"Men snart glömde de"...

"Vattnet övertäckte deras fiender, inte en enda av dem blev kvar. Då trodde de hans ord, de sjöng hans lov." "Men snart glömde de hans gärningar, de väntade inte på hans råd." Psalm: 106: 11-13.

 

Två versar från samma psalm. Två rader med ett fåtal år emellan sig, men med en tragisk utveckling. Så mycket kan hända på några decennier. Enskilda individer som tillsammans med andra vandrat bort ifrån Herren. Ett helt folk...

 

Det handlar om Israels barn som Gud ledde med sin starka hand, då han flyttade ett helt hav så att de kunde gå torrskodda över till andra sidan. Han gjorde en väg på havets botten genom en stormvind. Havet stod givakt likt två tegelmurar och folket kunde rädda sig över till andra sidan. De är hans ögonsten. Du är en ögonsten! För Gud. Men psalmen lovsjunger inte sig salig. Nästa sats skaver och får texten att skria i dissonans. Utvecklingen blev en annan. "Men snart glömde de hans gärningar"... Luften går ur texten och jag vill fylla i med utrop. Utropstecken! Ett upprop till dig som en gång var levande och vandrade med Herren. Himlen sörjer din tillvaro. Dig och ditt eviga väl.

 

Är det inte sorgligt att Guds folk glömmer sin Gud? Det började så bra. Vilken dålig skribent. Vilken usel docent som spårar ur i sin granskning. Varför håller sig inte David till ämnet och ger oss ett uppåtstigande i en aldrig avslutad lycka med Gud? Tillbedjan är plötsligt borta. Förtroligheten med Herren finns inte kvar. Tilliten är utraderad i ett hav av annat. Man glömde Gud. Kulturen, bildningen, arbetet, fritidssysselsättningar, politik, husbyggen - ja, allt annat!! För tiden räcker inte till för oss. Vi prioriterar fel. Umgänget med Gud får stå tillbaka och det heter helt frankt: "men snart glömde de bort hans gärningar. De väntade inte på hans råd." Han som är underbar i råd!

 

Jag tycker mig se klara paralleller till texten. Du som följde Gud "i ett land där man inte sår." Du sår nu i ditt profana livs åker. Utan Herren! Borta från Herren och snart kommer du ryckas bort från det som bytt plats med Gud. Din tillvaro.

 

Tänk om jag kunde få dig att minnas din brudetid, då du följde honom i landet där man intet sår... Må en pil från levande Gud träffa dig i fogen. Guds pil! Må hans kärleks innerlighet få dig att återminnas den Gud du tappat bort. Av förklarliga skäl men oförklarligt. Tiden är på väg att ta slut. Men Herren står ännu troget kvar.

 

"Smaka och se att Herren är god, han styrker den trötte, ger den kraftlöse mod. Smaka och se, smaka och se, Öppna din dörr för Herren!"

 

Kommentera gärna inlägget:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

  • Stina » Skriv till församlingens ängel :  ”I den kyrkliga liturgin är lila sorgens färg. Den enda färg som passar till den ..”

  • Märta » Skriv till församlingens ängel :  ”Läser och tar om det igen... Min enda vokabulära möjlighet Oj oj oj! Inte som en..”

  • Märta » Guds närvaro:  ”Tack käre bror för ännu en uppmuntran! "Han är med Han är med Vilken tröst! Han ..”

  • Märta » Vintappare:  ”Oerhört stark och skakande text! Jag läser den om och om igen. Tack Thommy!”

  • Lennart » Försvarsmakten kallar in civila fordon:  ”Thommy! Jag liksom Du har ingen önskan om krig men inser ändå att tiden är kort ..”

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln