Vi steg på båten ute på Djurgården från Allmänna gränd för att åka över på andra sidan till Saltsjökvarn. Jag råkade släpa benen efter mig och kom därför att få se hur sittplatserna intill min hustru blev upptagna, så jag satte mig vid en annan sektion.
Snett mitt emot mig satt en äldre dam. Hon var nog mellan 75-80 år. Hennes utstrålning bar på en äldre människas bristande ambitioner i livet. Ett slags välbefinnande efter ett långt och fint liv. Proper och välskött. Jag intalade mig att hon var en änka. Hon satt ju där själv. Hon såg harmonisk ut och inte alls lidande av några krämpor. Ja, så långt min förmåga kunde avläsa denna kvinna.
" Tänk snart så är vi framme och hemma hos Jesus." , sa jag till henne, oaktat att hon var gammal och att hon säkert kunde förväntas lämna jordelivet före mig. En i efterhand fullständigt ogenomtänkt mening sagt av mig. Den kan ju i sin kontext skrämma livet ur en äldre människa. Inte sant? Men jag kände mig manad att säga så. Kvinnan svarade mig något förlägen och besvärad: " Ja, det är rätt fint att åka båt också." , svarade hon och röjde med ens sin andliga status.
Gud vare lov! Den här fina äldre kvinnan kommer på det mest oförsvarbara sätt att få brottas med den verklighet som snart är allas; - Vi ska snart möta Gud! Det kommer att påminna henne länge. Om vad? Om att vi en dag ska möta Jesus och det faktum att mitt tilltal så markant skilde ut sig från alla vanliga samtalsformer. Vem glömmer sånt? Och budskapet pekar på Herren. Den Helige Ande är en suverän strategi och regissör i att lyfta fram vittnesbördet om Jesus. Och jag var mycket vänlig.
Ära vare Jesus! Många ska bli med till himlen.
Lägg till kommentar
Kommentarer