Sjung en ny sång

Den här bloggen kommer att skapa motsägelser.  Ja, inte motsägelser i form av att jag talar emot mig själv, utan gensägelser. Jag kommer att bli emotsagd och flera kommer att ta avstånd från mig. Det får så vara. Men låt mig börja i rätt ända.

En sång damp ner i mig och sjöngs ut i terrängen där jag befann mig. Ja, det var jag som sjöng, givetvis. Det var och är en gammal sång. Den är andefödd och äger ett budskap som är begripligt för de flesta och den har ackompanjerats av både fiol och av såg genom tiderna. Ja, av såg. Låt mig betona att jag upplever smörjelsen från Gud då den tar tag i mig. Det går jag i god för. Det råder inga oklarheter där. Så är det sagt.

Förr i tiden spelade en del kristna på såg. Ja, såg. Ett svajande och oprecist instrument med hästtagel till hjälp som stråke. Ett pinande svajande hawailjud uppstod. Ju säkrare tonen var ju skickligare var musikanten. De flesta idag har aldrig hört talas om att man kan spela på såg. Ingen ung människa skulle gå i en musikskola för att lära sig spela på såg idag. Det kan vi nog vara överens om. En kulturyttring av säreget slag med dagens mått mätt. 

Låt mig nu få skriva ner sången jag talade om, för det är inte sågar jag vill orda om här. Men jag är heller inte ute efter att såga gamla fina andliga sånger. Verkligen inte! Texten till sången kan inte här frambringa toner. Jag har heller inga noter till den. Sången måste man känna till för att förstå min blogg här idag.

Här är sångtexten:

" Låt Anden falla över oss som fordom. När dina lärljungar i salen satt/: Låt samma eld från himlen komma neder Till oss i kristenhetens ljumma natt:/

Låt Anden falla över oss som fordom Då Petrus talte i Kornelii hus /:Giv kraften med ditt ord och skingra mörkret I kvalda hjärtan sänd ditt milda ljus:/

Låt Anden falla över oss som fordom Då skaror frälstes uppå heligt rum /:Låt Andens kraft ibland oss åter märkas Och giv oss liv med evangelium:/

Låt Anden falla över oss som fordom Då sjuka hälsa fick och döda liv /: Vi dröja bedjande i löftessalen Kom snart och kraften ifrån höjden giv:/

Väck Jesus kär, din skara som har slumrat Ett stenkast ifrån dig på Kidrons strand /: Kom till oss åter som du fordom gjorde Och lägg på oss din genomstungna hand :/
"

Vad är det med den här sången? Den är andefödd och andefylld! Jag skriver under på det. Minst två, möjligen tre generationer kristna som växt upp med den här sången blir på en stigande skala berörd av den. Så är det med andefödda sånger. Det bara är så. Men de har också ett bäst före datum med några hundra års marginal. Det beror på musiken men främst på språket. Ja, på dem båda. Text och melodi kan inte alltid överföras på och till en ny generation. Det hjälps inte att männen med sågarna går samman i fack och protesterar. Det gör inte det. Skall du nå en ny generation då kan du inte dragspela dem fram - hur genuint kristet det än är eller var förr. Det är en kulturell fråga. En form. En gammal form. En dåtida forms yttring.

När Psaltarens författare uppmanar att "sjunga en ny sång", då vill det till att någon har ett inre liv där det porlar i själen. En fräsch gudsrelation. Den nya generationen börjar inte spela såg för att uttrycka ett rikt andligt liv bara för att de äldre gjorde det. Nej, man tar dagens instrument med dagens språkbruk. Det handlar om begriplighet och kommunikation. Formen är inte innehållet.

Vi måste ha tilltro till att den Helige Ande följer med oss och kan tala in i vår tid och till dagens generation med vårt språk. Annars blir vi vad den katolska kyrkan blev för medeltida människor. De blev främjare av ett obegripligt språk. Latin. Folk förstod inte. Berördes inte. Men det är inte detsamma som att man behöver ha rökmaskiner och uttryck som "tjabba tjena hallå" till de andliga sångtexterna. Det handlar å sin sida istället om andefattigdom !  

En ny andefödd sång skall hitta den helgade formen. Den anständiga formen. Under helighet. Och med helighet! Sånger som griper tag i den förra generationens kristna, kan av andra som inte har växt upp med texterna, i analog mening uppfattas som aktörer i en 1940-talsfilm där handlingen blir sekundär för att språkbruket är otidsenligt och många ord obegripliga. Man stänger då av ljudet, slår av bilden och byter kanal. Jämförelsen är inte dum.

Många sånger vi sjöng på 1970-talet skrevs av Jesusfolket. Det är en bra jämförelse. De blev berörda av Jesus och skrev utifrån sina möten med honom. De ägde "den nya sångens" fräschör - för skall man nå sin samtid då får man leva i förnyelse! Eller också får man låsa in sig i slutna rum för inbördes uppbyggelse. En sådan väckelse dör snart i takt med att självreproduktionen nått sin ända. De gamla väckelserna har ingen genslagskraft på den nya generationen. Där står gamla tiders kulturyttringar och livsyttringar i vägen. Jag vet att det är svårt att ta emot det här. Men är det inte så att "nytt vin måste hällas i nya läglar"? Det handlar om förnyelse. Det är svårt för de gamla läglarna att ta emot det nya vinet. Det är inget fel på vinet. Vinet är inte otjänt. Det är läglarna som spricker.

Eller som någon förväxlade ordförståelsen i sången: "Gud är densamme som fordom, Jesus är verksam på jord. Han frälsar och döper i Anden"... 

Liknas Gud vid en bil?!



 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Etikettmoln