_DSC9211-2.Mobilen

Tältmöten...

Mitt första offentliga vittnesbörd som 16 åring. "Allt förmår jag i honom som ger mig kraft", minns jag var temat. (En bild en bloggläsare sänt mig i dagarna.) Mitt första offentliga vittnesbörd som 16 åring. "Allt förmår jag i honom som ger mig kraft", minns jag var temat. (En bild en bloggläsare sänt mig i dagarna.)


Jag minns. Jag minns och vill komma ihåg mina barndomsupplevelser då människor kom tillsammans från alla håll och vi hade tältmöten. Väckelsemöten. Tält stora som cirkustält med ända upp till fyra, fem stor master i mitten och storm master som var vinklade åt alla håll, som tog spjärn och tryckte ut tältduken, gjord av tjockt vävd vit segelduk. Bardunerna, trästolpar med ett decimeter långt armeringsjärn instuckna i den övre tältdukens öglor, som stod givakt varje meter runt om hela tältet och höll sidoduken runt tältet spänd. Likt ett tabernakel men utan förgård eller något utmärkande heligt. Allt var där högheligt  - i så fall, ända från yttersidan ända in till masternas centrum. Som om förlåten var rämnad ur ett liturgiskt synsätt. Vem som helst kunde komma in. Och vem som helst kunde gå ut. Fritt. Och hur många gånger som helst.

Golvet var naturen själv. Oftast en gräsmatta. I gångarna hällde man spån för att motverka lervälling under regniga sommardagar. Innanför ingången fanns alltid ett bokbord fullt av litteratur och Lp skivor. Andlig dokumenterad mat för dagar då alla återvände hem. Och för mission borta som hemma. Hyvelspånet doftade. Minns doften både av tältduk och av spån. Någon dörrvakt går och sträcker på barduner som hamnar snett. Tältet måste stå emot stormar.

Vid varma dagar fällde man ner dukpartier längst med raderna av barduner. Så gjorde man på motsatta sidor ibland, så att det uppstod korsdrag. Det var nödvändigt under förmiddagens möten då solen gassade och förkunnelse krävde koncentration. Förkunnelsen, då predikanten vässade tankens och språkets uttrycksfullhet i skriften med den Helige Andens hjälp. Och det blev till ett Andens svärd.

Till kvällsmötena kom musikanterna tidigt. De kunde dyka upp redan någon timma innan mötet. Man stämde sina instrument. Ibland la man ut sångböcker på bänkraderna. Annars fanns de att låna nere vid bokbordet. Estraden var ofta stor. Upp till tio meter gånger sju meter, kanske. Där fanns ett trumset i mitten och längst bak. Snedställda stolar på kanterna och en talarstol längst fram i mitten av estraden. På sidorna om talarstolen blomster arrangemang. 

Estraden hade ibland två eller tre nivåer. Allt för att man både skulle kunna se ut över folkhavet. Och vice versa. Gitarrer stod lutade mot stapelbara trästolar utan dynor. Ett och ett annat dragspel stod i sina skavda lådor, med Jesus klistermärken på. Några kastanjetter och någon tamburin, kanske. På estradgolvet låg olika trasmattor för att göra det hemtrevligt. Någon annan förklaring kommer jag inte på. Björkar stod i glasvasar eller platshinkar på ömse sidor om estraden för dekoration skull. En kanna med vatten och några glas på en bricka för talarnas skull. Bubbelvatten fanns inte på den tiden. Bara odrickbart Vichy vatten.

Belysningen från tältet kunde ses långväga om kvällarna. Stora runda militärt inspirerade, energislukande lampor var fästa högst upp vid masterna och spred ljuset nedåt i tältrummet. Tusen wattare. De lyste ända in i tusenårsriket med sin värme och styrka. Mitt emot estraden fanns bänkrader med plats för ett tjugo tal människor på varje rad. Raderna kunde vara lika många. På sidorna om dessa var det också bänkar monterade. Bänkarna var där vinklade snett inåt mot den mittersta raden på ömse sidor. I de största tälten med fem master var det där dubbla snedställda rader. Den första generationens bänkar var helt i trä och man kunde om man hade otur få en sticka i baken. Men oftast inte. Man fällde ihop den första generationens bänkar så att ryggstöden fälldes ihop med sittytan. Konstruktionen har jag glömt men funktionen minns jag. Man staplade sedan bänkarna på hög vid transport.

En Hammondorgel stod på vänstra eller högra sidan om talarstolen. Oftast längst ur på estraden så att man såg organisten i profil. Hammondorgeln som tog plats både ljudmässigt och till ytan. Den bar upp sången och lovsången. Inte sällan fanns både bas, ett par elgitarrer och kanske så mycket som upp till fem, sex akustiska gitarrer. Utövarna trakterade instrumenten utifrån egna förmågor. Jag kunde se att några lärt sig svåra fingergrepp på gitarren. De snitsade. Andra kunde "bare-ackord". De enklaste evangelisterna satte bara tre fingrar för att åstadkomma ett A. Det funkade det med. Man spelade inte efter noter. De flesta kunde inte noter. Men alla var hängivna. De var sina egna notställ.

På kvällarna kunde det bli kallt. Då startade vaktmästarna nere vid ingången ett dieselaggregat. Aluminiumrör var dragna längst med sidopartierna som fördelade och ledde värmen som dessa alstrade ut i tältet. På senare år byttes dessa otympliga ihop skruvbara rör ut till platsrör som var gjorda av en starkare plast än plastpåsar. Ihop rullbara. De kunde återanvändas om man var försiktig med dem. Dieselaggregaten stod alltid utanför tältet och ledde in värmen via rören. Ljudet av dem minns jag än idag och dieseldoften vid uppstart. Sedan kom den goa värmen som blandade sig med gräslukten som utgjorde kyrkgolvet. När man som barn var berörd av hänförelsen tittade man ner i golvet, slet upp en maskros från marken och försökte hålla tillbaka tårarna. Av gripenhet.

Musikanterna började alltid spela någon timma innan själva mötet skulle börja. Man värmde upp och stämde instrumenten. Man kunde ana vilka sånger som inledningsvis skulle spelas då man hörde tonerna långväg ifrån då musikanterna repeterade. Sångerna man skulle spela under mötet och i slutet kände ingen till i det läget. De föddes där och då. Och de stod oftast i sångboken.

Utrymmet här tryter. Jag måste avsluta. Men slutligen...

Jag kan ännu höra ur mitt minne från barndomen hur mötet tar fart. Mötesledaren går fram och man vet att det är han som ska leda kvällens spännande möte. Atmosfären är laddad. Av Guds närvaro och förväntan. Alla med öppna sinnen. Vi upplevde att Herren var där. Alldeles nära. Alla sitter i bänkarna. Och det är fullsatt. Mötesledaren föreslår sång nummer 186 i Särlaregn. Jag har tittat efter. Den står kvar där. Den har inte bytt plats. "Det ska bli ett härligt möte ut i skyn. Oh, hur underbart och stort." Så går refrängen eller kören. 

Jag läste om Målle Lindberg som gick hem till Gud i år att han startade sina tältkampanjer på vintern. Han kände en kallelse till det men under fel årstid. Han lät sig inte hindras. Ingen skulle göra så idag. Varför? Ingen äger initiativet. Vi är kringspridda och har resignerat.

Har elden slocknat? Det är frågan.

 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Etikettmoln