Då kom man inte i mål. Och man har de facto inte sprungit ett maratonlopp
Här pekar Paulus på det inre livet med Herren. Och han talar om ett mål. Att ha som mål att leva värdigt och behaga Herren. Jag grips så stort av bara den meningen. Vad skriver Paulus mer att vi ska göra? Vi ska göra det på alla sätt, skriver han.
Paulus fortsätter sin undervisning. "Genom att bära frukt i alla slags goda gärningar och växa i kunskapen om Gud."
Vad ska vi säga härom? Målet är själva livsvandringen med Herren. I att behaga honom. Hur vet man när man uppnått det målet? Flyttar det på sig hela tiden? Är det lika långt hela tiden till det målet? Kan vi uppnå det? Och gå i mål?
Ja, det kan vi! Hans Andes välbehag manar inte bara gott för oss inför tronen. Han säger Abba Fader över våra liv och i våra hjärtan med en översinnlig glädje och salighet. Då kan vi veta att vi behagar honom. I en relation så låter ju parterna utväxla ömsesidighet. Inte sant? Det gäller i högsta grad livet i Gud!
Vi skulle bära frukt... Ja, mycken frukt, säger Herren. Det är ofrånkomligt så. Livet är inte i avtagande för den kristne. Den är i ständigt tilltagande. Ära vare Gud!
Paulus avslutar här med att säga att "Guds härlighets makt skall då styrka oss och ge oss all kraft"- till att ge upp? Nej! Till att vara uthålliga och tåliga i ALLT. Lovat vare Gud! Här vill jag å min sida inte bara nå målet utan passera det med hästlängder. Kraften kommer från Herren och den har ingen gräns. Ty hans kärlek är helt utan gräns, den flödar fritt. Trots vad jag är, jag är ditt barn, han kallar sitt. Även om det högsta bergen falla och havet torkar ut och blir till sand. Om sol och måne dör, dig ingen skada gör. Hans kärlek sinar ej, han vakar över dig.
- Halleluja för denna beskrivning av den erfarne Paulus verklighet.
Den är och skall vara också vår.
Lägg till kommentar
Kommentarer