Han leder de ödmjuka rätt

"Han leder de ödmjuka rätt, han lär de ödmjuka sin väg." Psaltaren 25:9

Vi står inför ett helt nytt år, 2026. Vi har bara avverkat en enda dag än så länge. Året är fullständigt oskrivet och vi har inte en aning om hur det ser ut om ett år, om Herren dröjer och vi får leva.

Dagens text vill peka på att förtrösta på Guds ledning. Men den sätter föremålet för Guds ledning och lärande i fokus. Oss själva. Versen bjuder inte omedelbart på något inre motstånd, tycker vi. Vi känner oss stå i en ödmjuk ställning till Herren som troende. Det är nog de flestas självbild. Inte sant? Vi upplever oss fogliga och villiga till allt Herren önskar för och med oss. "Ske din vilja", ber vi.

Men hur är det egentligen när omgivningen inte rullar ut den röda mattan för oss? Eller då vi möter på motstånd eller får våra rättigheter kränkta eller inskränkta - ja, till och med Paulus hänsköt och hävdade sin rätt som romersk medborgare vid ett tillfälle. Och så tar vi strid för vår sak. Det är naturligt för oss.

Vi finner ganska snart när vi relaterar till vårt livsföre att vi inte är så fogliga och ödmjuka som vi alla gånger tror. Vårt inre reser sig emellanåt upp och vi hävdar vår rätt. Vi vet om våra rättigheter och vi utgår ifrån vår inre uppfattning om vår egen godhet och vi reagerar. Vi sätter många gånger oss till motvärn i vår kontext och så tappar vi bort att det kanske är Herren som vill leda oss rätt genom obehagliga passage och omständigheterna. 

Det står inte att Herren leder oss då vi framhärdar och hävdar vår uppfattning i självförsvar. Betydelsen av detta karaktärs ord ödmjukhet handlar om att tona ned sin egen betydelse. Så fullständigt. Tanken går osökt till Jakobs son Josef. Tänk om han hade kämpat för sin sak i varje situation? Då hade han aldrig nått fram till Guds bestämmelse med hans liv. Och Josefs upplevelser var sannerligen dramatiska. Men han lät sig ledas. Vi finner ingen hans klagan en enda gång i skriften.  Ja, vårt största exempel på det är Jesus själv. Tänk om han hade agerat utifrån eget tycke i varje stund? Han som i allt underställde sig Faderns vilja på vägen till korset.

Världens uppfattning om oss kristna när vi äger denna natur - ödmjukhetens natur - är att vi är mesiga. Timida och till synes bara goda. Viljelösa och lätta att utnyttja. "Vi går en extra mil" med dem som önskar så. "Vi delar med den" som efterfrågar så. "Likt får som förs bort till att slaktas", uppfylls skriftordet över våra menlösa karaktärers hållning. En karikering, således.

Men för att Josef - för att återgå till hans stora exempel och för att göra exemplet mer tillgängligt då vi ofta ser Jesus gärning överglänsa alla karaktärsdrag vi kan uppbåda - skulle nå fram till Guds bestämmelse med honom, så behövde han vara ödmjuk. Och det var han. "Ni tänkte ont om mig men Herren har tänkt det till godo.", utbrister Josef. Herren har tänkt. Inte han själv.

När helst vi finner oss hamna i en situation där omständigheterna äter oss ända in på benen, då vet vi att det är Herren som för den ödmjuke rätt. Oavsett hur det ser ut! Går vi efter eget huvud och tycke kan vi hamna fel - för vad sa texten oss denna dag? "Han leder den ödmjuke rätt och lär den ödmjuke sin väg."

Ödmjukheten kan aldrig bara vara ett förhållningssätt. En attitydfråga. En levnads teknik. Likt ett pådraget fårskinn i kylan. Den måste bli en del av vår natur och karaktär. En själens konstitution. Omständigheterna kan föra oss på så svåra passage och vägar att ett dresserat uppträde inte håller hela vägen. Så har självlivets död den positiva effekten med sig att den låter oss viljefullt ledas av Herren dit omständigheterna för oss, och vi vet och bestämmer oss för att allt sker under Herrens översyn. Vi tar ofta sikte på ödmjukheten och identifierar oss med den. Vi åberopar den. Men inte sällan så slår verkligheten sönder vår hållning och vi motsätter oss det vi får genomgå. Hur ska då Herren kunna vägleda oss?

Det bästa materialet för Herren att kunna leda och lära oss rätt det är om vi anspråkslöst underkastar oss den väg han erbjuder oss att gå. Det är många gånger lättare sagt än gjort. Men då kommer vi rätt! Låt oss ha den påtagliga inställningen och förvissningen att Herren också detta år ska ledas oss rätt. För han leder den ödmjuke rätt. Att vara öppna för att han vill leda oss i tjänsten för honom, till andra människors frälsning och befrielse.

För sitt namns skull.