Låt oss gå till Mika bok. Varför? Därför.

"Ve mig! Det är med mig som när frukten är insamlad om sommaren, som när efterskörden efter vinbärgningen är slut. Ingen druvklase mer finns att äta, inget tidigt fikon som jag har längtat efter. De fromma är försvunna från jorden, ingen bland människorna är ärliga. Alla ligger de på lur efter blod, var och en vill fånga den andre i sitt nät. Deras händer är skickliga att göra det onda. Fursten begär gåvor och domaren mutor. Den mäktige kräver öppet vad han har begär till. Så gör de gemensam sak. Den bästa bland dem är som ett törnsnår, den ärligaste värre en törnhäck. Det kommer en dag för dina väktare, din räkenskapsdag. Då grips de av förvirring. Tro inte på någon min vän, lita inte på någon förtrogen. För henne som vilar i din famn måste du vakta din muns dörrar. Ty sonen föraktar sin far, dottern trotsar sin mor, sonhustrun sin svärmor, och var och en har sin egen familj till fiender".  Mika 7.

Profeten? Igen? -  Ja, profeten. Han, dystergöken har fått orda. Ännu och ytterligare. Hans pessimism vet ju inga gränser och hans okvädesvisor har inget slut. Inget verkar duga åt honom.

Men låt oss istället ta tid och lyssna på honom. Låt oss låna ut vårt intellekt för att försöka förstå mannen som sjunger så i otakt med oss andra. Han som verkar ladda ur sin egen förstärkare och spräcker våra trumhinnor och stör oss i vår fallenhet till förströelse. I vår outtalade resignation. Varför välja profeten? Måste man inte ha tillstånd att tolka en sådan? Nej, lika lite som han själv gavs tillstånd till detsamma – av andra! För frukten är insamlad och den är usel. Och ingen av de fromma finns längre kvar. Sanningsskrift har ingen åsikt om sin brevbärare. Bara portot är betalt. Portot är för evigt betalt av avsändaren - Jesus Kristus. Gå därför ut och gör alla folk till lärljungar.

Den som upplevt katastrofen sysslar inte med etikettsfrågor vid de likgiltigas och besviknas invändningar. Hör på Mika! Han blöder. Han ser ut. Han ser in. Han vänder och vrider på förhållanden och ser dem genom sin egen upplevelse och Guds givna uppfattningsförmåga. Då går ingen fri. Alla drabbas. Men alla erbjudas också nåd.

Låt mig få rada upp hans upptäckter. De fromma är borta. Sommaren är över. Skörden är bärgad. Ingen druvklase finns kvar. Alla ligger på lur – efter sitt. Fursten begär. De mäktige kräver. De bästa är som törnsnår. De ärligaste värre än en törnhäck. Tro inte någon vän. Mellanmänskliga problemen söndrar alla normala förhållanden. En rätt så dyster iakttagelse.

Missade jag inte något i Mikas sökande efter något ordinärt? Och  g e n u i n t .  Ja, det gjorde jag. Och det medvetet. Jag vill lägga det på en egen rad i denna krönika. Den är beskriven i negation och hopplöshet av Mika. Profeten uttrycker ett behov. Och han formulerar den för dig och mig. Vi kan göra den till vår. Det får vi göra. Vad skall vi annars med Guds ord till? Det talar ju till oss och inte till sig själv.

Mika hade längtan till den andliga gemenskapen – som inte längre fanns. Gemenskapen som blivit likt fallfrukt. Stött, rutten och likt avfall. Fruktavfall. "Förbliver ni i mig, bär ni mycken frukt", sa väl Jesus? Att bära är en pågående form. Inte avslutad. Gudsmannen längtade efter de första fikonen vid den tidiga skörden. Primörerna de dyraste och godaste.

Låt mig få lyfta upp meningen som bokstaverar den längtan Anden har i Gud - bland människor. Den rymmer så mycket. Den är formidabel och rör sig åt många håll - av liv. Men fastna inte i att profeten inte fann tidiga fikon. Förstå hans av Gud givna pedagogik till självdiagnos. Och omvärldsanalys. Han sätter ord på din längtan. Din Gudslängtan. För Gud kan under natten låta nya skott slå ut och solen drar fram knoppar under morgondagen. Vid morgondaggen. Det är det stora! Men här fann han inga. Hör hur han ropar och längtar. Skulle inte Gud bönhöra en sådan längtan? Det kan du lita på! Gud är god. Den som längtar, har ännu inte gett upp hoppet.  En enastående förutsättning för Gud!! I Gud.

…”inget tidigt fikon som jag har längtat efter.”  Mika 7:1.

Vackrare kan det inte uttryckas.

                                              - God Jul och Gott Nytt År!

"Men Jesus sade till dem: "En profet föraktas alltid i sin hemstad, bland sina släktingar och sin egen familj". Och han kunde inte göra någon kraftgärning där. Bara några få sjuka botade han genom att lägga händerna på dem. Och han förundrade sig över deras otro."  Mark. 6:4-5.

Jesus kom till sin hemstad. Han tog in i synagogan och undervisade de som hade samlats där. Vi kan förmoda att många av besökarna under årens lopp hade sett Jesus växa upp. De läste naturligtvis mellan raderna när de hörde och såg honom agera. Men människorna förundrade sig också över Jesus undervisning och över det faktum att han botade människor. Var kom den förmågan från? Och hans vishet..? På något vis glappade det i deras föreställningsvärld. Jesus var ju en av de andra från hans familj. Hans systrar och bröder med likheter och skillnader. Ändå förblev Jesus, Josefs son. En timmermans son och inte Guds. Man tog därför anstöt av honom, står det. Förakt och anstöt.

Jesus lyfter ut sig ur sin egen upplevelse. Och gör den till standard. Hos profeterna. Jesus som under århundraden, hos Fadern, hade sänt ut sina tjänare profeterna upplevde nu förkunnarnas kamp inifrån som människa. Jag tror att Jesus just då identifierade sig med profeterna genom alla tider. Han fann gemensamma nämnare. Det är som att han ger uttryck för den smärta de alla upplevt på ett personligt plan. Jesus tar en fotografs arbetsmetod. Han börjar i ytterkant och rör sig inåt i bild. Vad säger han?

En profet föraktas alltid i sin hemstad. Alltid? Ja, alltid. Så går han närmre. Bland sina släktingar. Vad gör de bland sina släktingar? De föraktas! Bland sina släktingar och i sin egen familj. Vad är det hos profeten som föraktas? Och varför?

Om en profet hade talat så om sig själv, kunde vi ha relatera det till Jeremia eller någon annan som bibeln har stort fördrag med i personliga yttringar. Och vi kunde göra det till en säryttring. Eller varför inte som hos en som Elia? Men här är det Jesus själv som ger dem ett kännetecken. Vem är kännetecknen till för, egentligen? Det är för profeten själv, så klart! De som föraktar kommer knappast att ändra inställning till budbäraren bara för att de är fyllda med förakt och blir ertappade. De andra har istället att ta ställning till budskapet i första hand. Däri ligger friktionen.

Profetens uppgift är så enastående att den skapar motsättningar. Per automatik. På hemorten, bland släkt och i familjen. Människorna på orten borde förstå bygdens son ur ett kulturellt och socialt sammanhang. Men här utlovar Jesus förakt. Alltid betyder all tid.

Vidare i sin släkt. Borde inte släkten kunna avläsa den särpräglades egenheter ur en slags släktkodex och ha fördrag, förståelse och översyn? Nej. Förakt! Vidare läser vi att det kryper ända in i den närmsta kretsen av de som borde förstå och dela profetens livsyttringar. Kärnfamiljen. Här utlovas det också förakt...

Det finns således, i kallelsen, en dimension andra ställs utanför. Det finns ett uppdrag som tycks skapa motsättningar eller till att början med oförståelse. Jag har tänkt på det ord som Jesus myntade - förakt. Är inte det en ganska djupgående känsla bland oss människor, om vi bär på förakt? Hur är det möjligt att man kan hysa förakt för en man av Gud? Det är mer än språkförbistring kan vi förstå. Här hjälper inga synonyma ord från lexikon för att skapa samförstånd. Och det hjälper inte heller att vi försöker förklara för profeten hur obegripligt fel ute han är. Vi kommer ändå inte att kunna överbrygga det som är själva profetens avtryck. Profetens profil kommer att i motsvarande grad motsvara avtrycket. Föraktet!

Guds ord säger att vi inte skall göra Hans profeter något illa. Är det inte något familjärt i den uppmaningen? Nästan lite moderligt? Ja, åtminstone om man lägger föraktet i den andra vågskålen. Gud tar hand om sina tjänare under förakt. Det är inte per automatik ett sigill på en profet tjänst - att vara föraktad - men profeter är föraktade. Det är det vi talar om här. Gud har lagt det så. Det är det skydd bäraren av tjänsten fått. Både som ett resultat av tjänsten, men också som en nödvändighet för att kunna fungera i tjänsten. För när Gud talar är han inte beroende av vad alla förstående krafter kunde tänkas tillföra budskapet. Profeten framför aldrig ett budskap som man genom samtal kan uppnå konsensus kring. Det vore förödande för profeten. Därav är budskapet alldeles för starkt och entydigt. Det är för profeten otänkbart.

Därför är profeten gömd och kringhöljd.

Av förakt.
 

"Jesus kom därefter in i Jeriko och vandrade genom staden. Och se, där fanns en man som hette Sackeus och han var förman vid tullen, han var rik. Han ville se vem Jesus var men kunde inte för folkskaran skull, ty han var liten till växten. Då sprang han i förväg och klättrade upp i ett mullbärsfikonträd för att kunna se honom, eftersom Jesus skulle komma den vägen. När Jesus kom till det stället, såg han upp och sade: "Sackeus, skynda dig ner, ty idag måste jag komma och stanna i ditt hus". Sackeus skyndade sig ner och tog emot honom i glädje. Alla som såg det mumlade förargat: " Han har tagit in hos en syndare".

"Men Sackeus stod där och sade till Herren: "Herre, hälften av det jag äger ger jag åt de fattiga, och om jag har bedragit någon, ger jag honom fyrdubbelt tillbaka".  Luk. 19:1-8.

De tidiga bilderna ur denna berättelse från söndagsskolan, har alltid varit att Sackeus blev mindre girig och att han ville betala tillbaka alla pengar han hade stulit av andra. Och att han var så liten. Publikaner var ökända med att lägga på extra avgifter på folk. De hade bara ett rykte om sig. Att sko sig.

Jeriko, denna tidigare ointagbara stad med murar fullständigt omöjliga att forcera. Hit kom nu Jesus. Till palmslätten nära Jordan. Josuas Jeriko. Jesus tänkte säker på den händelsen då han gick genom staden. För det är inte alltid öppet för Gudsmöten. Men nu var det så. Ibland kan murar stå ivägen. Ibland måste de först rivas. Här var det vidöppet för evangelium! Men storheten ligger inte i att Sackeus helt plötsligt blev givmild. Han, förmannen, visste hur avgifter kunde konstrueras och han hade säkert ett finger med i spelet, då de underlydande tulltjänstemännen delade på det man roffat åt sig. Även han tog säkert sin andel ur mutkassan. 

När Sackeus enorma nyfikenhet i sin dragning till Jesus också blir sedd av Honom, då är mötet ett faktum. Tänk dig själv; du klättrar upp i ett träd för att få se Jesus och han ser just dig i en väldig  folksamling. "Jesus såg upp", står det. Vi ser ofta ner på andra. Men sådan är han, Jesus. Han profiterar inte på massan på den enskildes bekostnad. Han går inte förbi ett längtande hjärta. Han ville istället att just Sackeus skulle skynda sig ner. Också det en rörelseriktning. I grundtexten står det motsvarande att Jesus ville "stanna i hans hus". Det är ett högt betyg. Tänk att Jesus under sin korta vistelse här nere, tog sig tid att uppmärksamma en enda människa, som vid detta tillfälle. Han sökte inte sin egen berömmelse. Han hade ju kunnat  t a l a  till massorna och bett frälsningsbönen unisont. Eller predikat om Josuas otroliga bedrifter, placerat sig själv i kontexten och intagit staden och upprättat sitt rike med bravur. En människa mötte han i Jeriko.

Hur var det med omvändelsens konsekvenser då? Jag tycker det står så fint. Sackeus säger OM...om. "Om jag har bedragit någon, ger jag fyrdubbelt tillbaka". Har inte publikaner ryktet om sig att metodiskt ta ut för mycket i tull? Jo. OM...Är det girigheten i fromma kläder som talar så? Nej. Nej. Det är den frigjordes bekännelse! Synden är borta och han var fri! Orsaken till rikedomen är då av mindre betydelse, just på grund av det. Så talar en frigjord!! En frigjord har inte längre ett dåligt samvete, men ett harmoniskt. "Storleken" på synden är därefter sekundär. Inte oväsentlig men sekundär. Den var ofantligt stor innan skulden blev borttagen av Jesus, men inte längre en börda. Man kan inte både vara fri och fånge. Så är det för den som badar i nåd!

Den som kan sin bibel vet att Jesus vid ett tillfälle uppmanade en annan rik man att ge bort allt han ägde och sedan följa honom. Det gjorde inte mannen. Han gick istället bedrövad bort. Varför? För religionens efterföljare medför det alltid tunga påbud. Men frälsningen frigör! Då kan du ge glatt av fri vilja. Sådant vilar det ingen fördömelse över.

En sak är säker. Sackeus hade i sin yrkesutövning smutsat ner sig. Ja, så skulle man kunna beskriva det. Han upplevde sig syndig i förhållande till andra människor. Inför Gud. Jesus skärskådar inte hans kalkyl. Han förebrår honom inte heller för att han bara gav bort hälften av vad han ägde - som han gjorde till den rike mannen vid det andra tillfället. Nej, mötet med Jesus och det faktum att Sackeus ohämmat tog emot Jesus i sitt liv, fick den konsekvensen att Sackeus gjorde bättring genom sitt förslag. Det är en fridsfrukt.

Det går inte att göra en mönstermall på omvändelsens frukter som vi kan följa och applicera på varandra. Den är individuell i mötet med Jesus. När Jesus får förvandla en människa i ett så ömsesidigt Gudsmöte, ja då får det positiva yttringar. 

Jag dras till den här berättelsen. Den är så intensiv.

"Tack Jesus att du inte imponerades av massornas enorma tryck på din popularitet, i ett rus över din egen kontext. Du såg till en som längtade så enormt mycket efter frid. Och du gav den. Du gav dig själv. Dig som vi saknar." 


Jesus samvets sotaren. Vår frälsare.



 

"Den som gräver en grop faller själv däri och den som river en mur blir stungen av en orm". Pred. 10:8.

I den senare delen av den här texten talas det om en mur. Konsekvent säger oss profeten, att om man river en mur blir man stungen av en orm. Varför är han så drastisk? 

Om vi rätt och slätt vill förstå bilden, måste profeten någon gång sett en orm vid rivning av en mur och förstått den faran. Eller hur? Alternativt att han bara ägde insikten. Det är väl inte säkert att alla murar är gömställen för ormar?  Är inte profeten lite väl pessimistisk och överdriver? Nej. Metaforen illustrerar en andlig fara.

I gränslandets gömslen gömmer sig ormen. Den gamle ormen. Det vill texten varna oss för. Ju färre revor - dess bättre. Rappa och putsa igen muren! Läromuren. Och sätt samfundsstängsel ovanpå. Det är trots allt bättre. Det har sitt långsiktiga värde. Ge inte avkall på den bibliska läran. Den är likt ett roder. Den leder åt rätt håll! Se till hur du lagt din kurs på frälsningens väg. 

Profeten varnar för det som är den överhängande faran. Stinget. Är det inte symptomatiskt att stinget sitter så nära talorganet? Vid de ekumeniska samförståndsborden har teologin malts sönder till ett intet, till förmån för drömmen om väckelse och gemenskap mot synd och värld i en eskalerande sekularisering, över alla gränser. Man vill ifrån kampen och striden. Stinget. Stinget... Då är det försent. Därför har muren sitt värde, du konvertit.

Att ormen, den gamle ormen, skulle gömma sig i det gränslandet är naturligtvis därför att han vill inta områden i Guds rike. Satan vill komma åt Guds folk. Vid gränserna bryts lärofrågorna ner och skapar förvirring. Allt i ekumenikens namn. Ekumenik som till sin praxis betyder att man struntar i vad den andra egentligen tror på. För tillfället!  Jesus blir garanten och den största gemensamma nämnaren. Vilket rävspel. Det är som om Herodes, Pontius Pilatus och Kaifas åter spekulerar om Jesus liv. Där dukar den enskilde under.

Just nu utlovas väckelse över samfundsgränserna. Så låter det främst bland de som river murar. Samfundsmurar. Men det är bara ruset av en kort förälskelse. En ny gemenskap, så stor, att lärofrågor och tillhörighet spelar mindre roll, är det gift som rusar runt i kroppen. Intagna områden återockuperas och striden om bibliskt dop får åter igen erövras av nästa generation. Bland andra viktiga troendefrågor. Historien vittnar om de som fick plikta med sina liv för de sanningarna.

De första grunderna i frälsningen är så viktiga och lätta att följa om man vill gå frälsningens väg. Men också så ansatta och angripna. Av stinget!

Den som stungits av ormen vet till slut inte vilken sida om muren man skall vara på. Man river den fullständigt och utsätter andra för faran.

Man konverterar. 

 

"Flytta inte en gammal gränssten som dina fäder har rest." Ord. 22:28

Läste i veckan som gick att en frikyrkopastors son konverterat till ett annat kyrkosystem. Det måste väl ändå bland ekumeniker betraktas som ett olycksfall i arbetet. För inte är väl den ekumeniska rörelsen ett forum för konvertiter? I så fall arbetar man bedrägligt. Då har man ju själv manifesterat det som man var ute efter att avskaffa, nämligen vilka som representerar de mest fromma i Gud. Om det verkligen var syftet med ekumeniken. Dummare är ingen. Född på nytt handlar inte om konvertering. Helt plötsligt var vi inte helbröder längre. Adoption var tydligen nödvändig. 

Ja, det är sant som det är sagt. Förändringen slår igenom i nästa generation med förödande konsekvenser.

Guds ord vill få oss att se ett sammanhang vi tillhör och beakta det - tills vi tillhör eller upphör med att tillhöra. Jag ser det hela som en svår andefattigdom. Det är i överförd mening hungersnöd i landet. Och det råder stor förvirring. Det beror på att fäderna helt plötsligt flyttar på gränsstenarna. Eller att man byter fäder genom adoption. Adoption har aldrig med blodsband att göra.

Så allvarligt det kan beskrivas. Och det är det också.


 

"Och jag lyfte upp ögonen och såg, och se, där var en man med ett mätsnöre i handen. Då frågade jag: "Vart går du?" Han svarade: "Att mäta Jerusalem för att se hur brett och långt det skall bli." Och se, ängeln som talade med mig kom fram, och en annan ängel kom emot honom. Han sade till denne: "Skynda iväg och säg till den unge mannen: Jerusalem skall ligga som en obefäst plats, på grund av den stora mängd människor och djur som finns därinne. Och jag själv, säger Herren, skall vara en mur av eld omkring staden, och jag skall vara härligheten därinne." Sakarja 2:1-5.


En man möter oss i texten. Han är på väg för att mäta upp en stad, Guds stad, Jerusalem. Mannen ville antagligen se hur staden skulle sträcka ut sina yttre domäner, i den verklighet han själv befann sig i. Man kan bara mäta när man har ett objekt att mäta eller om man har en ritning för motsvarande. Det är normalt sett de två utgångslägena. Men mannen blev skyndsamt stoppad. Inte stoppad men brådskande informerad, kan vi säga. De änglaburna ville hindra honom från ett mödosamt och onödigt arbete. Att mäta infrastrukturen i Guds rike. Det kunde han lämna därhän. Mannen var egentligen inte fel ute men han skulle tagit till fel lösningar om han fortsatt. Staden hade ett mått men ett helt annat bevakningssystem i sikte. Ett bättre sådant! Vi vill så gärna mura in oss så fort vi uppklevt härligheten från Gud. Vi vill bevara och bevaras. Om det så är med tre hyddor på förklaringsberg. Det är mänskligt och naturligt. 

"Jerusalem skall ligga som en obefäst plats!" "Guds rikes huvudstad skall vara obefäst!" Ja, den skall vara obefäst. Befäst den inte! Mura inte in dig i ditt eget Jerusalem. Varför var det så viktigt för mannen att få veta det?

Jag vill tro att det var för att Herren skulle kunna komma och gå som han ville. Förlåt mitt uttryck. Herrens härlighet är inte statisk. Den är alltid mäktig och underbar. Den skapar liv och alstrar en ny sång. Ledmotivet är där Godhet. Nåd och Barmhärtighet. 

Vi söker till vår natur att mura in härligheten i staden. Vi måttar och mäter med våra apologetiska tumstockar och i våra dagar har centimetrar blivit till tum. Det är inte så noga med någonting längre. En aln har blivit en fot. Och en fot har blivit en arm. Vilken pseudoverksamhet. Att mäta staden. De änglaburna måste gripa in. En mur av eld. Och Herrens härlighet därinne! Det nyper till i hjärtat och människoanden säger; JA! För det går inte med härlighet utan eld. Luttringens eld. Ta elden och du får härligheten. 

Men måttar du - då får du ränna runt på din mur. Projektet lappa och laga.

 

Och när jag började tala, föll den helige Ande på dem, alldeles som på oss under den första tiden. Då kom jag ihåg vad Herren hade sagt: Johannes döpte med vatten, men ni skall döpas i den helige Ande. Om nu Gud gav dem samma gåva som han gav oss, när vi hade kommit till tro på Herren Jesus Kristus, vem var då jag, att jag skulle kunna hindra Gud? När de hörde detta, lugnade de sig och prisade Gud och sade: "Så har Gud skänkt också åt hedningarna den omvändelse som ger evigt liv." Apg. 11:15-18.

Petrus hamnar här i en aha upplevelse. Ja, han har flera aha upplevelser i texten, tycks det mig. "När jag började tala", skriver han. Jag har själv velat lägga betoningen på "började". För det fanns tydligen kraft i talet utan att Petrus för den skull beskriver det så. 

De flesta föredrag kräver att man presenterar sitt budskap under en någorlunda disposition, innan budskapet kan landa i knät på folk och kan tas emot eller förkastas. Och med en god rationell sammanhållning. Reaktionerna kan vara olika och följer i stigande grad lyssnarens egen kultivering. Vi är helt enkelt olika kräsna. Så kan man förklara envägs kommunikation människor emellan. Men här drabbade budskapet redan inledningsvis åhörarna och den helige Ande föll på dem. "Alldeles som på oss under den första tiden", konstaterar Petrus. Jag tycker det är så hoppingivande att läsa det.

Var det väl valda ord av Petrus som åstadkom reaktionen? Nej, i och för sig inte. Han var bara en fiskare. De pysslar inte med retorik eller verbal marknadsföring. Än mindre döper fiskare i den helige Ande. Trots att det finns kurser i allt, numera.

 Jag tycker sammanhanget är så väsentligt. För hur skall alla koncept och metoder med social profitering kunna möta de andliga behoven, med mindre än att Gud själv griper in? Här gjorde han det. Ofta uppmanar vi andra att närma sig Gud, så skall han närma sig oss. Ja, det är sant och riktigt. Men här gick Gud med Petrus. Och han blev själv överväldigad över det. Det här är en annan sida av ett Gudsmöte. Enskilt som kollektivt.

 Det finns en helt omätlig tyngd hos den som hänfört talar Guds ord. En predikare som delar med sig av sin egen upplevelse av Ordet. Inte utstuderat. Och inte bara studerat. Inte heller spekulativt. Eller beräknande. Det är förmer än närvaro, inlevelse eller karisma. Guds ord är levande. Det sätter fart på av Gud givna processer i människan, då det förkunnas. Andeburna ord från Gud. Då faller den helige Ande på människor. Folk blir nollställda och frågar: Vad skall vi göra? Låt er frälsas och döp er! Så enkelt anvisat och så okomplicerat för varje människa att efterfölja. Om man vill. Dopet är ingen tvångshandling i späd ålder under avsaknad av sinnesnärvaro. Frälsning betyder sinnesändring och tro på Gud. Syndaren måste åtminstone bli så gammal att han eller hon vet om sin egen synd. Här hjälper inte god man. Här har inga entreprenörer något mandat. Tro inget annat, du medlemsjägare. Om det finns motsättningar här? Det kan du lita på. Inte i dina matriklar. Men i Guds! Följer vi Ordet kommer vi rätt.

Lite senare står det i samma kapitel. "Herrens hand var med dem och ett stort antal kom till tro och omvände sig till Herren". "Herrens hand"... det är samma begrepp som Hesekiel använder sig utav. Det är med händerna man gör saker. Ett begrepp för det. Gud verkade! Men det är också ett uttryck för den påtagliga skillnad det är när Herrens hand är med och när man jobbar i egen kraft. Låt oss överlåta alla spekulationer till Gud. Predika ordet.

Det återvänder aldrig ogjort.

 

"Fikonträdet blomstrar inte mer, och vinstocken ger ingen skörd. Olivträdets frukt slår fel, och fälten ger ingen föda. Fåren rycks bort ur fållorna, och ingen boskap finns i stallet. Men jag vill jubla i Herren och glädja mig i min frälsnings Gud. HERREN, Herren är min starkhet. Han gör mina fötter som hjortens och låter mig gå fram över mina höjder". Habackuk 3:17-18

Om fikonträd inte blommar kommer det inte att bli några fikon. Det går inte att hoppa över det momentet. Om vinstocken inte ger skörd är det lika illa. Det blir ingen frukt.

Har du sett att profeten tar olika utsiktspunkter när han beskriver dessa lantliga bilder, över ett motsvarande andligt förfall. När han ser på fikonträdet ser han tillbaka. Men när han betraktar vinstocken ser han framåt. Han står mitt i ett skeende och blickar bakåt och framåt. Blomster och skörd. Utebliven blomster och ingen skörd. Även olivträdets frukt slår fel, enligt Habackuk. Visserligen; om det slår fel finns det livskraft. Men cykeln är rubbad. Fälten ger ingen föda. Ingen skörd. 

"Fåren rycks bort ur fållorna". Inte lammen men fåren. Hur skall lammen klara sig utan fåren? Däri ligger den långsiktiga tragedin. Profeten tar sikte på orsak och låter oss förstå verkan. "Och ingen boskap finns i stallen". Ingen.

Om vi summerar vad Habackuk skriver så är det pessimism och nödtider. Det är inte främst en tragedi för agrikulturen. Det är slutligen och sist ett allvarligt slag mot människan. Brödet, vinet, oljan, kött, och mjölk. Och de uteblivna frukterna. Ingredienserna särskrivs men utgör tillsammans den samtida och framtida fattigdomen. Hungersnöden. Fattigdom kan vara andlig. Andefattigdom. För också rent lekamligen har Guds folk ätit duvoträck och kött från åsnans huvud. Men här är det normala och rika Gudslivet Habackuk ser avta från välsignade tider.

Man kunde gott tala om en okvädesvisa. En klagan. En negativ eller realistisk livssyn. Ett ack och ve. Men profeten lurar oss. Eller vi lurar oss själva när vi fastnar i den beskrivning vi känner igen oss i. Bristen, saknaden, armodet och utsiktslösheten. Det profeten vill lära oss är vad han själv upplever. Eller är det ett levande mantra grundat på ett bättre vetande? En insikt.

"Men jag"... "Men jag!" "MEN JAG!!" " Men jag vill jubla i HERREN och glädja mig i min frälsnings Gud!"

Du vet som jag ... saker och förhållanden skiftar. Ibland trögflytande. Andra gånger sker andliga jordskred och stormvindarna får luften att plötsligt bli hög och frisk. Kan du känna styrka i dina ben av texten? Upplever inte också du att missväxten saknar betydelse i det "långa loppet"? Då är du rotad och grundad i Gud! Ett torrt år eller två. Det bekommer inte. Kan du uppleva kraften från Gud i de orden? Likt ett rotsystem som rent fysiskt ger armar och ben spring? Kraften från Gud i ett hopp som aldrig kan slå fel. Hoppet som uppenbarar Gud. Han som uppväcker människor! Gud talar och atmosfären får syre igen. Andligt syre.

"HERREN, Herren är min starkhet, Han gör mina fötter som hjortens och låter mig gå fram över mina höjder". Habackuk 3:19.

Varför omskriver profeten, HERREN, två gånger? HERREN och Herren. Jo, den som på detta sätt erfar Guds omsorg i allt, tar sikte på hans storhet. Profeten äger erfarenhet av Herren men samtidigt är det hans uttryckliga förtröstan. Gud är väldig! Han äger oändliga resurser. Den insikten korresponderar med profeten och gör honom stark. Ja, Gud gör honom stark!

Varken gemener eller versaler kan beskriva kraften från Herren. För vare sig Han uppenbarar sig i gemener eller versaler, är han känd genom båda. Kärleken inväntar Honom på det sätt Han väljer komma. Hans resurser överträffar alltid motsvarigheterna - våra behov. Och Hans kärlek låter oss utmana Honom i den väntan. Han som först har älskat oss!

HERREN, Herren. 

 

"Herodes hade respekt för Johannes. Han visste att han var en rättfärdig och helig man och skyddade honom. Och när han hörde honom blev han många gånger villrådig. Ändå lyssnade han gärna på honom." Markus. 6:20

Meningarna är hämtade ur Herodes liv. Johannes döparen hade förkunnat ett otvetydigt, icke inställsamt och osentimentalt budskap. Man kan gott kalla det för en samvetsförkunnelse. Sådan är väckelsens budskap. Den ruskar om. Den diskuterar inte. Den debatterar inte. En predikan har inget behov av att legitimera sig själv. Ett budskap legitimerar sanningen och är övertygande. Den doserar inte. Den är klar och stävjar ambivalens. Förkunnelse är envägs och enkelriktad. Och den har underlaget kraft och hög hastighet under fötterna. Budskap äger sitt eget innehåll och söker inget annat. Lyssna och ta emot i tro. Eller vill du tvista och ha invändningar mot budskapet? Gå då ett varv till och kom tillbaka till den stora och vädjande kärlek som budskapet innehåller och erbjuder dig. Ska du gå ett varv till i en "jag vet bäst mentalitet?" Abdikera, min vän. Då stillas stormen i själen och du får ro. Gud älskar dig fortfarande! 

Guds ande talar alltid till samvetet. Och väcker det till liv. Det är själva väckandet i ordalydelsen. Samvetsväckelse. Men inte bara det. Anden skapar också längtan och hopp hos den som lyssnar. Det är ett bitterljuvt mottagande för syndare. Här står att Herodes "många gånger blev villrådig". Det är ett intressant uttryck och en precis diagnos. Det säger oss att förkunnelsen skapar strid i sinnet. Paulus säger på ett ställe att "vi tar tankefunder till fånga och lägger dem under Kristi lydnad".

"Ändå lyssnade Herodes gärna på Johannes." Där har du uttrycket och beviset på längtan och på att nåden i budskapet nått honom. Det bitterljuva. Kapitulera! Du har själv makten att stilla striden du upplever. Gud lyfter dig upp och du blir frälst.

Vilket uppmuntrande ord för förkunnare och predikanter! Håll på! Banka på stängda dörrar. Uppsök det som var förlorat. Predika och förkunna utan spekulationer. Till slut skall villrådigheten stillas i ett uppgivande hos åhöraren. 

Men Herodes kom aldrig till ett avgörande för sin egen del. Andra krafter hade för stora inteckningar i hans själ. Han blev istället orsak till att Johannes dödades. Och han försvinner ur tiden och in i evighetens totala mörker. Då blev det för sent!

Om nu Johannes budskap, han som var en sådan färgstark förkunnare, inte vann Herodes för sanningen, hur mycket uppfodrar det inte oss att ytterligare kämpa och träget öka på och dundra?! Förstå mitt hjältespråk.

Villrådigheten avhjälps inte med tvetydigheter. Här behövs förkunnelse i den Helige Andes kraft och övertygelse. Här är vägen. Vandra på den!

Han som for upp och for ner. Han tog fångar och gav människorna gåvor, Han är mäktig att låta sin stämma bli klart och tydligt uttalad.


 

Nu finns det också en mobilversion av min hemsida. Där hittar du främst bloggarna och kontakt uppgifter. Bilder finns också att se men de får naturligtvis ett mindre format. Den mobila versionen kommer att anpassas allteftersom.

Adressen är densamma. thommyjakobsson.se

 

 - Välkommen till min omarbetade hemsida! Jag har renoverat sidan och bytt bilder och huvud. Sidhuvud. Ni är alltid välkomna med respons på hemsidans material. Allt material är mitt eget. Bilder och texter.

 - Välkommen att höra av dig om du har några bilder jag behöver ta åt dig. Må så fint! 

 

Genomförde ett träningspass av en halvmara igår. Det ser bra ut! Årsbästa med personligt rekord på distansen.

Men det kunde gått bättre om inte honungsdaggen i år varit så ymnig. Marken är under långa sträckor bitvis täckt av den kletiga smörjan. Det är bladlössen som ätit för mycket gott. Och det uteblivna regnet låter kletet ligga kvar på marken. Skosulorna hämmas därmed i sin framfart. Vi behöver regn! 

 

Prästen Hans Weichbrodt uppmanar kristna att bikta sig inför en annan människa eller för en präst. Och frikyrkan låter sig förledas.

Men jag har fortfarande förtroende för att Jesus att har ALL makt att lösa och frälsa varje enskild människa! Något annat vore att smäda Jesus stora namn. Kyrkan får aldrig ta Jesus plats. Det har kyrkan gjort många gånger under historien. Det var därför frikyrkan uppstod. Men nu verkar den vända tillbaka till sina gamla maktstrukturer.

Kyrkans anspråk på sina tjänster får aldrig ersätta Jesus. Inte under några former!
 

Nu har jag anmält mig till Stockholm Marathon 2014. Man måste vara ute i god tid. Platserna tar fort slut. Nu är ribban satt och den 31 maj blir det av. Det blir mitt tredje Marathon - om man nu skall räkna med förra årets bravad. Det var i närmast en kustjägares insats, i regn och rusk. Om jag inte minns fel avbröt över 6000 löpare loppet. Men det är att gå i mål som räknas. Nästa år är det en avsevärt bättre tid som gäller.
 

För sångmästaren, "Fördärva inte", en psalm, en sång av Asaf.

Vi tackar dig, Gud, vi tackar dig. Ditt namn är nära, när man talar om dina under. På den tid skall jag fälla en rättvis dom. Jorden och alla som bor där kan vackla, men jag har gjort dess pelare stadiga. Sela. Jag säger till de övermodiga: "Var inte övermodiga!" Och till de ogudaktiga "Upphöj inte hornet!" Höj inte ert horn så högt, tala inte så trotsigt och fräckt. Ty inte från öster eller väster och inte från öknen kommer upphöjelsen. Nej, Gud är den som dömer, den ene böjer han ner, den andre reser han upp. Ty i Herrens hand är en bägare. Den skummar av vin, den är full av tillblandad dryck och han häller upp. Alla ogudaktiga på jorden måste dricka den i botten.  Psalm 75.

Dagens text är en psalm.  Asaf inleder med en uppmaning som är lätt att förbi se: "Fördärva inte."

Vi vet inte vad Asaf tänkte på när han skrev sin sång. Det kan vara något i livet som mött honom, som får sin förklaring i psalmen. Vi kan med hjälp av texten, på så vis, orientera oss och finna vägledning i vår egen situation. "Fördärva inte." Vem avser han? Är uppmaningen till Gud ? Nej, vi förstår av texten att om det finns utrymme för "fördärv", så är det Gud som bör utföra det. Han vet ALLT och skall avkunna en rättvis dom. Uppmaningen måste gälla människor. Vem skulle annars kunna skada en annan människa? Fördärva inte. 

Asaf hade mött negativa krafter. "Övermodiga", någon eller några som talade "fräckt och trotsigt". Han uppmanar denna kraft att inte "höja sitt horn så högt." Är inte själva uppmaningen kärleksfull? - Gör inte så, vädjar han. Inte så mycket. Höj inte hornet sååå högt. Varför? På grund av ett bättre vetande.

Vi kan som kristna uppleva att de som borde kunnat ge ett bättre vittnesbörd om oss, istället talar fräckt och orätt. Kanske till och med de som vi borde kunna räkna som våra egna och solida vänner.

Min vän, vi får hänskjuta saken till Gud. Det gjorde Asaf i denna psalm. Gud är den som dömer. Och reser upp. Låt oss avsluta denna psalm som Asaf började den. "Fördärva inte." Fördärva inte för en linssoppas skull. För din karriärs skull. För dina bokintäkters skull. "Upphöj inte ditt horn så högt." Sälj inte din själ då du slår dina mynt!

Herren kan innan du hinner veta ordet av, böja dig ner. Lika väl som han kan lyfta den andre upp. Gud har infört räknesätten. Han låter aldrig udda vara jämt.

Du betryckte: Räkna med Honom!!

 

Har du tänkt på att Johannes döparen som bara var verksam i mindre än ett halvt år, fortfarande påverkar hans eftervärld? Man gör ännu på sina håll som han gjorde då vi döper med Johannes dop, till Kristus. Tänk att denne man satte sådana spår efter sig. 

Å andra sidan Abraham, trons fader, som inte orkade invänta Guds fruktbarhetstid hos Sara. Hon var ju mänskligt sett för gammal för att få barn. Konsekvenserna för Abraham "egen verksamhet" är fortgående. Så allvarligt att invänta Gud. Och att göra det Han vill i våra liv. I Guds tid!

Så länge du lever finns möjlighet för Gud att verka i ditt liv, genom ditt liv och över ditt liv. Se inte till tiden i proportioner. Han kan bruka dig under ett kommande halvår, likt för Johannes. Dina gärningar skall då i motsvarande grad följa dig. Det Gud kan göra genom en människa är oberoende av våra begränsningar i tid och rum.

Är det inte ett tröstens ord? Jo, det är ett tröstens ord att hålla fast vid ända till slutet. 

Guds brännpunkt är där Han lägger den.

"Ty Herrens ögon är vända till de rättfärdiga, och hans öron är öppna för deras böner. Men Herrens ansikte är vänt emot dem som gör det onda." 1 Petrusbrev 3:12.

 

Synen och hörseln är två instrument för vårt sinne. De är så intimt förknippade med sina respektive funktioner att de kommit att kallas för två av våra fem sinnen. I dagens text förklaras Herren vara i två olika sinnelag gentemot två olika kategorier av människor. Det handlar inte om olika människotyper i egentlig mening, utan om deras olika tillstånd. Det är där de skiljs åt. Och ut. Vi är alla i riskzon att hamna i fel tillstånd. Men vi kan också bli bevarade. Vilket härligt ord! Bevarad.

 

Den ursprungliga texten kommer från en psalm i gamla testamentet, men aposteln Petrus har funnit att Herren fortfarande är densamme och kan bruka texten i nuet. Igår, idag och för alltid. Är Herren partisk? Nej, men vi kan inta ett fientligt förhållningssätt till Honom genom det vi representerar. Texten säger oss att Guds ögon är vända till de rättfärdiga men emot de som gör det onda. Han hör också de rättfärdigas böner men utlovar inte detsamma till de som gör det onda. Man skulle kunna säga: Gud ändrar sitt sinnelag om du gör det. Och ändå är Gud inte en människa. Han ruvar i kärlek över dig. Men vill rena dig från det onda. Ondska manifestera sig. Den måste bli avhjälpt. Jesus är den ende som har makt att neutralisera sådant.

 

"Herrens öron är öppna för de rättfärdigas böner." Kan också du känna en trygghet i det? Erfar inte också du att den väldiga kapacitet Gud besitter, står till ditt förfogande i all Hans kärlek? Upplever inte också du att Hans resurser vilar tålmodigt i ett rätt fattat beslut om hjälp och handräckning? Gud behöver inte några råd för att agera. Han handlar med rätta och Han griper in i sin tid. Dina böner är den inlaga Han behandlar. Han förstår varje nyans av din bön och Han har förmågan att läsa mellan raderna. Han är resurs starkare än ett helt försäkringsbolag. Det är tryggare än förlagan i att äga jordiska föräldrar. Gud är din far och Han intar ingen annan position, varken nu eller sen. Hur kan man veta det? Jo, för Han är. Att vara, är något ständigt pågående hos Honom. Han som är av evighet.

 

Tänk att ha Herrens ansikte vänt emot sig. Känner du det så då har du inte det rätt ställt med Honom. Men om du finner tröst i orden om att Han ser och vakar över dig, då är du i trygghet. Då får du tålamod att invänta Hans svar. Den väntan skapar i sig en överlåtelse till Honom. Och din överlåtelse uppväcker all Hans kärlek till dig. Det är Hans faderliga modersfamn du får känna. Knepigt beskrivet men rätt upplevt.

 

Varför kallas den som Herren ser och lyssnar på för rättfärdig? Därför att den som Gud betraktar som färdig i Jesus gör rätt i att förtrösta på Honom. Rättfärdig av tro på Honom.

 

Vad ljuvligt det är att lätta sin själ inför Honom som ser och hör. Han fyller alla brister med stor kärlek.

 

 

"Men Jesus fäste sig inte vid deras ord utan sa till föreståndaren: "Var inte rädd. Tro endast... och de kom till föreståndarens hus. Där såg han en orolig skara människor som grät och klagade högt.  Han gick in och sade till dem: "Varför skriker ni och gråter? Flickan är inte död. Hon sover" Då hånskrattade de åt honom. Men han drev ut allesammans, tog med sig barnets far och mor och sina lärljungar och gick in där barnet låg. Och han tog barnets hand och sade till henne: "Talita koum!" Det betyder: "Lilla flicka, jag säger dig, stig upp!" Genast steg flickan upp och började gå omkring - hon var tolv år - och de blev utom sig av häpnad. Men han förbjöd dem strängt att låta någon få veta detta. Sedan sa han åt dem att ge henne något att äta.  Markus 5:40-43.

Synagogsföreståndarens dotter hade avlidit under tiden man vände sig till Jesus, för att få hjälp. Det är mångas svåra erfarenhet. Den fullständigt bottenlösa sorgen i att en flicka på tolv år hade dött, ställde allt på ända. Döden var naturligtvis absolut också på denna tid.  Och här har vi en flicka som bara hade börjat sitt liv och gett föräldrarna mycket kärlek. Förlusten av en sådan relation är oersättlig och tröstlös. 

Men bibeln säger något om Jesus som han själv inte uttryckte. Det är en underbar, vad skall vi kalla det, hållning hos Jesus. " Men Jesus fäste sig inte vid deras ord." Vilka ord? Beskedet och det faktum att flickan var död. Var hon inte död? Jo, hon var död. 

Vi kan genom denna bibliska berättelse, utan att för den skull framhärda i att ignorera allt som sägs omkring oss, förstå att när Jesus bryter in i den mänskliga hopplösheten så äger Han ett kapital av kraft och liv som inte låter sig fångas av det närvarande. Sådan är Han än idag! Han tillför oss någonting. Och det är inte vi som förtar Honom något. Det är så signifikativt för Guds rike. Tänk så många omdömen som gör anspråk på vår undergivenhet.  Men Han fäste sig inte vid deras ord.

 Vi känner igen samma hållning hos de tre männen som blev kastade i en brinnande ugn i Babel. De framhärdade i att inte tillbe andra gudar än deras egen Gud. Tron förringade med döden som insats - de konungsliga dekreten. De blev hotade om att bli slängda i en brinnande ugn. "Vi tänker i alla fall inte tillbe dig, o Konung." De fäste sig inte vid orden! Vilka karaktärer. Säg mig: vad är fanatism i sin genuina betydelse - även om det i detta sammanhang är ett sakfel? Jo, det är hängivenhet. Hängivenhet för Guds sak. Fanatism... Standardiserade klicheer som tar heder och ära av en kristens övertygelse och varudeklarera något man inte känner till. Den kristne är hängiven! Inte fanatisk. Hängivenhet är en del av identiteten. Guds ande är sådan. Identitet är ingen prestation. Identitet är bara ett faktum om någon man är. Guds rike bryter fram och skapar de utrymmen som det behöver. Också under hånskratt som i texten. 

Jesus ber i berättelsen de handfallna i familjen att ge flickan något att äta.  Det Jesus gör innefattar hela människan. Och blir till befrielse, liv och hälsa. 

Det finns rationella ord talade i omdömeslöshet som står i strid med det Gud kan och vill göra. Orden behöver inte vara osant relaterat till situationen men i det sammanhang där Gud skall uppenbara sig blir de till ett hinder. För hade Jesus "fallit till föga" hade flickan förblivit död. Tron tar ett bättre sikte och övervinner den hjälplösa mänskliga tanken. Också i en fientlig miljö under hånskratt. De visste ju inte bättre. Vanmakten har många förklädnader. Skrattar bäst. Men ingen skrattar sist. Flickan kom till liv och Guds rike bredde ut sig!

En kristen karaktär måste tränas i att erövra tro på Gud - för det omöjliga. Så lite vi prövats på det området. Så ofta vi dukat under för omständigheterna, istället för att invänta trons resultat. Varför sätta ord på omständigheter? Jesus har fortfarande en övermäktig makt att förändra förhållanden. Det borde åtminstone vara vår bekännelse!

-Talita koum!