På fredag vill jag gå ut på stan igen med flyers om Jesus. Jag kommer att stå där jag brukar stå, nämligen i korsningen Gamla Brogatan - Drottninggatan. Varför just där? Därför att det är bra att ha en och samma plats i evangelisationen, så att människor vet vart de ska gå när Herren söker dem. De kan då hitta till någon troende. Mer uttänkt än så är det inte även om korsningen är min.
Ja, man måste vara rejält påpälsad när man står i vinterkylan. Det är kanske inte en typisk kostymklädd evangelists utstyrsel precis. Låt oss bryta ner allt snobberi. Den mänskliga anseendets ytlighet. Den som bara stöter bort människor och distanserar oss då vi egentligen borde närma oss andra.
Jag blev idag påmind om en ung man jag träffade i Thailand för ett tiotal år sedan. Vi satt på en bil med ett miniflak. Med två britsar på vardera sida. Mitt emot varandra. Jag brukar ha det på det viset att jag ger någon en gåva när jag kommer dit där det finns fattigdom. Random. Hur som helst.
Flakbilen med kapell blev ganska fort full denna gång då chaufförerna plockade upp människor som vinkar in taxin mellan orterna och längst med vägen. När vi kommit en bit så fästes mina ögon på en muskulös man i runt 24 års åldern. Han var definitivt en kroppsarbetare. Kortväxt och fysiskt stark. Han hade shorts och en T-shirt som från början möjligen hade varit en collagetröja. Tröjan var smutsig och trasig. Ärmarna var bara avklippta och på fötterna hade han fullständigt utslitna Foppatofflor med avklippt tåhätta. Han hade halvläkta sår på armar och ben. Olika stötskador och märken från sitt hårda kroppsarbete, antog jag. Smutsig men inte skitig. Jag tittade på honom och såg att hans blick var släckt - fastän våra blickar aldrig möttes. Det fanns ingen livsgnista hos honom. Jag upplevde att han saknade något som helst hopp i livet.
"Han är det", sa den förnimbara rösten inom mig. Jag har övat mig i att känna igen den rösten vid våra tidigare resor då jag velat ge några sedlar helt random till någon jag upplevt behövt det. Jag hade en bunt Bath färdiga i fickan. Jag frågade min hustru idag hur mycket det var jag gav den gången. Hon tror det var 3.000 Bath. Det är några år sedan nu.
När flakbilen stannat på huvudgatan i Krabi Town och vi alla skulle gå av så räckte jag den tjocka sedelbunten till den unge mannen. Han tog emot pengarna och tittade på dem som om han inte trodde det var sant. Helt förstenad. På den tiden kunde man få en fullvärdig middag för ca.100 Bath så det var definitivt en överraskande summa för honom att få. Pris ske Gud! Men inte pris ske mig. Det är inte därför jag berättar det här.
När jag gått kanske hundra till två hundra meter och vände mig om för att se efter honom så stod han fortfarande och stirrade stint i sina händer på sedlarna. Han kunde inte begripa vad som hänt. Vi talade aldrig med varandra. Jag mötte aldrig hans blick, öga mot öga, eller utväxlade några som helst ord med honom. Jag bara gjorde det jag kände jag skulle göra för honom. Jag hjälpte en medmänniska. Och vad Herren ville göra för denne man utifrån denna kontext det vet inte jag.
Vad vill jag säga med detta? Man kan lära känna igen Guds Andes röst och maning. Den är särdeles. Och det är väldigt viktigt att följa den rösten - även om man inte har hela bilden klar för sig. Men det har Herren. Jag älskar hans manings röst.
På fredag ska jag dela traktater i Stockholm. Mottot är: Vad vill du att Jesus ska göra för dig? Det är en fråga med auktorisation.
Lägg till kommentar
Kommentarer