Jag är nu på väg till himlen!

Vaknade denna morgon med en sång från gångna tider. Jag drömde också under natten att jag satt på ett husmöte, ett bönemöte i ett hem - vilket som helst, med troende men även ofrälsta människor som fanns med i rummet. Vi sjöng på en sång. Vi försökte i alla fall. Men vi hade inte någon utpräglad ledare. Ingen initiativtagare. Ingen härförare. Ska man verkligen skriva om sånt? Ja, du får väl skicka in min beskrivning till en beteendevetare - du som inte har förmågan att bedöma andliga ting.

Alla, var och en sjöng tyst. Och hämmat. Trots att vi sjöng om himlen var det under försagdhet. De ofrälsta skruvade på sig. Sångens text som jag ska skriva ut här nedan blev till en dementi under framförandet. Men plötsligt tar någon ton som inte kan hålla ton och bröt försagdheten. Han sjöng ändå. Högt och ljudligt. Och han bröt ljudvallen. En upplevelse lika jobbig som när någon som förkunnar Guds ord inte är brinnande i sin ande eller har något att säga, som först gripit tag i förkunnaren. Ett ämnets avhandlande utan glöd. Gode Gud!

Vad sjöng vi? "Jag är nu på väg till himlen där de frälsta skaror står, Och jag jublar utav sällhet. Till odödlighetens sälla land, där natt ej kan ingå. Oh jag jag jublar ända hem. " Oh ära Halleluja! Jag är nu på väg till himlen, Och jag jublar utav sällhet. O ära Halleluja! Jag är nu på väg till himlen, Och jag jublar ända hem! "

Åh...sömndruckna kristna! Det du talar i sömnen går inte att urskilja. Sömnaktighetens lågt uttalade sludder kan inte frambringa klara ord. De repetitiva predikoutkasten likt invanda CD skivor av vad som är teologiskt rätt når inte hjärtana. Skriftordet som bekräftar ett annat skriftord når inte fram bara för att de följer ett logiskt och kanoniserat resonemang - om inte smörjelsen får brinna mellan satserna. Och det är inte en temperamentsfråga.

Hur ska de kristna åter igen bli brinnande? Frimodiga! Hänförda! Hur ska de troende än en gång bli väckelsebärande, neddragandes himlens resurser med tecken och under som konfirmerar och attesterar? Sömnaktigheten som har sin förebild i den mänskliga naturen, vilken av naturliga skäl blir trött. Det finns inget annat i det naturliga när man är trött än att sova. Men i det andliga livet så är det inte ett totalt insomnande som är lösningen. Det hjälper inte med tjugo minuters sömn! Vi behöver väckas och bryta våra invanda cirklar. Hur bryter man invanda cirklar? Man följer Jesus uppmaning att gå ut i hela världen och predika evangelium. Där vaknar du till. Då bygger man inte in sig. Man bygger ut sig. I fokus för andra.

En broder, min broder, Tony Eriksson som bara var två veckor äldre än mig fick hembud förra lördagen. Han kom som adoptivbarn till Sverige från Brasilien och blev frälst här. Han fick genomlida mycket i livet. Lika mycket som hans skinande leendes vita tänder i parameter med de nybadade tackorna i Höga Visan kunde uppvisa i det naturliga. Allt var inte brasilianskt. Men med en genuin kärlek till Jesus. För Jesus är nära alla de som har ett förkrossat hjärta. Står det inte så? Nu är han hemma hos Gud och skiner av fröjd! Han kan inte längre vinna andra för himlen. Hans arbetsdag är över. Därför läggs missionsbefallningen lite extra på oss som är kvar. Missionsbefallningen som ju är en befallning. Skin också du som ett himlaljus i världen.

"Thy people shall be willing in the day of thy power, in the beauties of holiness from the womb of the morning: thou hast the dew of thy youth." (King James/Psaltaren 110:3)

"Villigt kommer ditt folk, när du samlar din här; i helig skrud kommer din unga skara inför dig, såsom daggen kommer ur morgonrodnadens sköte." (Psaltaren 110:3)

I evangelisation för andra i en mörk värld.