Blev så glad då jag fann en nyutgiven bok över profeten Jona liv och med de bästa vitsord av författaren Seth Erlandsson, docent i Gamla testamentets exegetik. Boken: "Skulle då inte jag bry mig om Nineve? "
Seth Erlandsson skriver att "man kan häpna över hur mycket viktig och klargörande information Lars Borgström får med i denna utläggning över Jonas bok". Jag vet inte jag. Kanske det hör till att lovorda i förord och på baksidor utan undantag. Den 162 sidor tjocka boken får mig att resignera flera gånger redan innan 100 sidor. Blir det inte mer än så här? Det är som att äta gårdagens bröd när torra smulor rasar nedför munnen och det går knappt att svälja. Så torrt och smaklöst är det. Hur kan man skriva om "profeten" utan att lyfta tanken och formuleringarna högre än vad pappret är tjockt? En bok jag kunde vara utan. Allt väsentligt står redan i skriften och där talar den Helige Ande oavbrutet utan ansträngning. Att Jona skulle vara nationalist eller att man hittat människokroppar i andra valar vid något tillfälle stillar inte min besvikelse. Nej. Jag vill komma närmare Jona kallelse än så. Jag vill höra hans hjärtslag och rannsaka hans fromhet. Den finner jag trots allt vara djupt rotad.
Var inte Jona en Herrens profet? Hur väcker Gud upp sådana?! Utgångsfrågan har författaren helt missat eller förbigått - för boken skulle väl handla om Jona? Det är hans bok. Var är förståelsen för våndan? Kampen. Kallelsen. Uppdraget och brottningen med Gud! Den tvåfaldiga olydnaden är inte kärnan i Jona bok. Eller ska den vara det? Gud tillräknade i alla fall profeten så mycket vikt att han inte gav upp honom och kallade någon annan - mitt i våra felaktiga slutsatser om att Jona bara var världens olydigaste man och den mest frispråkige bland gudaktiga. Det är inte olydnaden som är hans tjänst. Den finns väl beskriven i Guds ord och behöver inte efterforskas. Men resten då!? Han är förkunnaren Gud särskilt utvalde och som han lika lite som han lämnade Saulus åt sitt eget öde handplockade för uppgiften. Gör om gör rätt. Kosta vad den än kosta må. Jag hittar varken något riktigt försök till inträngande analys över Jona karaktär eller hans våndor och hans kamp i kallelsen med Gud. En botaniker må vara inriktad på ginstbuskar vinter som sommar och en kock må lära sig filea både svärdfisk och tonfisk... Men en framställare av en profet av denna dignitet och stora uppgift måste känna av pulsen på profeten. Annars går det inte. Jona är inte ett ämne bara för historiens skull. Det gör honom inte rättvisa.
Det är för väl att Jesus kände till hur illa behandlad i framställningarna Jona skulle komma att bli under historiens gång. Han som i sin brottningskamp inför öppen ridå brottades med Gud och räddade hela Nineve. Det är stort. Jona - den olydige profeten... Jesus knöt ihop sin egen vistelse i dödsriket i analogi med Jonas färd i valen och gör Jona erkänd. Det var tur att någon med auktorisation erkände Jona för eftervärlden. Annars hade Jona bok för länge sedan betraktats som en saga eller en apokryf för tvivlande katoliker. Att beskriva en profets kallelse och vånda och mer eller mindre bara framställa biografin som en arbetsvägran är verkligen missvisande.
Jag är besviken. Tre hundra spänn fattigare med en boktitel som gör anspråk på att stå på Guds sida ifråga om Nineve men under 161 sidor inte samtidigt lära oss att försöka förstå oss på profeten - det är verkligen att surfa på land. En av min ungdoms mest brinnande evangelister och föredöme i självinnande-nit tog sig an att doktorera på en ärkebiskop. När jag fick boken mig tillsänd så skickade jag tillbaka den. Av besvikelse! Merparten av källorna för hans avhandling hade han hämtat ur katolska kyrkans skrifter och urkunder. Den katolska kyrkan har ingenting att lära en ärkebiskop i Svenska kyrkan. Varken nu eller då. Utgångspunkten är fullständigt felaktig. Och jag sörjer evangelisten!
Jag önskar att jag inte köpt boken om Jona även om det inte är en stor sak. Jag kan ju inte kasta den. Men den tar plats och stjäl utrymme åt betydligt mer inkännande analyser över en gudsmänniska som Jona. Jag står på Jona sida. Olydnad är inte en titel. Eller ett ämbete. Olydnaden var en episod. Den kan Gud hantera. Det gjorde han också med Jona på ett så annorlunda sätt att Jona själv blir profeten över Guds handlande med honom. Hur då? - Kasta mig i havet!, säger han. Hur kunde han veta att Gud skulle rädda honom genom en valfisk under en så stor tillförsikt - han som minuterna innan låg och sov tryggt nere i båten?! Därför han var en profet och han står mitt i en profetia som illustration om Jesus och hans fantastiska predikoresa i dödsriket, innan sin uppståndelse. "Han tog fångar, han gav människorna gåvor." Det är det stora. Annars hade Jona drunknat.
Och handlingen hade inte varit profetisk.
Lägg till kommentar
Kommentarer