_DSC9211-2.Mobilen

Pionjärskap!


Ett urblekt foto ramlade ur en bok när jag tog ut den från bokhyllan idag och en berättelse tog fart. Det är ett tidsdokument. Av evighetsvärde. Bilden berättar så mycket men för den oinitierade så måste det till många förklaringar. Vi fotar för övrigt alldeles för lite i livet.

Mannen på bordet med mätsnöret är min far och bredvid honom hans troende vänner. Det här är på tidigt 1970-tal. De här tre bröderna i Herren och en syster hade tagit sig för att hyra en gammal Metodistkyrka som var belägen i ett rivningsdistrikt, möjligen i Majorna i Göteborg. Det kvarteret är för länge sedan jämnat med marken och där står idag bostadsrätter sedan länge.

Kyrkan hette Wesleykyrkan och enligt trovärdiga uppgifter ska T. B Barratt ha predikat i denna lokal på sin tid. Den här lokalen hyrde och renoverade min pappa och hans vänner utan egna eller några andra ekonomiska garantier, där de sedan hade kristna offentliga sammankomster under ett rivningskontrakt. Även det man bekostar följer sedan med vid rivningen utan ersättningar. De bekostade allt ur egen ficka och möjligen en stor del ifrån de äldre i församlingen som värdesatte Guds verk, på den tiden. Ja, ju närmre vi kommer evigheten, ju fortare inser vi vad som är av evigt värde och att vi inte får något med oss dit vi går. Det står: "Herren älskar en glad givare." Det bygger på frivillighet. Man gör ju sällan något glatt under tvång. 

Själva var de daglönare i Göteborgs hamn, min pappa och hans vänner på den tiden. De tog ett jobb då och då över dagen för sin egna försörjning skull, för att sedan komma att arbeta i Guds verk resten av tiden. Man kan säga att de vände på veckoarbetstiden. De förvärvsarbetade möjligen två dagar i veckan och var lediga fem för att sedan arbeta åt Herren. Det kan låta ogenomtänkt och ekonomiskt otryggt. Men de fick ganska bra betalt har jag insett på senare år. De hade också fokus på helt andra värden i livet. Därför gjorde man helt andra prioriteringar. Det beror naturligtvis på vad man vill uppnå med livet, i en förgänglig värld.

I denna lokal har jag tillbringat ett flertalet timmar. Både innan och efter ifärdigställandet. Jag vet hur atmosfären är bland pionjärer och olika karaktärer och temperament. Och hur dammigt det är att "pionjera" under renoveringar innan allt står klart. Och hur våghalsiga projekten kan se ut ifrån en mänsklig horisont. Jag minns än idag hur kallt det var i den f.d. kyrkolokalen och hur trätrappan knarrade i stegen uppför. Och nerför. Det fanns ingen centralvärme. Och i huset var tvärdraget enormt, detta ruckel. Men de äldre satt med hattar och kapporna på under gudstjänsterna "pionjäriga" i att få vara med i ett Guds verk. Jag minns dem. Jag minns dem! De är för mig vad mostrar och farbröder är för andra. Farbröder och mostrar i Herren. Gussi och Lisa på Hönö. Jag minns mer än väl Elon Svan. Likt en livs levande F. B Meyer med berättelser ur hans egna liv som hämtade ur bibeln. Jag minns Rut Åsebeck och mina ögon tåras då jag märker att jag räknar upp troshjältar så oansedda i tiden. Men som jag livs levande mött. Fru Åsebeck som knäppte så hårt på strängarna till sin gitarr att man kunde undra om de behövde bytas ut efter varje anslag, då hon sjöng en av sina egna upplevda sånger; "Han fann mig i öknens land. Bland huggorm och skorpioner." Jag minns Enny som ofta bjöd hem min pappa med mig i släptåg. Där ingjöt hon mod i honom likt en andlig mor under stor omsorg, då hans egen mor inte räckte till och inte heller var pånyttfödd. Alla nu hemma hos Gud.

I den här färdigställda lokalen profeterade fiskaren Manfred från Klädesholmen "random" rätt ut i lokalen under ett möte över mitt liv, då jag som helt ung led av svåra magsmärtor. Jag var kanske tio år gammal men hela profetian pekade ut mig i den största av förvissningar. Förklara det den som kan. Det är Guds Ande det. Jesus lyfte bort mina smärtor. Han som är Smärtornas man! Jesus gjorde det ingen annan kunde göra.

Manfred, han var till sin kroppsbyggnad som "Lilla Fridolf". När Guds Ande kom över honom talade han i tungor som en kulspruta rasslar och han kröp ihop som om han var på väg att implodera under sitt profetiska tal. Jag kan än idag höra och minnas hans röst under tungtal. Hans Andeord  " Oh, Korra barra "... Ja, det är de två första stavelser i hans tungotal uppfångade ur mitt barnaminne. Hemliga ord från Guds Ande till Gud. Herren ensam vet vad de betyder. Manfred satte standarden på hur en enkel broder i Herren kan vara, men visade på och ägde andliga kvalitéer. Många med honom har blivit de proberstenar som gör att jag idag kan urskilja agnar från vetet i andlig verksamhet. Skilja form från innehåll. Och skilja bländverk ifrån skimmer av rent guld. Också han är hemma hos Herren sedan länge.

De här fyra personerna på bild var i sin tid pionjärer! I liten eller stor skala. De iordningställde sin möteslokal och de hade fria väckelsemöten här en tid. I en rivningslokal! Egen finansierad! Är det något att bygga på eller eftersträva? Det finns ju inga garantier för ett sådant verks varaktighet. Men tron ser det inte så. Tron räknar aldrig så. Tron den räknar inte överhuvudtaget! Tron använder sig inte av det logiska förhållningssättet som kredit och debet erbjuder den förnuftsmässiga människan. Tron är alltid målinriktad. Aldrig resultatstyrd. Tron, den håller fast vid Guds löften och räknar bara i ental - med Gud!! Sedan bortser den från allt annat.

Här vore det på sin plats att citera profeten Haggai som talade om de i Israel som själva bodde i panelade hus medan Guds hus låg öde. Men jag tänker inte citera profeten denna dag. Det hjälper oss inte med anklagelser. Det hjälper oss inte med dåligt samvete. Gårdagen avhjälper inget! Vi måste sträcka oss framåt i nuet! Det måste till en eld i bröstet, en inre maningens röst, vilja och håg att resa sig upp och likt Nehemja, Haggai och Sakarja börja bygga Guds verk igen.

Pionjärskap är den bästa tiden. Den är jungfrulig till sin art - om du tillåter dess rena, poetiska begrepp. Den slipper gamla hjulspårs rutiner av allt det enahanda av ljumhet och all tillbakadragenhet. Den rymmer i sig erövrandets mod under ovisshet. Men ser den inte. Den ser bara intagandet och segern innan den vunnits.

Vi är nu femtio år närmare tidens slut. JESUS kommer snart! Vi står nu så nära ett världskrig vi bara kan komma, innan det bryter lös. Det är skrämmande att se hur lite aktivitet det är utifrån det perspektivet.

Var är trons folk? Var är du som är buren - och inte bara besjälad av - men fylld av en oövervinnerlig kraft att bereda väg för Herrens verk i vår samtid?

I ett nytt pionjärskap.



 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Thommy » En man sökt av Gud:  ”Tack Anita! Du har så rätt. Vi sjöng en sång när jag var ung: " Där kärlek finns..”

  • Anita » En man sökt av Gud:  ”Thommy, den här mannen vet att du tror på Gud. Du har verkligen ansträngt dig fö..”

  • Thommy » Ytterligare 20.000:  ”Tack för din respons, Claes! Du är alltid välkommen att vara med mig. Jag gläd..”

  • Claes Mård » Ytterligare 20.000:  ”När jag ser alla dessa traktater som du delar ut så känns mitt arbete på fängels..”

  • Thommy Jakobsson » Filadelfia i kris!:  ”Guds frid Inge, Tack för ditt genmäle! Tyvärr så kommer den "kravbilden" mer at..”

Bloggarkiv

Etikettmoln