Jag hade lämnat den sista kristna bokhandeln vi har här i Stockholm - Proklama på Surbrunnsgatan, där många enslingar sitter och dricker kaffe tillsammans, för att få gemenskap utifrån en levande tro på Gud. Vi saknar många sådana mötesplatser i Stockholm. Proklama har bara ett enda bord. Där får det plats fyra stycken. Kvinnan som driver den här bokhandeln är också kommen till åren. Det kan inte stickas under stol med. Vem tar över efter henne?
Hur som helst.
Jag hade lämnat bokhandeln med ett par böcker jag inte läst. När jag passerar Thelin`s cafe` på Odengatan kunde jag inte motstå doften av kanelbullar som strömmade ut på gatan. Jag tänkte jag sätter mig här ute en stund och läser ur Ivar Lundgrens bok om "George Gustavsson". Hustrun min skulle på träning, så jag kunde ta mig en stund för mig själv, tänkte jag.
Konditorierna snurrar bullarna så fenomenalt nuförtiden. Och kaffet var gott. Jag började läsa om hur George Gustavsson som barn blev botad genom förbön av gudsmannen Boltzius, där jag satt. Boltzius hade en särskild metodik - om vi får kalla det så. Den kände jag inte till. Han skickade bönedukar indränkta i olja och så kom han överens om tidpunkten då den sjuke skulle applicera böneduken på sjukdoms tillståndet. Boltzius skulle också på sitt håll be till Gud för den sjuke vid samma angivna tidpunkt. Och så skulle en bönekedja upprättas med makt i Gud! George Gustavsson vart nästa dag helad. Gud vare lov! Och jag greps. Jag kommer att göra likadant, tänkte jag, när den religiösa djävulen dök upp och sa; - Det där är formalism och religion satt i system om du gör det. - Då får det vara det, svarade jag, till den motsträviga rösten. Blir någon hjälp av det så är allt vunnet. Och jag säger inte det med mod och övermod. Gud saknar tjänare och redskap. Vi ska finna varandra i en ökat styrka för Herren! Inte i avtagande. Jag ber Herren få vara så "tunnhudad" att hans härlighet får stråla igenom. Det är han mäktig till! Om vi gör vår del så gör han sin del och vi kan sedan samla ihop alla korgar fulla.
När jag läst dessa rader över George Gustavssons liv och tittar upp möter mig Justitieminister Gunnar Strömmers milda blick och vi ler liksom igenkännande åt varandra - fastän han aldrig har träffat mig. Han är strax på väg in i caféet åtföljt av sin pressekreterare och en meter ifrån två SÄPO män med öronsnäckor. Jag sitter precis vid ingången på en vitrinbänk med tillhörande bord. Gunnar Strömmer ser mina böcker och frågar: - Vad läser du? - Jag läser om en gudsman, svarade jag. - Nej, två förresten, tillade jag och visade den andra boken också. Strömmer tittade noggrant på böckerna innan han gick in. Det gör läsare. Man älskar böcker.
Jag satt kvar en stund och slurpade i mig sista kaffetåren. Jag vet ju att Strömmer är en bekännande kristen, så jag tänkte jag går in och ger honom boken om "George Müller", av Carl-Erik Sahlberg. Längst in i caféet satt Strömmer med sin sekreterare. SÄPO killarna sågs inte till. De låg förmodligen i bakhåll eller också slarvade de. Det har de gjort förr. Jag tog mig fram till Justitieministerns bord. Sekreteraren log också hon vänligt igenkännande. Jag sa; - Gunnar, du gör så mycket viktigt för vårt land. Jag vill ge dig den här boken om George Müller. Han var en gudman i Storbrittanien som hjälpte barn och människor under fattigdom, utan att begära ett enda öre av någon. Ett fantastiskt liv. Jag köper en ny likadan bok till mig själv. - Du får denna!
Strömmer tog emot boken och sa: - Carl-Erik Sahlberg, ja, han har jag mött i Klara kyrka förut och jobbat en del med. Han är borta idag. Jag svarade: - Ja, han var mycket engagerad, Carl-Erik Sahlberg. - Då gör vi så här, sa Gunnar Strömmer. - Jag får en bok av dig så ger jag någon annan en bok jag också. : - Ge då bort en bra bok, svarade jag. Fikonspråket som vi båda förstod handlar om Guds levande ord. Bibeln.
Gunnar Strömmer är vår högsta befattningshavare i Sverige på det juridiska området. Ett fruktansvärt svårt arbete att komma åt oönskade effekter av brottslig verksamhet i våra samhällen med repressiva medel utan att samhällen tenderar att bli inhumana. Det är svårt om något. "Överheten bär inte svärdet förgäves."
Jag såg nog rätt förlägen ut där jag stod och gav bort min nyköpta bok. Han förstod nog gesten. Hellre förlägen än överlägsen. Sådan var inte Jesus min Frälsare heller. "Han som utblottade sig själv i det att han antog tjänarskepnad."
- Gud, gör mig mer lika honom!
Lägg till kommentar
Kommentarer