Profeten Jona

Låt mig ta dig med mig till profeten Jona bok. Till gudsmannen som även är omnämnd i 2 Konungaboken 14. Det säger oss att det är en gudsman som tidigare tjänat Herren. Jona som annars framställts som en temperamentsfull och lynnig man som inte ville gå Guds ärenden. Jona bok uppvisar en tid i hans liv då han inte gick på Guds kallelse. Så hade det inte alltid varit. Varför skulle han annars kallas för profet? Inte ens en falsk profet uppnår ju sitt epitet om han flyr från sin egen villfarelse. Inte sant? Kanske också du gått Herren ärende i det flydda men nu kommit i en position där dina erfarenheter ligger som ett berg i vägen. Du har tagit en annan väg. Det är alltid en omväg att avvika från Guds väg. Men Guds kallelse ligger fast också för dig.

Jona bok består av två blad i fyra kapitel i skriften. Jag dras till den här boken. Inte för att Jona var på flykt eller för att han är så frispråkig med Gud. Men mannen är misskrediterad genom historien. Den bestående bilden av Jona är att han flydde från Gud och blev uppslukad av en val. Så ensidigt framställd. Jona är tillsammans med Noa de mest omtalade i söndagsskolorna som fanns förr i tiden. Jona kom med ett nådens budskap som togs emot i Nineve. Det tappar vi ofta bort i berättelsen. Nahum, i sin tid predikar de domslut Jona ville se förverkligat. Så har Jona livs berättelse gett oss rika insikter vi själva kan spegla oss i. Och att även gudamänniskor är som vi.

Jona fick alltså uppdraget att predika för den stora staden Nineve. Men han flydde undan Herrens ansikte. Bibeln säger att han "betalade för resan." Vad menar bibeln? Alla betalar väl för sina båtresor? Flykten var mer än en båtresa. Påståendet är retoriskt och dubbeltydigt. Flykten skulle kosta honom på ett personligt plan. Här är bibeln strikt saklig men också mycket gentil. Gud behöver inte skandalisera sina tjänare. Det gör vi medmänniskor med varandra av de skandaler vi själva skapat. Gud verkar ändå i sin nåd och gör det bästa av vår utgång: "för den som älskar Gud, för honom samverkar allt till det bästa, för de som är kallade efter hans rådslut". Men det är inte detsamma som uteblivna konsekvenser. Han fick alltså betala för resan.

Vad är det som är så intressant med Jona? Hans starka tro, vill jag påstå. Ja, jag vill kalla den för det och jag attraheras av en sådan. Han äger en bergfast tro på sin Gud även när hans liv blir hårt prövad. Självförvållat, till och med. Den är minst belyst och iakttagen i mannens liv. Jag har aldrig hört någon predika om mannen Jonas tro. Bara om hans flykt och gensträvighet. Han står där som en olydig och tjurig antihjälte som inte vill "Rädda Villy" eller en patetisk figur intill "Mobby Dick". Han kräver ett bättre eftermäle. Följ med mig.

Jona ligger längst ner i båten och sover undan Herrens ansikte. Och sover djupt, står det. Det är orkan. Sjömännen ropade i den svåra stormen "var och en till sin Gud", står det. De väcker Jona och är förvånade över hans likgiltighet inför katastrofen som håller på att ta livet av dem alla. Här är det första gången i bibeln vi hör Jona säga något. Men där dömer vi ut honom som mest. Vad säger han när han själv och alla tillsammans med honom håller på att gå under för hans olydnads skull? "Jag är en hebré, jag dyrkar HERREN, himmelens Gud, som har gjort havet och det torra." Var inte Jona på flykt...? Nu vittnar han. Och han ljuger inte. Han tjänar inte Herren men han dyrkar honom, säger han. - Varför predikar du, Jona? Du har väl ingen rätt till det nu?

Är det inte när vi möter prövningar och motgångar som vår tro uppvisar svaghet? Är det inte då vi tvivlar på både vår trosbekännelse och på Herrens allmakt? Men här var Jona per definition en som avfallit ifrån både sitt uppdrag och indirekt sin tro. Men Jona är istället buren av en bergfast tro på levande Gud. "Himmelens Gud som jag dyrkar."

Jag tycker det här är enastående. Han är på flykt undan Guds uppdrag. Båten kastas minst lika hårt som den gjorde för de förskräckta lärjungarna med Jesus i båten, då Jesus och lärjungarna skulle över till andra sidan sjön. De var å sin sida vettskrämda – trots att de hade Jesus med sig i båten. Men Jona är i samma sjönöd på flykt undan Gud - ensam med främlingar och han har Gud emot sig i en väldig storm, regisserad av Gud själv. Och Herren är inte med i båten. Ingen ängel som står där bredvid. Ingen kollegial apostel. Värre kan det inte bli. Sätt dig in i situationen. Ändå uppvisar Jona en stark tro och tillit till Gud, vill jag påstå. Jona svarar inte besättningen med att han tjänar Gud. Bara att han "dyrkar honom". Det är ju sant i det läget. Och vem dyrkar han? "Himmelens Gud som gjort havet och det torra." Havet som höll på att dränka dem... Och fast mark de alla drömde om. Profeten sätter elementen i fokus och kopplar ihop dem med Gud. Var det inte det som var det allt överhängande problemet just då? Havet och brist på land - det torra. Och att det var Gud som hade sänt stormen. Vem hade sagt det till Jona!? Profeten är mitt i en katastrof men förstår situationen glasklart. En orubblig tro, min vän! Så dyrbar.

Här kommer trosmänniskan Jona karaktär fram. Men inte främst hans persons karaktär utan hans troslivs dyrbara erfarenheter med Herren i det flydda. En bergfast tro! Den är så dyrbar och eftertraktansvärd också för oss som lever idag. Jag tycker så mycket om den. Han sover djupt - fastän han borde ängslas. Han var själv upphovet till stormen. Han säger ju det själv. Sedan börjar han predika utan att han vet om det, med sig själv pantsatt inför levande Gud! Även då våra omständigheter fullständigt tappar balansen med oss. Så håller vi fast vid en trofast Gud.

Jona förklarar att stormen är på grund av honom och inte på grund av en vred Gud. Så sant! Jona ber sjömännen kasta honom i havet. Varför kunde han inte göra processen kort och hoppa i själv - för det var ju hans lösning på hela situationen? Här lägger Jona allt i Guds hand. Han låter själva troshandlingen få bli den väg Herren kunde vinna medresenärerna. För det är bättre att falla i Guds hand än i människors händer.

I slutet på första kapitlet står det att när Jona kastats i havet och stormen bedarrat, då betogs sjömännen av stor fruktan för Herren och de offrade åt honom och gav löften.

Vem skulle annars ha nått dessa sjömän med budskapet om Herren, om vi tänker lite utanför predikoutkasten och alla invanda predikningar? Gud, han har sin väg genom havet. Han har sin väg genom stormen. Det har han haft förr.

Jona kom denna gång igenom svårigheterna. Han fick betala för resan. Men kom åter igen på rätt köl med Herren. Allt på grund av en trofast Gud. Och för ett mycket högt och stort och angenämt syfte.