Dopet

"När de nu färdades vägen fram, kom de till ett vatten, och hovmannen sade: "Se, här finns vatten. Vad hindrar att jag blir döpt?" Han befallde att vagnen skulle stanna, och både Filippus och hovmannen steg ner i vattnet och Filippus döpte honom." (Apg.8)

Det finns inget på frälsningens väg som är så attackerat som just dopet. I historien har kristna fått plikta med sina liv för det bibliska troendedopet. Ja, kyrkans företrädare har i historien till och med dränkt frikyrkligt troende som praktiserat dopet. Något så bestialiskt. 

Även idag så står det en öppen strid om dopet. Det bibliska dopet. Tänk att Svenska kyrkan bedriver barndop på vuxna. En perverterad urartning, skulle man kunna kalla det. Obibliskt brukar de skvätta vatten på barn som inte ens har någon tro. Nu skvätter man vatten på vuxna som menar sig ha tro - men inte får rätt vägledning. Dopet är en begravning. Då räcker inte tre skopor jord till, i överförd mening. Liket kommer att börja stinka. Det är mer än symbolik.

En vän skulle döpa sin son på kristen grund. Men pastorn i den lokala församlingen man kände ifrågasatte om sonen verkligen var redo för dopet. Varför sa pastorn så? Han ifrågasatte naturligtvis pappan som skulle döpa utanför samfundet. Som om pappan inte kunde bedöma sonens uppriktiga avsikter. Vilka avsikter? Att följa Jesus i dopets grav. Här är det lätt att gå vilse bland alla hänsyn och åsikter bland människor. Men de lägger hinder i vägen.

Ett annat sådant olycksfall i ämbetet var när ett par i kris i en församling vände sig till de pastorala funktionerna i själavården. Den vårdande sa: - "Glöm inte att ni är döpta i samma församling." En själavårdande deklaration som inte bara slog brutalt fel i parsamtalet men som röjde allvarliga brister i andliga ting. Äktenskapet dog med god hjälp. Dopet är ett dop till Kristus och inte till ett samfund. Upplysningen var värdelös. Man gjorde församlingsfrågan till det centrala. Inte de mänskliga värdena inför Gud.

Det är så intressant med Filippus. Hade han rätt att döpa - om vi använder samma inställning till legitimitet och auktorisation? Var inte det förbehållet Johannes, Jakob och Petrus? Apostlarna. Filippus var bara en diakon. Ingen apostel. Hade han verkligen mandat att döpa den etiopiske hovmannen, isf? Ja, bibeln själv legitimerar att Filippus vara en evangelist. Det måste väl ändå vara legitimitet nog. Eller håller inte Filippus i våra ögon det kallet? Han som for än hit än dit. Jag provocerar.

Gud sände Filippus ut i evangelisation. Men det är dopkandidaten som dikterar. Märk väl det. - " Här finns vatten - vad hindrar att jag döpes? " Ja, med nästan profetisk precision så sätter den etiopiske hovmannen fingret på problemet i alla tider. De kristna hindrar. De har så många krav som måste uppfyllas då det är dopkandidaten som önskar att få följa Jesus på frälsningens väg. Det är inte ett koncilium som ska avgöra om någon ska döpas. Det är den som har liv i Gud som ska göra det. - "Vad hindrar?", sa hovmannen. De snusförnuftiga kristna som är präglade på ett samfundstänkande, som själva inte tagit missionsbefallningen över sitt eget liv, i ett självutgivande. Bänkkristna som sitter och finsmakar predikan söndag efter söndag eller som av självnjutning vältrar sig i en lovsångskvart, helg efter helg. De är som träd när vinden drar förbi. De susar och brusar men när vinden lagt sig förblir de lika fruktlösa på heden. Namnkristna. Sympatikristna med antipatier.

När jag började min evangelistgärning fick jag avrådan av många. Av de jag minst förväntade mig till och med. De som kände mig, möjligen. - " Hur ska du kunna ta hand om de som du vinner för Gud? " Ja, inte ens djävulen själv skulle kunna formulera det bättre. Varför? Därför att det slår mot personen och inte evangelisten. Och i slutänden mot den som vill följa Jesus i dopets grav och inte blir betjänad. En uppmaning till passivitet och inte till aktivitet. Du hycklare. Här gör du mig till en profet och du får skylla dig själv.

När Filippus hade döpt hovmannen ryckte Guds Ande bort Filippus och hovmannen blev ensam och övergiven kvar. Så oansvarigt av Gud. Hovmannen fick klara sig själv. Inte sant?

Kan en tonåring själv avgöra om denne vill bli döpt i Jesus efterföljd? Ja, det kan man. Jag var tio år när jag döptes. Men min egen pappa som var evangelist på heltid avrådde mig. Han tyckte väl att jag var för lite helgad mellan varven. Men jag kan intyga inför Gud att det var rätt beslut jag tog den dagen. Och jag var bara tio år! Jag döptes vid Malmahed utanför Malmköping på en badplats. Tack Gud för min pappa som var en evangelist. Han gav mig vägledning i de eviga frågorna. Han ifrågasatte visserligen mitt dop men kunde inte hindra det. Här har vi det dolda livet i Gud mellan den enskilde och Herren. Den är på tu man hand. Dopförrättare är bara ett lydigt redskap. Herren döper i Ande och eld. Men det måste till en människa för att döpa en annan i vatten.

- Halleluja!