Skeppsbrutna i tron

Publicerad den 18 oktober 2025 kl. 20:27

"Därefter uppenbarade sig Jesus åter för lärjungarna, vid Tiberias' sjö; och vid den uppenbarelsen gick så till: Simon Petrus och Tomas, som kallades Didymus, och Natanael, han som var från Kana i Galileen, och Sebedeus' söner voro tillsammans, och med dem två andra av hans lärjungar. Simon Petrus sade då till dem: »Jag vill gå åstad och fiska.» De sade till honom: »Vi gå också med dig.» Så begåvo de sig åstad och stego i båten. Men den natten fingo de intet. När det sedan hade blivit morgon, stod Jesus där på stranden; dock visste lärjungarna icke att det var Jesus. Och Jesus sade till dem: »Mina barn, haven I något att äta?» De svarade honom: »Nej.» Han sade till dem: »Kasten ut nätet på högra sidan om båten, så skolen I få.» Då kastade de ut; och nu fingo de en så stor hop fiskar, att de icke förmådde draga upp nätet." Johannes 21

 

Igår fick jag några timmar i evangeli tjänst på stan. Jag träffade en tidigare chef till mig som jag fick ge ett färskt vittnesbörd om vad Gud gör på stan, bland människorna. Jag fick också tala några viktiga meningar med en äldre man som inte tog emot någon traktat. Han hade haft troende föräldrar under uppväxten, uppgav han. Mannen var säkert över sjuttio år gammal. - Då är du ett bönebarn, sa jag till honom. - Dina föräldrar har tveklöst bett många böner över dig. - Ta emot Jesus i ditt liv, fick jag säga medan han lämnade mig. - Det är allvarligt att vara människa, hann jag tillägga. Bara några få meningar sagda.

Vänner! Det är omöjligt att på denna sidan evigheten kunna avläsa betydelsen av dessa möten. Bara Gud vet. Han som känner allas hjärtan. Men jag är tacksam för varje tillfälle. Vem skulle annars ha sagt mannen dessa påminnande ord och möjligen störa hans väg mot fördärvet? Guds Ande kan sedan arbeta med människorna. Gud vare lov!

Nu till dagens bibeltext. Den börjar med ett "Därefter".

 

Jesus var inte längre bland lärjungarna och det gamla livet gjorde sig påmint för de före detta sjömännen. Lärjungarna hade gått tillbaka till sitt tidigare livsförvärv. Deras uppgivenhet var svårligen blandad med längtan tillbaka till det gamla livet under förlusten av en framtidstro. Fiska. De kunde inget annat. Uppgivenheten som alltid har sina nödutgångar bakåt i tiden. Lärjungarna med Petrus i spetsen fick iordningställa allt som i tre år hade blivit eftersatt bland redskapen. Båten behövde säkert tätas och behandlas. Månader av solgassande timmar hade torkat ut båten av akacieträ. Klykorna för årorna hade möjligen gått av. Träslaget - vilket var detsamma som den förgyllda arken i tabernaklet grinade hånfullt ifrån trons område. Men utan plätering. Bottenbrädorna hade säkert ruttnat i kontakt med marken. Näten hade torkat och öglorna vittrat sönder. Årorna var kanske spruckna. Seglen mögliga. Och repen hade någon annan tagit. Det låg mycket möda bakom deras återvändande till ett normalt liv. Materialbristen kan ha tvingat dem till nyinvesteringar, vilket stod i proportion till deras fattigdom. Men inte på trons väg.  

Den natten fick det intet, står det. Intet.

Märk väl att Jesus inte kom till dem gåendes på vattnet denna gång. Igenkänningsfaktorn hade varit omedelbar. Det är bara Jesus som kan gå på vatten. Men Jesus kom inte så. Det undret hade legat alldeles för långt ifrån deras behov just då. Ett mirakel av den sorten som upphäver tyngdlagen - vad skulle de med det till i den situationen? Och vattnet låg säkert stilla som filen i en bunke, tidig morgon. Nu var frågan existensiell. Jesus kom inte heller till dem under de dagarna då de planlade sitt återtåg som fiskare i det naturliga. Hade inte det varit bättre? Att förekomma återtåget. Då hade de sluppit bli besvikna på utebliven fångst. Och sluppit ett onödigt arbete i det naturliga. Ett misslyckat nattarbete. De missriktade investeringarna... Lärjungarna som hade varit med Jesus och rest de lama... De som hade varit med och gett blinda sin syn i Jesu namn... Reträtten måste ha sänkt den sangvinske Petrus till botten av hans impulsiva själ och den melankoliske Johannes började säkert dikta. Profant. Av värk i själen. Och hittade säkert nya kulörer av svärta under grubblande tungsinne.

Men Jesus kom därefter, står det. Det är så talande och trösterikt. När våra ansträngningar tar slut då kommer Herren med ny kraft och förnyar kallelsen! Jesus kommer när han vet att det är bäst så. Och han genskjuter hela deras projekt: "Har ni något att äta? " Jesus som lämnat jordelivet inriktar sig på den mest existensiella frågan som finns. "Har ni mat att äta". Tala om förgängliga men inte eviga värden. Den uppståndne frälsaren distanserade sig inte ifrån deras behov i det timliga, från en andlig sfär. Märk väl det.

Gick lärjungarna tillbaka för att fiska för att få något att äta eller var det för att åter försörja sig på heltid? Ja, de två ingångsvärdena går i varandra. Man försörjer sig för att kunna äta. Och äter då man försörjt sig. Det är underförstått. Men Jesus hade ju kallat dem till att vara människofiskare och försörjningsfrågan blev då det begav sig sekundär. Här mötte Jesus dem i det timliga. "Har ni något att äta? " Och han vänder på projektet. Han behövde nå dem där de befann sig.

Min vän, Jesus kommer oavsett hur det ser ut i våra liv. Han kan möta farorna i grind. Men han kan också komma då allt tagit fullständigt slut i vår egen kraft. Det ser vi här i berättelsen om lärjungarna. Kallelsen förnyades. Och näten blev överfulla av fisk. Behoven blev mer än tillgodosedda. Det räckte och blev mer än över.

Jag tänker så här. Man sålde säkert den fisk man fick upp med Jesu hjälp och kunde sedan tillgodose de existensiella behoven för en tid framåt. Eller återbetala det man hade behövt låna ihop för att reorganisera sitt fiske. De fick 153 fiskar, står det. Översätt de i färsk lax med dagens pris så ser du att intäkterna var rätt så ansenliga. Jesus löste det timliga behovet. Men Jesus kom också med en fördjupad kallelse till lärjungarna. Petrus kastade sig i vattnet när Johannes påtalade att det var Jesus som stod där på stranden. För han kände inte igen honom. Något är fel i denna beskrivning eller alldeles, alldeles rätt. Vad står det?

"Den lärjunge som Jesus älskade sade då till Petrus: »Det är Herren.» När Simon Petrus hörde att det var Herren, tog han på sig sin överklädnad -- ty han var oklädd -- och gav sig i sjön." Johannes 21:7

Petrus var oklädd, står det. Han tog på sig sin överklädnad och hoppade i sjön. Borde han inte gjort tvärtom? Kläderna blir ju blöta om man hoppar i vattnet med dem. Tillvägagångssättet är ju bakvänt. Det finns många fina betydelser här. Det vi här ska ta fasta på är den genom-djupa kärlek Petrus hade till frälsaren. Men han kände sig naken i sitt inre. Han som hade lämnat allt och följt Jesus med en enda mening. Han behövde skyla sig - likt de första människorna i Edens lustgård. Han visste att han stod i ett nederlag. Han som i Jesu namn hade varit med om så mycket. Han klädde på sig så gott han kunde för att skyla sig. Och hoppade i. Men om så alla fikonblad i världen hade funnits där tillstädes så kunde de inte skyla hans nakenhet. Jesus kallar Petrus på nytt. Han förebrådde honom inte. Just han hade ju tagit initiativet till återgången till fisket. Men nu är det inte fiskare av människor som är föremålet för Jesus illustration. En förnyad kallelse! Nu var det boskapsherdens roll. - Älskar du mig? Älskar du mig? Älskar du mig mer än alla de andra? Föd mina får! Var en herde!

Jesus kom till dem i deras nederlag där de befann sig och löste situationen rikligt med fisk. Han förnyade kallelsen och återupprättade de som hade lidit nederlag eller som hade lidit skeppsbrott i sin tro. De skeppsbrutna i tron kan aldrig förebrås. De kan bara lyftas upp i ett förnyat möte med frälsaren. Det var ju inte deras ursprungliga mening att gå under av skeppsbrott. Inte sant?

Därför förebrådde Jesus dem inte. Han väckte upp deras kärlek på nytt. Och gav dem en ny tro och en ny håg.

 

 

Lägg till kommentar

Kommentarer

Det finns inga kommentarer än.