Viksjöfors

Väckelserörelsernas sångböcker blir med tiden det slutliga bokslutet över en svunnen tid. Läsarsångerna. En andlig rörelse under några årtionden sänd av Gud. Väckelse är förnyelse bland människor. Ett uppvaknande ur gamla och förstelnade sammanhang. Det är möjligen bara svenska kyrkans psalmbok som under återkommande revidering överlever från tid och till annan men till priset av en fullständig urartning. De himmelska tingen och symbolerna byter plats med de jordiska. Människan hamnar i centrum istället för Gud. Språket byter ord och valör. Gud måste av hänsyn till tidsandan bli en Gudrun tills neutraliseringen fullständigt tagit över och ett förvärldsligande är ett faktum. Till slut blir sanden och gräset symbolerna för Guds kärlek. Inte Jesus offerliv. Jesus får till sist representera allting - även de mest motsatta uppfattningarna inom teologierna och under skenet av att inga motsättningar finns i de olika antagna lärorna. Vilket hyckleri! Jesus går inte i god för allt. 

Väckelserörelsers sångböcker tenderar med tiden att falla i glömska. Ingen kan till slut melodierna då endast texterna finns kvar - väl ihopbundna över en välsignad epok som går i graven med bärarna. Det finns inga andliga konservatorer på området som kan hålla liv i församlingskroppen om inte blodomloppet får fortgå, om inte livet i Gud ständigt når ut till de ofrälsta. De ofrälsta som måste blir vunna för Gud! De väckelsekristna var oftast inte musikaliskt skolade. Därför notsattes inte melodierna. Sångerna går förlorade i rader av ord. De notlösas sångutövare tar elden och väckelsen med sig hem till Gud. Texternas språkbruk å sin sida låser in dem i en annan och svunnen tid. Kvar blir bara boken.

Om inte evangelium når andra människor dör väckelserna ut! Det är en sanning sällan definierad för den verkar så politisk. Men det går faktiskt hand i hand med själavinnandet. Evangelium kan aldrig att dö ut. Men våra sammanhang och fina gemenskaper med dyrbara erfarenheter av Gud, de kan dö ut. Evangelium måste vidare! Ut bland människorna!!

Jag såg på ett YouTube klipp från ett väckelsemöte i Sionförsamlingen i Viksjöfors, i Hälsingland. Orten har bara 10971 invånare. Jag togs av deras hängivna kärlek till Jesus, till himlen och de eviga tingen. Det fanns inget tungt över gudstjänsten. Det var levande och friskt. Sångboken Särlaregn med eviga sånger får där möjligen sin utrotningshotade sista gestaltning. Där behövdes inte trettiotvå bibelstudier över Hesekiels bok för att försöka hålla en tynande verksamhet uppe. Ett ord, en mening var levande. Och det kändes! När elden falnar har vi en tendens att bli teologer. Vi tappar vårt primära uppdrag och börjar tillfredsställa vårt eget intellekt istället. Vi blir föreläsare. Vi slutar själavinna och de flesta begriper inte längre vad vi säger. Men inget nytt liv kommer till. Inga barnljud.

Den eld som en troende bär inom sig måste ut. Orten blir för liten och "rummet blir för trångt". En evangelisk verksamhet måste alltid vara missionerande. Den får inte stängas in i slutna rum. Kommer inte människorna till våra gudstjänster - då måste vi gå ut till dem! Den uppsökande verksamheten var Jesus och apostlarnas tydligaste metod. Alla dagar i veckan.

Profan verksamhet i form av fotbollsentusiaster engagerar till slut så många människor i ett gemensamt intresse att en enda spelare kan köpas in av en klubb för miljardbelopp. Allt kretsar bara kring en boll. Men de fria kristna i Stockholm med vår frälsare i centrum klarar inte av att äga en offentlig lokal i citykärnan för evangeliskt arbete. Staden har hundratals döda kyrkor. Men inget vardagsrum för de väckelsekristna. Bed över den saken! Jesus kommer snart eller ännu fortare. Men under tiden behöver vi en verksamhetsform.

- Utåtriktad evangelisation!