- Fegheten!

Jag gick idag uppför Nobelberget. Namnet till trots är det varken högt eller särskilt utmärkande. En delvis asfalterad grusslänt i ett ytterkant område mellan Nacka och Stockholm stad. Nobelberget, en plats för några hundra lägenheter i nyproduktion. Varje plats måste ha ett namn och en postnummeradress. Därav. 

Så kommer det en kvinna körandes på en mini-rullstol. En sån som är gjord för barn. I stolen sitter en flicka i 15 års åldern. Hennes ben bar alla synliga tecken på en lång tid av inaktivitet. Långa. Smala. Och livlösa. Som om de varken hade eget spring i benen eller kunde åtlyda ägarens önskningar för detsamma. De bara följde med viljelöst. Rullstolen förklarade allt. Benen var ur funktion i ett permanent tillstånd.

Flickan som satt i stolen, den rullbara, sken och såg så glad ut. Det förvånade mig. Mina tankar gick till henne och att hon kanske njöt av solen som lyste så för-sommaraktigt. Hon var glad för det lilla. Så gick mina tankar. Den betydligt äldre kvinnan som manövrerade rullstolen strax bakom henne hade allvarliga och trötta anletsdrag i varandras motsats. Om inte någon kör rullstolen bakifrån måste den drabbade rulla sina händer över hjulen eller dra sig fram med hela sin tyngd. En fullständigt omänsklig och anatomiskt vidrig åthäva. Man går med benen. Inte med händerna. De äger inte de kvalifikationerna. Gud hade tänkt det så. Hör du mig?

Jag hann tänka och säga: "Herre, jag vill så gärna resa denna flicka upp och ur rullstolen." För hennes skull. Jag står inte ut! Jag har gått förbi alldeles för många i mina dar. Vårt möte och den dubbla rörelsehastighet, eftersom vi gick emot varandra för en stund, blev mycket kort. Plötsligt hade vi gått förbi varandra och kvar vidlådde min innerliga önskan. Ogjord. Tillfället försvann. Också denna gång.

Vad är det för fel på tron!? Varför stannar inte jag den rullstolsbundne och erbjuder styrka till hennes ben? - Jesus Kristus helar dig!! Tag min hand så skall jag hjälpa dig upp! Det är allt som begäres.

Så många blinda jag ser. Överallt. Jag genomgår samma svidande nederlag varje gång. Jag som undervisar andra men gör inte själv... Vad är det för fel på vår kristendom, egentligen? Varför går jag inte och befriar flickebarnet i Jesu namn? Varför gör inte andra kristna det på bred front? Jesus gjorde ju det. Och han bad oss att göra detsamma.

Vad är karismatisk, egentligen? Detta anspråksfulla teologisk begrepp som alla vill legitimera sig med. Men som få uppvisar frukten utav. Hur tar man sig an ett liknande möte utan att utestänga himlens resurser? Svara mig på det! Proppen, blockeringen, utförandet finns hos de troende som underlåter att låta himmelrikets krafter bli synliggjorda. Vi tror vi är så karismatiska och smorda för att vi sjunger i snabbare takt än andra - de som gjort Gud till det´s mest fromma under högtidliga former. Vi skulle lösa de fångna. Sätta de bundna fria! Skulle vi inte det? Eller var det bara vissa särskilt utvalda? Gode Gud! Människor lider i onödan för att vi inte gör det som Gud kallat oss till. Vi saknar utförandet. Allt annat i sammanhanget är bara religiositet.

Jag lider över det. Här måste det till en uppgörelse med fegheten, namnkristendomen och avsaknaden av djupt medlidande, den som Jesus själv var buren av. Och vad sa Jesus?

- Såsom Fadern har sänt mig så sänder ock jag eder!! ( Joh. 20:2 )