Mannen som satt på bänken på Drottninggatan kände jag påtagligt igen. Han hade ofta synts till i den kyrka jag besökte för mer än tjugo år sedan. En man med ett hårt förflutet - som likt en del barn inte kan sitta still, med hårdrock bilder på sin t-shirt och kristna symbolen om vart annat. En ojämnt helgad man i mångas ögon. Jag minns att hans pastor brukade uppmärksamma honom offentligt med glädje och kärlek när han dök upp. Nu satt han på bänken många år senare. En man som man i bästa fall nickar överseende till när man passerar honom i kyrkogångarna eller om han skulle råka sätta sig bredvid en i gudstjänsten. För Kristi skull och för sin egen fromhets skull. En man med ett sånt hårt förflutet att ingen liksom räknar med honom i några sammanhang. En man placerad i ett fack. Man kunde gott jämföra honom med den "slagne samariten" som åratal efteråt aldrig riktigt blivit erkänd eller accepterad av leviten och publikaner. En man man inte har något utbyte med och som inte tillför de snusförnäma och andligt skärpta något. En man man inte har någon som helst nytta av eller delar någonting med.
Jag var hungrig. På själar. På att bekräfta den som ingenting var. Mitt inre var som hans yttre. En mans som ingen ville stå med. En man som var illa ansedd, förtalad och föremål för osann ryktesspridning - likt profeterna men ändå ingen profet. Jag satte mig ned bredvid honom. Jag hade strax innan random träffat på min son där på stan. Vi hade inte setts på flera år. Jag hade kramat honom innerligt, länge och hårt och fick hjälplöst hålla tillbaka tårarna. Min själ var som indränkt i morfin. Av glädje. Och sorg. Kroppen surrade av djup lycka över att få ha famnat min son och sörjde över att få lämna hans närhet än en gång där på stan. Ja, mannens härjade yttre där på bänken motsvarade mitt inre på ett mänskligt plan av stor påmind förlust. Herrens skola är flerårig, min vän.
Jag satte mig intill mannen och sa hans namn. Jag berättade vartifrån jag hade känt igen honom. Hur mycket hans pastor hade ömmat för honom. Mannen doftade gammalt vin, möjligen. Brännvin. Det ensamma livets bundsförvant. Jag är ingen hund som kan särskilja dofter men det luktade så. Mannen var dock fast i blicken. Ovanligt lugn men också redlig i tal och tanke. Det var som att något tyglade hans annars så rastlösa uttryck. Kanske var det drycken han förmodligen tidigare druckit eller också var han bara tillfälligt tillfreds i min fördomsfullhet under dålig andedräkt.
Mannen började fråga om jag fortfarande gick till kyrkan han tillhörde. - Nej. - Jag satsar min fritid på att evangelisera där borta i korsningen, svarade jag. - Jag delar traktater. - Jag har gjort så i sju år nu. Mannen betonade att kyrka hans hade framgång. Han gjorde som alla andra kristna då de gör reklam för sina sammanhang men talar mindre om Jesus. Men han gjorde det inte svärmiskt. Det fanns en äkthet i det han sa. Det förvånade mig.
Vi samtalade om ditt och datt. Hans blick var fortsatt stadig och fast. Inte grumlig. Han sluddrade inte men han doftade alkohol. Jag brydde mig inte om det. Den var synnerligen tillfällig. Han var evig. Alkohol går ur ett evigt perspektiv väldigt snabbt ur kroppen. Kvar står en dyrbar människa inför Gud som många gått förbi. Hans yttre motsvarade denna dag mitt inre. Vi satt på samma bänk. På samma plan. Och han var den enda jag nu ville umgås med. Andra göra sig inte besvär.
När jag berättade lite om mina erfarenheter i evangelisationen så sa han: - Du är på rätt väg. Det hade jag inte förväntat mig. Hade det varit en annan broder som växt upp i en borglig miljö, omsluten av fungerande föräldrar och tegelvillan, så hade betoningen legat på att komma tillbaka till kyrkan. Uppfylla fördomarna och göra bättring. Men inte så här. "Du är på rätt väg! "
När jag skulle gå vidare och lämna mannen där på bänken i min själs projicering av mitt inre på hans yttre, så frågade han: - Får jag be med dig? - Visst får du det. Mannen bad en kort bön. - Jesus ge honom 150.000 själar och låt honom få döpa många till Kristus. Jag blev mycket förvånad. Mannen som på ett så äkta sätt värnat om att jag skulle komma till hans församling, kunde vidga sin förståelse och hjärta för att jag var "på rätt väg" och finna det centrala i evangelisationen. Jag som hade överseende med det jag möjligen identifierade som alkohol fann nåd inför honom under illa rykte och mångas avståndstaganden.
Jag har gott om troende vänner som menar sig vara brinnande. Är de verkligen det? De skulle aldrig nedlåta sig att komma med i evangelisationen. Inte ens för Jesus skull. De går förbi som leviten. Och ta avstånd som publikanen. De hoppar hellre själva i sjön än som medpassagerarna till "profeten Jona" delar sitt broderskap under samkväm. De som tar avstånd. Varför?
Därför att de projicerar sin inre stank i ett förorenat sinne och förmår inte bättre.
- Många ska med till himlen!
Lägg till kommentar
Kommentarer