Vi satt hos en mäklare i en husaffär. Säljarna hade skrivit ett friskrivnings avtal som överlät alla eventuella dolda fel och brister till ett försäkringsbolag istället för med de forna ägarna. Upplägget är mer vanligt vid sterbhus då dödsboet inte kan ha några känningar om skicket på ett objekt. Men här satt ägarna med var sin del fullt kapabla att ta ansvar. Vilka de avsvor sig. Sådant skapar misstankar om att något kan vara riktigt fel på den tilltänkta fastigheten. Varför då? Ja, inget är gratis hos försäkringsbolagen, givetvis.
När vi satt där med mäklaren och säljarna frågade kvinnan om vi ville köpa en stor frys för en symbolisk summa som inte ingick i köpet. För oss en bra affär och för säljarna mer en fråga av praktiskt art. Vi tackade ja till erbjudandet. När det var avklarat och vi hade skrivit på vårt köpeavtal tog mannen till orda och undrade om vi ville köpa loss en del maskiner för en i sammanhanget acceptabel summa.
När mannen sagt det så tänkte jag, ja det var jag som tänkte det: Verktyg och maskiner, borrar och skruvmejslar brukar i regel vara en mans hjärtefrågor men en frys brukar ju i vanliga fall höra till hemmet och ett hem ägs i regel av både mannen och kvinnan. Varför tar kvinnan i paret ansvaret för frysen och mannen verktygen? Mitt sinne började leta efter faktorer som kunde förklara denna subtila känsla om att något var fel men fick inte där och då hjälp av friskrivnings avtalet.
Jag tänkte för ett ögonblick: De är både födda på 1940-talet. De har båda samma efternamn. Och har man samma efternamn och är född på 1940-talet då är man i regel gifta, inte sant? Något är fel här. Varför har mannen och kvinnan delat upp verktyg och vitvaror sig emellan? Här låg en hund begravd och jag hade vittring.
Då sa den Helige Ande med sin alldeles särskilda röst: "Thommy, titta på deras händer." Jag tittade genast på både mannens och kvinnans fingrar - för det är där beviset på ett giftemål sitter. Det fanns inte en enda ring på deras fingrar. Inte på någon av dem!
- Gode Gud! Herren som sagt till oss att han inte skulle lämna oss faderlösa "kom till mig" och blev mig till hjälp.
När säljarna hade gått och vi satt kvar med mäklaren frågade jag mäklaren rent ut: - Har vi just bevittnat en bodelning? - Ja, det har ni, svarade mäklaren stringent.
Du förstår. Att höra den helige Ande tala är något av det mest beroendeframkallande som finns. Han skiljer ut sig från alla andra röster. Hur kan jag vara så säker på det? Ja, jag har levt i över 60 år med min egen inre tankeverksamhet och med tiden lär man sig också känna igen Guds röst. Den är annorlunda. Den skiljer ut sig. Lovat vare Gud! Guds Ande som rymmer en särskild intonation och en värme i sig som är helt enastående. Den lämnar efter sig en så stark förvissning - lika stark som om någon annan hade sagt det. Och du blir mäkta överraskad. Du hör det ju inom dig. Det är den bästa förklaringen jag kan ge dig. Och jag kan uttrycka mig, ska du veta.
Och vet du? Denna morgon när jag tvivlade på fastighetsköpet - eftersom man bara kan vara på ett ställe i taget och jag vill var överallt, då sa Herren röst så här till mig:
"Jag var med dig vid kontraktskrivningen. Minns du inte det? Jag talade ju till dig. Hade jag varit emot förvärvet hade jag sagt annat och inte sagt det som jag ingav dig. Då hade det kunskapens ord varit ett vilseledande nonsens. Sådan är inte jag."
- Lovat vare Gud! Det finns bara ett som fattas i livet. Det är att få se Herren ansikte mot ansikte. Hur ska vi kunna klara av det? Vad finns det för uttrycksmedel i den nya naturen som kan motsvara den kärlek som han uppväcker inom oss?
Det återstår att se. Det bästa ligger framför!
Lägg till kommentar
Kommentarer