Prolog
Vad gör en människa, en människa med hennes egenheter och säregenheter? Arvet - med sina spretiga spår av förutsättningar. Miljön - som skapar utrymme eller hämmar utvecklingen. Fallenheten. Bildningen. Intressena. Karaktären. Varje människa måste ändå i grund och botten anses vara unik. I mötet med andra människor kan det högst originella framstå - om än inte alltid. Vi söker ofta det likasinnade hos andra och utbildningen likriktar oss. Vi får inte bli för udda. Då blir vi avvikande. Det klarar inte normer och de sociala sammanhangen alltid av. Vi måste därför passa in. Det ger om möjligt en provanställning svar på under kortast möjliga tid - även om också en rosad kulturgärning vid en utdelad guldbagge har sitt relativa skönhetsideal och sker under röstförfarande, under tävling. Det som idag är trendigt väcker imorgon löjets skimmer. En budbärare måste dessutom vara trovärdig. Annars får budskapet det tufft. Vi förknippar än idag breven med brevbärare.
Att närma sig en person som Simson kräver försiktighet. Inte bara för att han är stark. Styrkan är för övrigt inte hans. Den är Guds! Men vi kan misstolka honom. Det vore olyckligt och kunde skada bilden av honom i vårt försök till förståelse. Ett närmande kräver därför mer än att bara låta honom förbli oklippt hos en illvillig frisör. Eller vingklippt av en okunnig eftervärld. Vi vill inte heller nedgöra honom för fördomars skull. Då lär vi oss inget om nasiratet. Eller om Simson.
Simson är en man i sin samtids kontext. Utan den är han ingenting. Och utan Guds kallelse absolut ingenting - ja, han skulle inte ens ha blivit till, vet vi. Det helt avgörande är att förstå Guds handlande i en människas liv, genom en människas liv. Om möjligt. Det är kallelsen, nasiratet och mannen det handlar om. Likt ett särskilt verktyg bland andra. Verktyget är aldrig syftet. Det har ett syfte. Verktyg är bara redskap. De har en underordnad betydelse för en hantverkare. Guds kraft över Simson - det allt övergripande!
Simsons liv var en nasirs. När vi läser om nasirerna framstår de som exklusiva. Men aldrig likställt med fint folk. De framstår aldrig extravaganta för egen del. Bara deras uppdrag. Deras extraordinära inslag var inte ett självändamål. De var bara medlet för det ordinära - att återföra Guds folk till Honom! För övrigt ett ständigt aktuellt ämne för Gud. Därför uppträdde något så udda som nasirer, handplockade av Gud själv. De var så outstanding att de aldrig fått något eget skrå eller skola uppkallad efter sig. Aldrig läser vi om nasirlärjungar i skriften. De var på så sätt inlåsta i sin samtid utifrån den tidens lösningar av Gud att ett repeterande skulle te sig barockt. Det finns ingen arbetsbeskrivning för nasirer. Eller fakultet. De är verksamma när Gud initierar en sådan tjänst. Det gjorde han plötsligt och planmässigt med Simson.
Hans brister och förtjänster till trots.
I nästa del ska vi följa Simson på bibelns blad.
Lägg till kommentar
Kommentarer