_DSC9211-2.Mobilen

Förtröstan på Gud

Det har gått höga vågor i Island i kölvattnet av en befarad blåval som skjutits till havs. Blåvalen är fridlyst och det medför skarpa rättsliga efterspel om en sådan dödas. Men det har efter en snabb handläggning via DNA prov visat sig att det var en korsning mellan en blåval och en sillval. Nu går meningarna isär huruvida den del eller korsningen av blåvalen som är indragen i avskjutningen, juridiskt skall betraktas som ett brott. Det var ju ändå en blåval. Om än utspädd.

Jag tänker naturligtvis osökt på Jona där valfisken står som illustration på omständigheter i profetens liv. Omständigheter kan vara svårigheter. Svårigheter som vi gärna vill para ihop med en lyckosammare utgång. Ett förmildrande av omständigheterna. En hybrid. En korsning. Stormar kan vara svåra. Valar också. De är båda övermäktiga människan i Jona kläder. Vår tillvaro, uppmätt av Gud, är fridlyst. Han som valde, utvalde och kallade. Han har ensamrätten på sina vägar. Det är trosbekännelsen för den som förtröstar på Gud.

Finns det någon motvikt till förtröstan på Gud? Gör det det? Något som ger tyngd eller valör åt förtröstan. Många har gjort Jona val till en salig figur i förkunnelsen. Valen kommer liksom en gamla förbundets sagohjälte och frälser Jona. Så var det naturligtvis inte. Valen var för Jona ett lika stort hot som stormen. Den stora fisken upplevdes som slutet för Jona. Valar är nämligen inte manöverdugliga av människor. Åtminstone inte från insidan av deras väldiga käftar. Därinne råder inte viloläge under kabintryck och det hänger inga syrgasmasker längst med revbenen. Valen, det är en bild på dödsriket. En profet, med omständigheter likt till döds.

När Jona sover nere på däck så är det ingen fatalist du möter. Det är det inte. Det är en man med en djupt beprövad tro. Så har jag lärt känna Jona. För nog bevisar han det när han säger till sjömännen att kasta honom i havet; "det är för min skull ni hamnat i sjönöd."  Varför hoppade han inte omedelbart i själv, han som hade lösningen på problemet som Gud skapat för dem alla? Jona överlät fullständigt allt till Gud som var mäktig att styra omständigheterna dit han ville, så till den grad att han inte motsatte sig att vare sig bli ikastad eller att dyka i själv. Du vet; det är sådana karaktärer som bevekar Gud. De förtröstansfulla. Förtrösta också du på Gud. Han skall finna en utväg.

Gud ruskade om havsdjupen med hjälp av en storm för att få dit en trögsimmande val att hämta upp Jona. Vem kunde ana det när vågorna gick höga? Så kan det också vara för oss. I själva turbulensen har Gud gömt en lösning. Det har han gjort förr! Han som lät ett helt folk vandra torrskodda på ett annat hav. Vi har att lära oss att förtrösta. Men vi vill istället både skjuta valen och stilla stormen - för säkerhets skull. Vi ser inte Guds okonventionella lösningar, alla gånger. Vi ser inte Guds hand bakom. 

Min vän, förtröstan på Gud måste alltid ha något i andra vågskålen. Det är så svårt att stilla själen till ro utan den vetskapen. Förtröstan på Gud måste liksom en hiss ha en tyngd som åker ned då hissen skall upp, en tyngd som far ned med hast till avgrunden! Förtröstan är din hisskorg och det som jagar dig är dina omständigheter - förtröstans motvikt. Vad är förtröstan annars värd? Gud är god. Det är mer än ett santförhållande! 

Jag vill hälsa dig med dessa ord och är i lika stort behov själv av trösteorden;
Omständigheter står i proportion till förtröstan och de båda banar väg för Guds ingripanden.

Det är förtröstan till Gud och hans stora avsikt här i livet.
 

Etiketter: jona, förtröstan

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Etikettmoln