"Profetlärjungarna sade till Elisa. "Se, rummet där vi sitter inför dig är för trångt för oss. Låt oss därför gå till Jordan och hämta var sin timmerstock därifrån, så att vi där kan bygga oss ett annat hus att sitta i." Han svarade: "Gå." Men en av dem sade: "Jag ber dig: Kom med dina tjänare!" Han svarade: "Jag skall gå med." Så gick han med dem. Och när de kom till Jordan började de hugga ner träd. Men medan en av dem höll på att fälla ett träd, föll yxhuvudet i vattnet. Då skrek han till och sade: "O, min herre, yxan var ju lånad." Gudsmannen frågade: "Var föll den i?" Han visade honom stället. Elisa högg då av ett stycke trä och kastade i det just där yxan fallit i vattnet och fick järnet att flyta upp. Sedan sade han: "Tag nu upp det." Då räckte mannen ut handen och tog det." (2 Konungaboken 6.)
Dagens text är hämtad ur Elisa verksamhet. Elisa och yxan. En berättelse med ett manus som troligtvis aldrig har återupprepats i historien. Kanske vi ändå misstar oss ifråga om det. Själva miraklet skulle med trons liv och gärning kunna manifestera sig i repris. Men tro utan gärning är död. Tro med gärning är levande! Tron sätter inga gränser. Men otron gör det. Otron den följer alla diagnoser och rör sig hämmat inom alla givna naturlagar. Otron förmår inte. För vad berättas det om Jesus? "Och han kunde icke där göra någon kraftgärning, utom att han botade några få sjuka, genom att lägga händerna på dem. Och han förundrade sig över deras otro. ( Mark.6:5-6) Otron som inget förmår och en yxa som fortsätter att sjunka tills botten är nådd.
- Se, rummet där vi sitter är för trångt för oss, säger församlingsmedlemmarna till sin pastor Elisa i texten. Jag tycker mig se paralleller till lärjungarna i den övre salen. De som var omkring hundratjugo stycken till antalet. Ja, de var opreciserat omkring 120 för några orkade inte invänta det som utlovat var och andra kanske var på väg in i gemenskapen. Guds rikes dörrar som står vidöppna i tiden men det är vid evighetens port som antalet bestäms. De som skulle bli beklädda med kraft från himlen, de behövde i nästa steg komma ut med evangelium till sin omvärld. Ja, de behövde åtminstone öppna upp en sal i nedervåningen så att de skulle kunna nå sin samtids människor med evangelium och inte sitta för sig själva och "trycka" i en sluten grupp och bara uppbygga varandra år efter år. Så lyder inte missionsbefallningen! Missionsbefallningen som är evangeliums programförklaring. Noa byggde inte primärt en båt för djur. Så har vi felaktigt fattat det. Han var ingen zoolog. Arken var ett nådens erbjudande för Noa samtid och medmänniskor. Allt levande skulle förgås, står det i skriften. Allt! Men erbjudandet gällde alla av han och honkön i par. Så även människorna, givetvis. Men människorna i Noa samtid lyssnade inte på honom. Istället lät Gud djuren räddas - medan vi hyllar vår lilla cellgrupp på åtta personer som alltings ideal. Allt sådant är missionsbefallningen emot. Herren villkorar ingen övre gräns av deltagare men är trofast närvarande där minst två eller tre församlas i hans namn. Men väckelser dör ut om inte nya generationer nås av evangelium.
Ja, jag läser också in att trångboddheten hade med gruppens rörelsefrihet att göra i Elisa församling. Eller en bristande sådan. De var ju trångbodda står det. Gemenskaper kan skava och man kan irriterar sig på varandra "som barnlösa par" i sin självupptagenhet - istället för att utgöra en växande och missionerande verksamhet och nå slagkraft tillsammans för evangeli sak och vinna nya människor för Gud. Därför utbröt också en svår förföljelse under apostlarnas tid, står det. Rummet blev dem för trångt. Gud vare lov!
Elisa säger åt dem att -Gå. , för att utvinna material för en utvidgad verksamhet, om du så vill. Intentionen var att hämta en stock vardera. "Att vinna en och en." - ja, det var pingstväckelsens apostel Lewi Pethrus sista uppmaning och väl regisserade testamente till den kristna eftervärlden. En mycket fin predikan. (Sök den på Youtube. Den är värd att lyssnas på.) Få om ens någon vet när den sista predikan är hållen. Läs David Wilkersons sista blogginlägg hur han häpnadsväckande förutsäger sin egen bortgång. Gud som talar igenom oss! "Låt er försona er med Gud" - medan tid finns.
En broder i Elisas församling insisterade. - Följ du med oss, vädjade han till Elisa. Så väl att det finns enskilda kristna med integritet och hållning som vågar och som engagerat också låter pastorn inse sin särskilda betydelse i ett utomordentligt utåtriktat evangeliskt arbete. Inte nog med det! En pastor som också säger ja och följer med in i en ny verksamhetstid och inte bara vårdar sina egna planer och sitt eget ledarskap under kontrollbehov och status quo. Huset som behövde bli större. Vilket hus? Guds rikes hus byggt på hälleberget. - Du har ju bygglov, min vän.
Elisa var verksam åren 900-800 talet f.Kr. Det är en tid då bruket av järn inte helt hade slagit igenom. Därför järn var dyrt och sällsynt. Åtminstone på våra breddgrader. Profetlärjungen hade lånat en yxa, står det. Folkbibel säger i fotnoten att han vara fattig. Det var därför han hade en lånad yxa. Det är en obekräftad uppgift. Yxan var åtminstone lånad. Det är bara den information som ges oss i skriften. En samvetsgrann profetlärjunge vill naturligtvis återbörda det han har lånat i samma skick som han lånade det. Det ligger i den kristnes samvetsgrannhet, min vän. Den är större än fattigdomen. Och betydligt centralare iakttagen. Det är inte på samma sätt med mannen som rådde sin syster - vilken hade hittat familjens helsvarta katt avsomnad. - Stick snabbt iväg och köp en likadan svart katt innan döttrarna kommer tillbaka. De kommer inte märka någon skillnad på katt. Samvetsgrannheten följer alltid gudsmänniskor. Den är hennes renhetsideal och andliga hygien. Det är den vi talar om och möter här i profetlärjungens skri. Den som älskar Gud älskar sin nästa som sig själv. Och yxan var inte hans.
Profetlärjunge...vad är det? Det är en som följer en profet för att om möjligt komma trons ande så nära att han själv blir bärare av samma gudstro och närvaro. Vad är en profet? Det är en utövare av tro. Han ivrar för att alltid räkna med Gud i alla väder och han drages till omöjligheterna för att där se Guds hand bryta mot Guds egna naturlagar, om så skulle behövas. Hur skulle vi annars kunna urskilja Guds ledning och hand bland alla naturliga bortförklaringar? Tron vill alltid överbevisa men har en ständig kamp mot rationaliteter och otro.
Uppenbarligen fanns det flera yxor i kretsen. Eller också turades man helt enkelt om att hugga en stock i taget. En stock per man, det var programförklaringen. Inte så ansträngande - om vi reflekterar över insatsen. Men yxhuvudet föll i vattnet. Och yxan var lånad... Profetlärjungen: - Då skrek han till och sade: "O, min herre, yxan var ju lånad! Profetlärjungen blev överrumplad av verklighetens motgångar och han hade inga egna trons resurser. Hans förutsättningar slogs i spillror och möjligheterna utifrån hans liv att kunna bidraga i Guds verk omöjliggjordes. Han tappade yxan i vattnet... Så har många lidit skeppsbrott i tron i historien. En händelse som i sig blivit till ett ordstäv för ovärderliga tider. Lärjungen hade inte tro för att ett under skulle kunna ske. Det säger oss hans desperata rop rätt ut i luften. Han skrek, står det. Så bra att pastorn följde med. Gudsmannen som visste att tro utan gärning är som att lämna trons tillämpningarna kvar i kyrksalen, förlitade sig på en ingripande Gud. Tro med gärningar får Guds rikes krafter i rörelse och en Gud som är med i arbetet för Hans rike. Du har ju bygglov, min vän.
Var föll den i?, frågade gudsmannen? Lärjungen visade honom stället. Elisa högg då av ett stycke trä och kastade det där det förlorade yxjärnet hade sjunkit. "Upp-och-ner-vända-världen." Det trotsar alla naturens lagar. Trä flyter men knappast med magnetisk inverkan på järn. Du fäller inga träd vid Jordan med bågfil. Yxbladet var kraftigt och tungt. Guds rikes resurser genom tron. Men tro utan gärningar är fortfarande död.
Är inte trä som material - ett korsets material - där varje år av lidanden lämnar spår i ringarna? Gudsmannen som hade tagit sitt kors på sig i Herrens efterföljelse under Elia mantel. H ä r l i g h e t, har med korset att göra. En tro som med gärning är levande. Tron är och var den hävarm som fick det förlorade yxbladet att flyta upp till ytan igen. Hurdå? Genom en åtgärd som innebar att Elisa kastade ett trästycke där yxbladet hade dimpt ner. Det var den irrelevanta åtgärden på trons väg som fick problemet sin givna lösning. Och verksamheten kunde fortsätta och Guds rike utvidgas. Elisa bad inte till Herren ens, om jag får vara så provokativ mot all vår falska ödmjukhet och storväxta självgodhet i all vår mirakellösa religiositet. Varför? Han bar på en smörjelse. Så var det också med Elia när han fick sin samtids meteorologer att ensidigt rapportera samma väder dag efter dag. Hur är det möjligt? Därför att det låg i Guds intresse. Gudsmänniskor med bygglov från Gud, min vän. Vad medför bygglov? Auktorisation och verksamhetsutövning på det andliga området.
Berättelsen om den tappade yxan. Det är mer än ett underlag för ett ordstäv. Det är mer än en berättelse, en legend. Det är trons utövning när en trosmänniskan från vilka tider som helst utövar sin tro - enskilt eller offentligt.
Tron som med gärningar är levande!
Lägg till kommentar
Kommentarer