Guds frid alla mina följare!

”Underordna er varandra i Kristi fruktan.” (Ef. 5:21)Det har blivit synonymt med andlig skärpa att kunna peka på andefattigdomen och bristen på väckelse i vår tid. Och varudeklarera det. Vi varnar för falsk enhet och hur förljugen ekumeniken är på biblisk grund - för det är den verkligen. Men om vi inte själva äger ett överflödsliv i Gud med alla de yttringar som borde driva oss att föra evangelium vidare, så är det slutligen och sist endast ett navelskådande och ett betraktande av andra. Vi blir experter på hur det ska vara och hur det inte skall vara. Men vi ser inte vår egen belägenhet. Vår egen andefattigdom. Hur är det hos oss själva egentligen bland alla ”råd och rön” som ”konsumentverket” producerar utan att vi själva äger en egen produkt, om jämförelsen tillåts. Församlingen är väl inte endast en institution för bedömningar? Institutionen för bedömningar av andefattigdom... Och en aldrig sinande längtan efter t.ex. Spurgeons eller Finneys dagar. Var en Finney själv! Var en Moody själv! Men projicera inte den egna andefattigdomen i att besvärja deras verksamhet inför din samtid. Det hjälper nämligen inte. Varken för eget vidkommande eller för andra. Varför saknar du dem? De dog för hundra år sedan, min vän. Var en själv! Där är din egen andefattigdom så naket uttryckt.Mina vänner! Vi kan aldrig stoppa det religiösa avfallet. Det stora avfallet, benämnt till och med. Det kommer att löpa sin lina ut. Slut destinationen är det stora Babylon. Det är inte din destination. Det har du tydligt bekräftat. Men se då till att peka på den rätta vägen med en uppsluppen tydlighet och iver! Jesus kommer snart. Är det inte så längre?Vi talar ofta om gudsmän från gångna tider och det med trånad. Vi idealiserar dem. Varför? Därför att vi själva saknar det vi efterlyser hos dem, så klart! Annars hade de inte varit lika intressanta. Eller hur? Men vi förlägger bristen hos oss - på andra - via dem! Vi tar oss ofta flera hundra år tillbaks i tiden och namnger våra föredömen och ideal, ja, vi förlägger också våra exempel till apostlarnas tid om hur de var, hur de uppträdde, och vilken stor framgång de hade för Guds rikes sak. Och vi tycker oss peka på en nödvändig längtan efter det. Men för andra. Hos andra. Och vi projicerar!Vi tappar en viktig sanning i denna hunger efter det vi efterfrågar hos andra.   ”Giv oss av er olja”, sa jungfrurna. ”Våra lampor slocknar.” Om vi ägde olja i lampa och käril då skulle vi ha fullt upp med att ta hand om Guds rikes utbredande, dess förstahands verkningar och andrahands verkningar. Vi skulle inte ha så mycket tid att analysera avfallet i tiden. Förstå mig rätt. Och tänk, min vän, när jag skriver detta, så sällar jag mig på samma sätt själv till den skaran som analyserar bristen hos andra - när jag själv skriver på det här viset, istället för att själv äga och representera det som efterlyses! Förstår du. Tänk på det. Det kan låta väckande men det är egentligen bara samma andefattigdom. Det föder ingen till liv i Gud.Nej, det behövs en omvändelse. Ett starkt ord som behöver nyanseras. Omvändelse - inte så att man tar avstånd för det man tror på. Inte så. Men man behöver byta fokus lite grann. Eller byta fot. Låt mig få ta en bild:Lärjungarna var i den övre salen tills Anden hade uppfyllt dem. Men sedan gick de ut i sina samhällen efter missionsbefallningen och vittnade om Herren. Det gjorde man i Sverige på 1970-talen också. Och många blev vunna för Gud! De stannade inte kvar "i den övre salen" för den egna uppbyggelsens skull, in absurdum. Jag brukar säga: "Gå ner i den nedre salen", istället, och "Öppna upp dörrarna" så att de ofrälsta hittar in i salen!! De hittar inte upp till "den övre privata salen". Gör det lite tillgängligare för Guds Ande att verka på människorna. Evangelium skulle ju ut till människorna...Paulus hyrde Tyrannus lärosal. Men inte för tid och evighet. Han byggde inte in sig tillsammans med en härlig homogen grupp som delade hans ideal - hur ljuvligt det än måtte ha varit. Varför? För att evangelium måste vidare!De kristna måste för sin överlevnads skull - om inte annat - ut på gator och gränder och nödga människor att komma till Herren. Den inre uppbyggelsen tar aldrig slut, min vän, och det är endast på den vägen en förnyelse kan ske, att vinna andra människor. Det personliga själavinnandets väg. Då får på nytt den Helige Ande arbetsuppgifter - genom de troende. Då kommer de troende att bli förnyade och avarterna kommer inte att få lika stort blickfång och inverkan på oss. Intresset för verkliga livet i Gud kommer att överglänsa avfallet. Om inte - kommer väckelsen att dö ut med de sist överlevande, min vän."Underordna er varandra", skriver Paulus. Det står inte att vi ska överordna oss varandra. Många har ju en tävlan i det. De som sätter sin egen dyrbara tjänst i första rummet och att i allt vilja kontrollera Guds verk. Du kan inte kontrollera ett Guds verk. Lägg ner den sidan hos dig, min vän. Det är en övermäktig uppgift. Det sköter den Helige Ande om. Det står inte heller ”Underordna er den andre.” Det vore i princip samma sak men ur ett omkastat perspektiv. Paulus han vädjar till församlingen i Efesos: ”Underordna er varandra.” Det handlar om ett kollegial där den Helige Ande inte undertrycks av centralstyre utan lemmarna kommer varandra till tjänst - allt eftersom Anden anslår sina ackord i gemenskapen.Om vi ägde det vi eftersöker hos andra kristna skulle vi inte behöva efterfråga det lika mycket. Vi skulle istället bli en tillgång för Herren och Guds rike skulle utbreda sig mäktigt.