Det borttappade myntet

"Eller vem är den kvinna, som har tio silvermynt och tappar bort ett av dem, som inte tänder en ljus och sopar huset och söker noga tills hon hittar det? Och när hon har funnit det, kallar hon samman sina väninnor och grannkvinnor och säger: 'Gläd er med mig, för jag har funnit silvermyntet som jag hade förlorat. Jag säger er, På samma sätt blir det glädje bland Guds änglar över en enda syndare som omvänder sig." (Luk. 15:8-10)

Dagens text är hämtad från Jesus själv. Jesus som aldrig skrev någon bok men som naturligtvis mer övergripande är författaren av Guds dyra ord - Bibeln. Jesus undervisar oss här i liknelser. Han relaterar till olika episoder och berättelser så att vi kan orientera oss till de olika värden han beskriver. 

Det står inledningsvis hos Lukas att "till honom kom alla tullindrivare och syndare". Den gängse uppfattningen i Israel på den tiden var att tullindrivare var ett enda skrå av legitima tjuvar i stadsförvaltningen. Förhatliga statstjänstemän som myglade och trixade med tariffer. Men Guds ord stryker inte alla över en kam. Guds ord ger utrymme för att det också fanns tullindrivare som inte var syndare. Varför annars skilja tullindrivare och syndare åt i texten? "Alla har syndat ", står det i skriften, men det behöver inte vara det dagsaktuella bland frälsta tulltjänstemän. Det är inte yrkestillhörigheten synden vidlåder. Det är människan. Så vi kan förstå att Jesus använder sig av exempel som handlar om värden gentemot antal och valörer. Det var tullindrivares gebit och värld.

Det har funnits tider i historien mellan vår tid och Jesu tid då byteshandel var den allt förhärskande köpformen. Begreppet "In natura" förklarar det. Då sker en ersättning eller en betalning med gentjänster, varor eller på annat sätt. Men inte med likvida medel. I vårt eget land så var de stora kopparmynten som kunde väga åtskilliga kilon betalningsmedlen vid handel. Riktiga pengar har inte alltid funnits men fick sin renässans i Florens på 1300-talen då bankväsendet tog fart i Europa, för att spegla en bild i historien. I ändetiden ska pengar upphöra. Då har varje människa ett pris på sig och får varken köpa eller sälja utan just den legitimiteten. Må Gud i sin nåd se till att den tiden sker efter vedermödan då bruden är borta från jord. Men på denna sidan av nådens tid så kan vi i alla fall relatera till ett silvermynt.

Vi kan gott förstå här att kvinna i illustrationen som hade tio silvermynt uppbär en ansedd rikedom. Annars skulle inte tio procent av hela hennes likvida förmögenhet vara så eftertraktansvärd. Vore det bara en krona av tio hon tappat - så vore det överkomligt. En krona kan vi avstå eller avvara. Vi kunde också se det så; saknar du tio procent vid köpet av en ny bil eller en bostadsrätt - då kan du gå miste om köpet. Då blir helt plötsligt proportionerna för stora och en silverpenning i överförd mening värd att leta efter. Om mycket i kvinnans tillvaro i Jesus exempel skedde genom "In natura" så ökar naturligtvis värdet av en enda silverpenning. Då skulle silverpenningen utgöra ett smalare betalningsmedel för särskilda ändamål. Låt oss leka med tanken att du bara kunde betala sjukhusräkningen med silverpenningar på den här tiden. Då är silverpenningar oersättliga. Och oundgängliga. Om läkarbesöket kostar tio silverpenningar. Inte nio. Förstå min bild. Värdet blir livsnödvändigt till sin valör. Vi försöker sätta värdet i perspektiv. Tänk om en silverpenning motsvarade månader av en arbetsinsats då "In natura" var det allt förhärskande betalsystemet. Då gör sig en silverpenning dyrbar. Tänk på att Jesus - Guds son såldes för bara trettio silverpenningar. Vi rör oss med eviga värden, min vän!

Men innan vi fullständigt tappar bort oss i jämförelserna låt oss återgå till vad det är Jesus talar om. Han talar om en vilsekommen, borttappad människa, i tillvaron. Ett silvermynt. Kanske kvinnan i Jesu liknelse var med tanke på församlingen. Församlingen som en kvinna. Hon har förlorat en medlem - ett silvermynt. Och hon vet inte var "den" är. Men hon letar. Var gick den enskilde medlemmen bort sig? Av bitterhet? Av synd? Av förtal? Och förtalet isolerar silvermyntet istället för att inkluderas. Och räknas med. Mänskliga förevändningar under skeppsbrott i tron har många förkläden och förklädnader. Och förtalarna hjälper gärna till i oredan. Gode Gud!

Det är också intressant att Jesus inte nämner hundra silverpenningar. Som han gjorde med de nittionio fåren. Då hade tio stycken behövt vara borttappade. Om vi tänker på proportionerna eller procentsatsen av den totala hjorden. Nej, Jesus talar här om en silverpenning. I överförd mening en människa. På samma sätt så är dekalogen nedskriven och uttalad med tio budord. Den som har brutit ett av buden, har gjort sig skyldig till alla, säger skriften. Debet och kredit som tullindrivare mycket väl förstod. Vårt värde inför Gud och inför kvinnan som kunde vara din församling... Gode Gud! 

Det finns något av fullkomlighet i tiotalet. Och lika fullkomligt som tio silvermynt är i sitt tiotal lika ofullkomligt framstår de nio i ental. En fattas! Och det hjälper inte att herden har nittionio andra får om en enda saknas. Någon ankommer det att leta och söka upp. Det var kvinnan som gjorde det. 

Jesus förlägger ytterst sett glädjen till änglarna i himlen då kvinnan hittar silvermyntet  - som gläds över en enda syndare som gör bättring. Här har vi essensen. Myntet har ett värde - var det än befinner sig. Men det saknar inlösen i en borttappad tillvaro. Det är först då dess ägare har det i sin hand som värdet kan realiseras och utvinnas.

En syndare som gör bättring är temat här. Illustrerat i ett borttappat silvermynt. Myntet som bär kejsarens bild. Kejsaren som var sin tids Faraon eller Gud. Gud har satt sin bild på oss människor. Vi är ju hans avbild till utförandet. Vi är skapade till hans avbild i Kristus Jesus. Men vi har också en baksida. En mänsklig sida. Och myntens baksida växlar över tid - som hos människor emellan. Det kan var än den ena än det andra. Men myntet bär ändå Guds bild - avbild. Det är det allt väsentliga. Där står det myntets och rikets tillhörighet. Det är himlen. 

Himlen, där änglarna gläds åt varje syndare som gör bättring.