Jefta - en troshjälte

"En tid därefter gick ammoniterna i strid med Israel. Men när ammoniterna gick i strid med Israel, kom de äldste i Gilead för att hämta Jefta från landet Tob. De sade till Jefta: ”Kom och bli vår anförare, så ska vi strida mot ammoniterna.” Men Jefta svarade de äldste i Gilead: ”Har ni inte hatat mig och drivit ut mig ur min fars hus? Varför kommer ni till mig nu när ni är i nöd?” De äldste i Gilead svarade honom: ”Just därför har vi kommit tillbaka till dig. Kom nu med oss och strid mot ammoniterna. Du ska bli huvud över oss alla som bor i Gilead.” Jefta svarade de äldste i Gilead: ”Om ni tar mig tillbaka för att strida mot ammoniterna och Herren ger dem till mig, så ska jag sedan vara ert huvud.” Då sade de äldste i Gilead till Jefta: ”Herren är vittne mellan oss om vi inte gör som du har sagt.” Jefta följde då med de äldste i Gilead, och folket satte honom till huvud och anförare över sig. Och Jefta uttalade allt som han hade sagt inför Herren i Mispa."  (Dom.11.)


Jefta, var en troshjälte. Det säger Hebreerbrevet. Vi lär känna Jefta genom hans livs omständigheter i Domarboken där för övrigt många originella och egensinniga profiler och gestalter visat prov på stort mod och tro på Gud. Herren behöver sådana också för vår tid!

Jefta var son till en prostituerad. Hans pappa var inte heller något särskilt föredöme för honom. Var hade Jefta fått sin modiga och uppriktiga tro till Gud ifrån? Ja, det kan man undra. Så fort det var möjligt drevs han nämligen ut ur familjen och ingen kom till hans försvar. Det står att han höll ihop med "löst folk". Det säger och läser in så mycket. Är det här du rekryterar dina tjänare, Gud? Bland de misslyckade? Ja, du som upphöjer den ringe ur stoftet och sätter honom vid furstars bord, för ditt namns skull. Jefta är en mänsklig tragedi. Så långt ifrån Samuels tillrättalagda berättelse och livshistoria man kan komma men med den gemensamma nämnaren; de bar båda på en kallelse över sina liv. Det är där Gud finner dem. Han som gör något av det som ingenting var.

Vi förstår av sammanhanget att pappan Gilead fick vårdnaden om Jefta efter att han föddes. Lättfotade kvinnor är upptagna med andra. Jefta kom att bo med sina halvbröder och sin pappa och halvsyskonens mor. En oäkting. Hur upplever en sådan människa livet till skillnad från de som inga negativa referensramar har? Bröderna drev bort honom från familjen, står det. Och Jefta flydde. Det är inte svårt att läsa in hur Jefta kan ha haft det på ett mänskligt plan. En utomäktenskaplig pojk. Ett liv som kom i vägen för sin äkta mors liv och en son som blev symbolen över en pappas misslyckade livsföring bland halvsyskon. Halvt och brutet. Hemmet blev till en sovplats där förhållningsregler rådde och inte fullt naturliga band.

Men Jefta fick en uppgift inför Gud - trots hans bakgrund. Det berodde mycket på honom själv, vill jag säga. Hans övergivenhet lät han inte tära på gudsrelationen eller förstöra tilltron och förtröstan på Gud. Han lät sig bevaras och tog med sin tillflykt till Gud i livet. Det förstår vi av hans val. Därför kunde han bli brukbar. Det är det stora i Jeftas liv. Han ställde sig till Guds förfogande och Gud brukade honom. Här har vi en troshjältes exempel för oss.

Vi vet också att Jefta fick en dotter. En enda dotter som han under en ed själv gav löfte om. Vilken han sedan förlorade. En lång berättelse som återges i Domarboken. Vi kan bara göra ett försök att sätta oss in i Jeftas själsliv när han ropar inför sin dotter och när hans liv än en gång drabbas djupt på ett personligt plan. Hans barndom under ett främlingskap bland halvsyskon och en oäkta mor drabbade honom igen och raset inom honom föll nog inte bara en våning ner. Själens hus rasade ända ner i botten. Hans syntetiska relationer där blod skulle vara tjockare än vattnet men utan erfarenhet av en verklig mors värme och famn. Förlusten blev inte bara förstärkt. Den mångfaldigades. Du kan tro att det slog hål på den sköra själens golv som han hade försökt röra sig på i personligheten. Gudsmänniskor är också människor. Men hans tro var stark. Möjligen liten. Men stark. De är inte varandras motsatser.

Det är trots allt inte de personliga svårigheter som gjorde Jefta till en troshjälte - även om den mäter styrkan på tron. Nej, det är hans tro - svårigheterna till trots - som gör det. Titta också på den mening som jag har markerat i bibeltexten. Vad säger Jefta? "Om ni tar mig tillbaka "... "Om Herren ger dem till mig "... Är det verkligen en visionär troshjälte som talar så i underläge? Ta mig hit. Ta mig dit. Jo, det är det! Det är en trons man som vilar i den tillförsikten att Gud är mäktig att föra den som har beredvillighetens skor på sina fötter vidare i Herrens skola för mäktiga segrar. Ett formbart kärl till hedersamt bruk.

Jag önskar att få träffa Jefta hos Gud en dag. Och här vill jag verkligen sakta ner och vrida ner megahertzen betänkligt i mina imperativ och utkast. Varför? Jo, för det står att Jesus skall torka alla tårar på andra sidan evigheten, en dag. Där skall de sista sorgens tårarna torkas av vår kind. Det sker inte här.

Men där.