"Och det hände när de gick vidare, att han kom in i en by, och en kvinna vid namn Marta tog emot Jesus i sitt hem. Och hon hade en syster som hette Maria, som satt vid Jesu fötter och hörde på hans ord. Men Marta var mycket upptagen av allt tjänande. Och hon kom till honom och sa: "Herre, bryr du dig inte om att min syster har lämnats? Säg därför till henne att hon hjälper mig." Men Jesus svarade och sa till henne: - Marta, Marta, du är bekymrad och oroar dig för många saker. Men bara ett är nödvändigt, och Maria har valt den goda delen, som inte ska tas ifrån henne. (Luk.10:38-42)
Den kinesiska gudsmannen Watchman Nej har formulerat det så bra:
"Herren är inte så bekymrad över vår upphörliga sysselsättning i arbete för honom. Det första för oss måste vara Herren själv, inte hans verk."
Det mest tragiska som finns är ett kristet arbete för Herren för dess egna utförande. Den invanda verksamheten. När tjänandet gått över i plikt och arbetsuppgifterna vidmakthålls för sin egen och den höga bekännelsens sak. När uthålligheten tagit Herrens plats och man bara framhärdar i egen kraft av trogen rutin och vana. Det blir då snabbt väldigt tungt och glädjen i Gud och tjänandet tenderar att avta. Men hur annorlunda var det inte för Maria som var upptagen med Jesus. " Hon lyssnade till hans ord " , står det. Jesus sa vid ett annat tillfälle: " Om ni älskar mig, så håll mina bud. " ( Joh. 14:15) Att älska är förmer än att bara sympatisera och hålla med i allt väsentligt. Och vad är Jesu bud? Att " Älska varandra av hjärtat med broderlig kärlek. Och överträffa varandra i inbördes hedersbevisning." Det är budet!
Det är omöjligt att betjäna människor med evangelium utan att ha Herren för sina ögon. Kärleken till Jesus ser med andra ögon på syndare, på felande bröder och på allt icke älskvärt. Kärleken tar armkrok med nåden. Nåden som bara har ett uppdrag att upprätta. " Men framför allt, ha en brinnande kärlek till varandra, för kärleken ska överskyla många synder. " (1 Pet. 4: 8 ) Så skrev Petrus. Det är en nästan provocerande uppmaning av aposteln att uppmana till att "övertäcka synder". Inte sant? Vi ska ju bekänna våra synder, säger skriften. Grundbetydelsen kan också betyda att dölja. Att skyla har samma innebörd som att täcka en nakenhet. Nakenheten finns där. Men är skyld. Så gjorde Noa söner. Sem och Jafet. Men inte Ham. Han dolde inte sin fars nakenhet. Förbannad vare Ham, säger skriften. Kärleken vill inte skandalisera. Likväl: " Om vi bekänner våra synder, är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet . " (1 Joh. 1:9)
Finns det en oredigerad motsättning här i Guds ord mellan att bekänna och skyla? Nej, inte alls. Det Petrus betonar och framhåller det är att den brinnade kärleken ser de djupaste värdena i en annan människa. Den tar sikte på de värdena och på så vis får många begångna synder träda tillbaka. Renar den från synd? Svar nej. Här kan udda aldrig vara jämt. Sanningen frigör. Men kärleken sammanfogar. Överskyler, det är nyckelordet här. Petrus karaktäriserar nämligen den underbara nåden där de verkliga värdena sätts i fokus - den enskilda människans dyrbara värde inför Gud. Synden framträder många gånger episodiskt. Vi talar om att falla i synd. Och vi faller. Men det är inte synden vi ska slå vakt om och permanenta. Den som faller ska ju resa sig. Nåden talar om att det inte är kört. Hur då? Genom kärleken som vill upprätta. Återupprätta! Där har vi de två helt olika utgångspunkterna hos de två apostlarna. Den ena redogör för vikten av att få försoning. Och be om den. Och följdriktigt ge den! Den andra framhåller vikten av att skapa goda förutsättningar för omvändelsen genom den brinnande kärleken till varandra. En brinnande kärlek till varandra som till och med " överskyler en myckenhet av synd ", som det står i en annan översättning.
Låt oss bli stämda vid Jesu fötter. Grundligt stämmas och finstämmas. Vid hans ord. Jesus var en mästare på att upprätta. Han är det än idag! Så ser vi tjänsten med andra ögon - med Honom för våra ögon. Då blir tjänsten, gudstjänsten, ohämmat glatt. Allt vi gör för människor gör vi för Herren och med honom i blickpunkten. Då blir allt dyrbart, heligt och glädjen vet inga gränser. Då öser han sitt välbehag över oss och vi fröjdas likt änglarna att han har berett en sådan underbar frälsning för oss.
Han som har anförtrott oss försoningens ämbete.
Lägg till kommentar
Kommentarer