Både igår och idag och allt oftare lägger jag märke till de som är handikappade av olika slag. Varför då? Jag bara gör det för jag lider med dem. Det är något som inte stämmer med vår kristendom. Vi läser de bibliska texterna om alla de under som Jesus gjorde - både på egen hand - men också med stigande intresse då hans lärjungar fick betjäna sin samtid på det sättet. Men vi äger inte samma kraft och utövande.
I går kom en blind man gående emot mig på Götgatan. Jag bara vek av rejält för att han inte skulle fastna i benen på mig med sin vita pinne. Och smög så tyst förbi eftersom jag vet att de blinda lever genom hörseln. Och jag ville inte störa hans receptiva mottagning för ljud. Har du hört något liknande? Och jag ska vara en evangelist! Gode Gud. Jag skäms åt oss alla!
I dag mötte jag en annan man som satt i rullstol. Jag sa "Jesus" när han passerade mig på min högra sida. Av medömkan. Tänk dig själv att sitta på en stol all vaken tid! Så fruktansvärt. I samma stund som jag sagt det så får jag en fullständig förståelse för att det är så här långt vi kristna går. Men inte längre. Vi skänker en tanke och vi ber en bön i det fördolda men vi har inga som helst ambitioner att resa den lame upp! Ambitioner och ambitioner... Sätt namn själv på det vi saknar då. För vi saknar! Och det är ingen ide` att göra ett upprop i frågan. Du kommer aldrig få någon med dig i en sådan verksamhet. Och så fortsätter vi år ut och år in i kyrkoåret med våra bibliska betraktelser om vad Jesus och de första kristna gjorde. Anden måste ju vara bedrövad. Himlen sörjer över vilken dementi vi gestaltar och utövar. Om vi ändå försökte och misslyckades. Misslyckades med vad? Det vi mest av allt fruktar - att förlora ansiktet.
Jag vet inte vad som ska till i denna kristendom som jag själv representerar. Men något är riktigt i grunden fel här. Guds ingripande i människors liv är en avgörande och absolut del av evangelium. Men vi vågar inte gå i tro på Guds löften och lösa ut människor.
Det måste bli en lösning på det! Jag kommer inte runt det.
Lägg till kommentar
Kommentarer
Bra insikt! Modigt att se detta i sanningen ljus och stå för sin egen svaghet. Jag känner mycket väl igen i detta. Jag är dock ny kristen sen fyra år tillbaka och jag ser att Gud lär mig, verkar i och genom mig i de steg som jag är kapabel att ta. Om jag ska göra något eller säga något, då sker det utan att jag ens kan hindra det med mina rädslor. Jag tar ett steg i taget och ibland misslyckas jag i min egen förmåga. Det är då som Gud med sin egen kraft och ande och griper in, tar över och leder. Resten är bara påhittade historier som hjärnan och fiendens lögner hittar på för att göra mig svagare och mer osäker.