Lydnad

"Nej, lydnad är bättre än offer, och hörsamhet bättre än det feta av vädurar."  1 Sam. 15.

Det första som man möter då man googlar på ordet lydnad är länkar till Kennelklubbar. Verksamheter relaterat till hundar. Man får scrolla ner en bra bit för att hitta en mer mänsklig kontext av ordets betydelse. Ordet beskrivs då som "att följa en eller flera människors vilja."

Vi känner igen ordet som något negativt. Som barn kände vi ett inre motstånd då vi ibland fick någon order att följa. Där lades grunden i våra liv för ordets negativa betydelse. I vuxen ålder blir vi mer än vana att lyda våra arbetsgivare inför mindre ansedda uppgifter och inte sällan till en lägre lön än andras. Ordet lydnad har en dålig klang. Vi kan lätt bli omplacerade till något ännu mindre ansenligt och underbetalt lydnaden förutan.

Det finns ett uttryck bland de första kristna på bibelns blad som uttrycker hur de förhöll sig till lydnad. "Man måste lyda Gud mer än människor." Apg. 5:29. Så fort man ska förklara vad lydnad är så likställs det i vårt medvetande som ett negativt tvång. Någonting man måste. Någon annans vilja härskar. Någon annans idé vill realiseras och bli utförd. Vi känner oss mästrade och kuvade.

Profeten Samuel som beskrivit lydnadens värde, relaterar den till att vara mer värd än offer. Bättre än offer. Och att hörsamhet är bättre än feta vädurar. Vad är en vädur? En vuxet handjur av får. Och jag tänker oavkortat på den första kebaben jag åt på ett gatukök i Israel uppe på berget Karmel. Köttstyckena var varvade med fettbitar på den stora rullen som svettades medan den roterade alldeles intill värmeelementet och det rann och den dröp av fett. Kryddorna som bars upp av fettet har än idag inte mött sin motsvarighet någon annanstans i smakrikedom. Brännoffren som rykte av välbehag inför Gud. Lydnaden så mycket bättre än offer. Samme Samuel som satte punkt och slut på en olydig konungs mandat dygdar här lydnaden som något bättre.

Vad är det i Guds kallande röst som är så övermäktigt? Som inte får mottagaren att hänga med läppen eller motvilligt släpa sig fram? Vad är det i hans kallande stämma som får en människa att stå upp på sina fötter och gå dit han än sänder henne, göra det han än ber henne om eller mot all sin natur eller logik, oreflekterat och skyndsamt utföra det? Det är kärlekens makt!

 " Jag vill följa dig oh Jesus, följa dig vart vägen går. Över solbelysta höjder eller genom dunkla snår. Ack, här gäller blott att följa, ej att välja väg och stig. Blott att uti barnslig lydnad, gå den väg du valt för mig."

Guds kallande röst är betvingande. Men den tar inte nacktag. Den är inte påskjutande.

Kallelsens röst är övermäktigt tilldragande.